Love much

Min dag

2012-02-08T20:08:00.004+01:00

Om någon undrar vad jag gör om dagarna så följer här en beskrivning:

Jag börjar dagen med att vakna av klockan och sedan gå upp ur sängen. Det brukar vara smartast att ta det i den ordningen. Jag hasar mig till badrummet och gör high five med mig själv i spegeln för att jag fortfarande inte har fått speciellt svullna fötter. Sedan konstaterar jag att magen känns rätt liten och bekväm och gör mig anständig för att åka till jobbet. Väl där så jobbar jag glatt och klappar mig mentalt på axeln för att jag är en så duktig, gravid receptionist. Vid frukost har jag dock tröttnat. Då kommer jag med ens på att viktuppgången beror på en växande bebis. Det är också ungefär vid den tiden som jag inser att det inte går att arbeta lika snabbt och effektivt som för några månader sen. Dagens första insikt slår mig i huvudet. Sedan rullar det ofta på, magen blir tyngre och tyngre och allt som oftast är bebisen på väg ut. Knasiga bebis som inte förstår att han måste mogna lite till därinne i magen, han behöver inte sparka mig gul och blå på insidan. När klockan visar att arbetsdagen är slut så rullar jag till garaget, kör genom stan och spatserar sista biten till dagis. Förr i tiden, för några veckor sedan, så gick det fint att hämta Ella. Hon följde glatt med utan att bråka. Nu ska det härjas och springas runt och gömmas och göras allt som inte har med att ta på sig ytterkläder och gå hem att göra. Kul att hon trivs, synd för den tjocka mamman med lite ork. Väl hemma så leker vi stilla lekar och när Ella har somnat så dör jag i soffan. Inga mer high fives i spegeln. Och det är många veckor kvar.

Förra gången jag var gravid så tycker jag mig minnas att jag kände mig helt okej fin. Den här gången känner jag mig tung.

Och nej, det finns fortfarande inga bildbevis. Men det är ungefär samma lika som förra gången.

Försäkringkassan

2012-01-27T20:36:00.003+01:00

Dumma dumma Försäkringskassan som inte förstår mig när jag säger att jag inte kan jobba kväll. Mitt arbete består av dels dagpass och dels kvällspass. Dagpassen går helt okej, då har man till och med rast så att man kan få vila rumpan ibland. Kvällspassen är dock sju resor värre eftersom man då är ensam ansvarig på hotellet och alltså aldrig kan gå ifrån. Jag får inte äta i fred och jag har otur så får jag inte heller kissa i fred. Visst att det finns lugna kvällar men det finns också kvällar då man i princip dör en smula på grund av stressen. Nu tycker iallafall Försäkringskassan att jag gott kan jobba heltid tills jag föder i trappen mellan våning 4 och 5 efter att ha hasat mig upp när någon gästdjävul glömt/med flit lämnar hissdörren öppen. Som tur är så har jag en bra barnmorska som förstår problemet och har gett mig en smula hopp. Eventuellt löser det sig lite mer nästa vecka. Eventuellt, kanske, förhoppningsvis.

Jag är fullt medveten om att graviditet inte är någon sjukdom och jag är verkligen inte den som försöker smita undan och få "lite mer semester". Jag bara har tagit det vuxna beslutet att min gamla kropp inte orkar att jobba heltid och vara mamma och vara snäll och glad och serviceinriktad hela tiden. Den ekvationen går bara inte ihop hur mycket jag än slår på miniräknaren och det är därför jag tycker att jag borde kunna få 50% graviditetspenning. Därför och för att jag inte gör någon människa glad när jag vinglar runt på hotellet på kvällarna med magen i vädret.

Puckade Försäkringskassan.

Att ta bilder på magen är något som jag och Johan aldrig underhåller oss själva med. Det finns nog i princip inget bildbevis på att jag faktiskt har en bulle i ugnen. Det är ingen större skillnad från förra bullbakandet så vi struntar i att slösa bilder på det. Effektivt.

Brännande känsla

2012-01-25T07:11:00.003+01:00

Morgonens insikt. Eller egentligen kom insikten och klappade mig på axeln redan igår kväll men vem räknar timmar och minuter. Jag är nog allergisk på kiwi. Inget allvarligt slag mot mänskligheten må hända, men ändå en smula trist. Jag har alltid trott att alla människor tycker att det kliar och bränner på tungan när de äter kiwi. Så är det alltså inte. Nu är det också den enda bieffekten som kiwin har på mig så det får klassas som okej, men jag har verkligen alltid trott att det är så kiwin smakar. Lite varmt och lite kliande. Lite som att man måste vänta lite mellan tuggorna för att känna smaken mellan den brännande känslan. Lite så. Synd att jag måste äta ett par stycken om dagen just nu för att stilla mitt gravida begär, men vad gör man inte för att hålla sig själv nöjd.

För övrigt så lunkar livet framåt i stilla mak. Ella har kryat på sig efter en omgång halsfluss och vi hoppas att det dröjer innan nästa bacill- och virusarmé står utanför dörren och flinar hånfullt.

Jag väntar med spänning på kuvertet med Försäkringskassans logotype på och om det inte innehåller glada nyheter så blir jag galet arg och ledsen.

Bildinferno

2012-01-20T12:48:00.010+01:00

Jag insåg just att det inte har blivit en endaste liten bild publicerad sedan i augusti. Augusti, det var alltså i somras det. Nog för att det var ungefär då jag började bli lite rund om magen, men det har tro det eller ej inget med saken att göra. Det där med att vara fåfäng har jag slutat med för länge sedan. Jag har ju mitt på det torra så att säga. Det tas helt enkelt bara färre kort nuförtiden. Märkligt kan tyckas eftersom det togs en jäkla massa bilder när Ella var nyfödd och ungefär lika rolig som ett gosedjur. Hon låg mest stilla på samma ställe i liknande pose, men nog sjutton skulle det förevigas minsann. Nu när det händer grejer varje dag så har jag fullt upp med att leka och förundras så det där med kameran hamnar i skymundan. Trist kan tyckas. Trist kommer Ella tycka när hon blir stor och undrar om hennes liv från ålder 1 och uppåt.

Så hepp - några utvalda bilder som från representera tiden sedan bilden då solen sken och Ella och jag lekte på gården iklädda våra sommaroutfits. Det saknas tjockisbilder på mig men det är nog snarare positivt än något annat. Tro mig.

Skärpning

2012-01-07T18:09:00.003+01:00

Skärpning fröken! Det är ingen ordning med mig. Ingen ordning alls. Det blir lätt så när man flyttar runt lite för mycket och när man går upp lite för mycket i vikt på lite för kort tid. Då tappar man lätt huvudet i röran. Bebisen sparkar mig innifrån bullmagen för att påminna om att när han trillar ut ska det minsann vara fint i lägenhet och papprena ska sitta på sin rätta plats bakom rätt flik i rätt pärm. Det vill han för då kommer jag att ha tid att umgås med den lille parveln. Och med den lite större Ella. Mitt största orosmoment i livet handlar just nu om de två små kottarna som kan kallas barn. Inte om husbygge och miljoner som kastas över diverse byggare och kontrollanter. Inte över jobb och inte över utebliven vinter (det jublar jag åt snarare än grubblar över). Nej, tanken på att inte vara tillräckligt mycket mamma för att orka med två små hjärtan gnager i huvudet och i hjärtat och jag hoppas att den tanken stannar kvar på BB så att det är frid och fröjd när jag kommer hem. Ella får aldrig känna att jag inte hinner. Kotten får aldrig känna att jag inte hinner. Klart jag kommer hinna, det gör ju folk.

Styrdans och kräksjuka

2011-12-11T08:29:00.003+01:00

Ingen kan anklaga mig för att vara överambitiös med mina blogginlägg iallafall. Alltid något.

Häromkvällen bjöds det på julbord och jag kan återigen konstatera att det där med buffé är bra, men inte speciellt fräscht. Dock så gled både det ena och det andra ner och när det vankades efterrättsbuffé så riktigt lyste (lös?) det i ögonen på mina kära arbetskamrater och kanske främst på mig. Jag äter ju för en två/tre stycken så det är bäst att göda stackarn i magen. Han är sockerberoende redan innan födseln. Jag lämnade julbordet i rimlig tid och kunde inte låta bli att fundera över när man egentligen börjar dansa styrdans. När i livet kommer jag att lära mig det och när i livet kommer mina medmänniskor att bjuda upp till sådan dans? Är det när man fyllt 40? Eller 50? Eller kommer min generation dansa någon form av pensionärstryckare när vi blir äldre? Stora frågor.

Ella bjöd på kräkkalas i torsdags kväll men eftersom jag slet på jobbet så missade jag hela härligheten. Johan agerade proffs och jag är innerligt glad att han inte bryr sig om det äckliga i kräk för det gör jag. Fem kräks blev det under kvällen och sedan var det bra så. Inga fler tecken på någon form av magsjuka och dagen efter var fröken igång att äta och leka som om inget hade hänt. Skönt med en kortiskräk!

Om en vecka just i detta nu så står jag förmodligen hemma med uppkavlade ärmar och svettband och betraktar allt skit som alla andra ska få bära åt mig. Stackars min familj och stackars mina vänner, men snart är det över ska ni veta. Snart uppfinns det nog självgående kartonger och tallrikar som själva studsar ner från skåpen och rakt ner i kartongen märkt med kök. Och jag ska ju bara flytta en gång till i mitt liv. Och när jag skriver mig och jag så menar jag ju våra och vi. Såklart. Johan och Ella och jag är för evigt och för alltid ihopsatta och deras skit är min skit och deras lycka är min lycka. Det är det fina med livet.

Planlösning

2011-12-05T21:20:00.004+01:00

Jag längtar till jul! Som en liten tok längtar jag! Jag vill så innerligt att Ella ska få känna äkta julkänsla och att hon ska gilla sina julklappar. Jag vill alltid fira jul med henne och även fast hon säkert kommer dumpa mig om ett antal år för att fira med någon sketen pojkvän någonstans så tänker jag inte bry mig om det. Hon är det bästa och det finaste i världen och jag struntar i att jag säger det jämt och alltid för det är evigt sant och alltid på riktigt.

På husfronen står det rätt still. Eller det jobbas säkert på något kontor någonstans med vårat bygglov, men jag märker inte så mycket av det. Vi hittade ett matsalsbord häromdagen som vi la pengarna på idag. Det gäller att handla lite då och lite då så att inte hålet i fickan blir alldeles för stort på en gång. Hål i fickan är aldrig bra, speciellt inte när banken står i närheten och spanar. Bilden illustrerar vårat framtida hus, fast utan spegelvändningen och ändringarna som vi gjort. Man får använda den berömda fantasin men det är alltid något.

Igår besökte vi Lova, Niklas och barnen för eftermiddagsmys med god mat och garnering av pepparkakor. Mysfaktorn var hög och även fast barnen rätt snabbt tröttnade på garneringen så var det roligt och fint på alla sätt och vis. Fina människor!

Om två veckor är det dags för flyttlasset att röra på sig igen. Jag har gott mod än så länge, jag tror att det kommer gå snabbt och smidigt och jag tror att så fort flytthjälpen har stängt dörren så kommer julkänslan att infinna sig. Alla julkartonger bara väntar på att få bli upppackade och jag ska hjälpa dem allt vad jag kan. Det är dags nu. Det är hög tid att skapa sig ett hem, om än bara för några månader.

Kontraktet är påskrivet

2011-11-26T09:25:00.003+01:00

Nu är man husägare. Om än av ett väldigt ofärdigt hus. Vi skrev kontrakt häromdagen med LB-hus och nu startar hela karusellen. Om vi får för oss att kasta oss av så får det bli i farten och det gör ont så vi klamrar oss fast och hoppas på att resan blir så otrolig och fantastisk som vi föreställer oss. I september 2012 är tanken att vi ska kliva in i det nybyggda, fina huset som kommer att placeras i Kumla. Det står alltså hemvändning på agendan. Tillbaka till rötterna. Jag hade gärna byggt hus i Örebro, men när örebroarna envisas med att ta så förbenat mycket betalt för tomterna så var det uteslutet ganska omgående. Min käre sambo har startat ett blogg för oss och för den som vil följa husbygget. Den kommer ju att vara rätt segdragen i ett par månader, men när det väl drar igång på allvar så hoppas jag på att det blir roligare läsning - www.emdemalm.se

Jag längtar efter Ella! Varje stund som jag är ifrån henne så längtar jag efter henne. En bit av hjärtat följer med henne i ryggsäcken när hon åker på äventyr utan sin mor och det känns verkligen. Jag hoppas att jag alltid kommer att ha tid för henne, även när lillebror har ramlat ut. Det är en liten skräck jag har, att jag inte ska hinna ge dem båda så mycket kärlek som de förtjänar. Jag måste det. Det måste gå.

Julen närmar sig och med den så blir allt lite ljusare. Jag längtar efter att få shoppa julklappar till alla fina som förtjänar det. Som vanligt har jag storslagna planer på den fronten, men om de tillslut visar sig i form av presentkort återstår att se. Det är troligt, det är lättare att planera än att faktiskt införliva idéerna.

Soffpotatis deluxe

2011-11-20T20:40:00.003+01:00

Dagarna i radhuset flyger förbi och tur är väl det. Jag är inte så bra på att bo bland kartonger med en sambo som är är och förblir mer eller mindre orörlig. Det visste jag innan och det har jag åter fått kvitto på nu. Jag vill ställa ordning och jag vill inte ha en potatis i soffan som bara grymtar till svar medan han zappar mellan kanalerna. Det börjar ordna upp sig, det börjar osa framsteg så jag jublar högt och hoppar på stället. Om en månad går nästa flyttlass och då ska det bli skönt att få packa upp och fixa fint lagom till jul. Om någon känner sig sugen på att hjälpa till att bära så är tiden 18 december från klockan 12. Jag tar gladeligen emot anmälningar och min pappa blir ännu gladare för han börjar nog, med all rätt, tröttna på sin rastlösa dotter. Att jag planerar in flyttar kors och tvärs när jag är gravid är inget jag gör med flit. Det måste vara någon djävul på axeln som gillar att terrorisera mina vänner och min familj. Eller ge dem muskler, det är samma lika.

Idag har vi passat på att träffa Lova, Niklas, Alva, Vilton, Jennie och Melvin så energin är återfunnen. Fina, underbara vänner är ni och jag planerar att hålla hårt i er tills jag inte orkar hålla mer och då hoppas jag att ni håller i mig så att jag inte snubblar och ramlar.

Annars då. Kotten har börjat puffa tillbaka när jag trycker på honom och jag funderar febrilt över ett projektnamn. Ett faktiskt namn är också under konstruktion och det är vansinnigt svårt med pojknamn. Flicknamn har jag så att jag skulle kunna ploppa ut ett helt fotbollslag och döpa dem på studs men pojknamn letar jag förtvivlat efter. Tur att jag har några månader kvar. Johan kommer att komma med en liten ihopknåpad lista innehållande fyra namn lagom till avfärden mot BB. Jag känner honom väl min lilla soffpotatis.

Ellas nya smeknamn på mig är "älskling" och hon är så fantastisk så att jag häpnar varje dag.

Veckan från helvetet

2011-11-10T20:06:00.003+01:00

Jisses vilken vecka. Veckan från helvetet skulle man kunna kalla det om man vill fara med sanning. Och det vill man såklart. Johan åkte på ryggskott förra veckan och har legat i soffan och varit allmänt värdelös sedan dess. Han gör det titt som tätt. Åker på ryggskott. Speciellt när det luktar flytt i närheten, då jäklar skjuter hans rygg värre än någonsin. Detta innebar med andra ord att hans styrka var borträknad från flytt nummer ett. Jag är innerligt glad och tacksam för fin familj och fina vänner som kavlade upp ärmarna och slet för vår skull. Utan att de behövde, bara för att vara snälla. Sådant värmer vilket hjärta som helst!
Så nu bor vi i radhus. Posten kommer landa i denna brevlåda i cirka gurka en månad innan vi packar igen och drar en bit härifrån. Det ska bli skönt att få komma någonstans där det faktiskt är okej att packa upp bohaget. I radhuset bor vi i kartonger och jag som trivs bäst i ordning och reda trivs inte speciellt bra alls just nu. Lägg till också att Ella har åkt på en redig förkylning som mynnat ut i dubbelsidig öroninflammation och olyckan är total. Igår hade jag ett litet sammanbrott och idag känns det lite ljusare. Det är bara så hårt att tvingas sköta allt ensam, styra upp alla flyttar och städningar och packningar och sjuka barn och lama sambosar och laga mat och städa och diska och plocka tvätt och vara vaken på nätterna och gå upp tidigt på morgonen och aldrig få sitta i soffan och bara andas i lugn och ro. Min nuvarande diagnos är ju bara att jag är gravid med blodvärden som kvinnorna i Afrika, men jag kämpar på och när Johans rygg är kry så ska han få passa upp på mig ett litet slag. Men det lär nog bli efter nästa flytt för snart börjar det nog lukta igen så att hans rygg blir skräckslagen och skjuter lösa skott till höger och till vänster.

Tilläggas ska dock att Ella är världens finaste och duktigaste som inte gnäller alltför mycket på sin moder som ibland saknar energi värdig en tvååring. Hon är det finaste som finns!

Flytt

2011-11-01T18:22:00.003+01:00

Idag har det varit en sådan där dag. Orken stannade kvar i sängen när jag hasade mig upp. Energin råkade jag glömma i radhuset efter första flyttlasset. En sådan dag har det varit och det är ok. Imorgon blir det nog bättre.

Det flyttas mycket nu. I helgen bär det iväg till ett fint radhus en bit bort och några veckor senare flyttar vi vidare till en billigare lägenhet. Allt för att vi tycker att det är så otroligt roligt att bära kartonger och packa skit som man tänker att "det här borde jag kasta men orkar inte sortera nu utan jag tar det innan nästa flytt". När det går som mest segt ska jag påminna mig själv om att vi gör allt det här för att en vacker dag få landa i vårat fina hus. Vi flyttar två gånger på en månad för att vara ekonomiska och för att de små kronor som får hamna i pengabburken istället för hos hyresvärden ska få spenderas på gräs om något år. Lyckos dem!

Det känns en smula vemodigt att lämna vår fina lägenhet på lördag. Det bor så många minnen mellan väggarna och så många händelser har etsat sig fast i hjärnan. Jag glömmer aldrig när första värkarna startade och jag fick spendera någon timme i en kokhet dusch mitt i natten. Inte heller kommer jag glömma den första tiden med Ella, när hon grät och jag vandrade runt som en skugga av mig själv och funderade på vad vi hade gett oss in på. Vissa nätter har vi suttit ute på balkongen i sommarvärmen med Ella i famnen för att stackars liten har haft svårt att andas när förkylningen varit för tuff. Jag hoppas att jag kommer minnas allt och lite till för det vore sorgligt att glömma.

Tillbaka på banan

2011-10-29T21:42:00.003+02:00

Stackars lilla bloggen som gick och självdog härom månaden. Det är inte lätt att vara blogg när tangentbordet inte vill knappa in några vettigheter och inte heller är det lätt att vara en blogg när tankarna finns på annat håll. Stackars, arma blogg! Men jag saknar det! Jag saknar att skriva. Jag saknar att läsa och le åt gamla tokigheter såsom barnafödande, sexpartyn och utlandssemestrar.

Det bor för övrigt en liten kille i min mage. Han flyttade visst in i somras och har nu bosatt sig där i väntan på att få trilla ut i slutet på mars. Jag räknar blint med att han faktiskt TRILLAR ut för har man gjort det här med att föda en gång förut så borde det ju vara öppet spår hela vägen. Det låter rimligt. Jag mår bra och även fast tröttheten smyger sig på och magen känns tyngre så är det inget annat än roligt att vara gravid. Jag gillar ju det här med att vanka fram och sucka lite extra när jag måste böja mig efter leksaker på golvet. Gravid är lite av min grej, det är skönt att slippa hålla in magen när kameran är framme. För en gångs skull.

Lägenheten snart såld

2011-09-17T18:33:00.003+02:00

Det är dags att uppdatera. Det händer så mycket hela tiden så jag hinner knappt samla tankarna förrän det är dags för nästa äventyr. På gott och ont. Jag är trött i kropp och knopp men lycklig i själen och det för väga över när resten helst vill trilla i ide.

Lägenheten är snart såld. Om inte köparen vägrar skriva på kontraktet det vill säga. Det känns läskigt, men bra, men skrämmande och roligt. Jag vill ju ha ett hus och för att få ett hus behöver vi sälja lägenheten. Det är den bistra verkligheten men eftersom något gott förhoppningsvis kommer av allt krånglande så är det bara att bita ihop och se jävligt glad ut. Att sedan köparen vill in i mitten av november är ett stressmoment av rang, men jag hoppas på att en lösning ska komma flygandes vilken dags om helst nu. Vi har inte valt varken hus eller husleverantör än, men vi jobbar på det. Vi har ju studsat runt på möten med den ena och den andre så lite koll har vi om än inte så bra koll så att vi kan ta ett beslut på stående fot. Sedan är det där med banker också. Vilken bank är bäst? Vilken ger bäst villkor? Det är en djungel och när det ligger pengar i djungeln så blir jag förvirrad och tappar kunskap som jag ändå inte har. Jag är skitdålig på sådant. Jag hoppas att Johan är bättre för annars har vi ett problem.

Om någon har en lägenhet till övers så står vi här och vill inget hellre än att flytta in. Inga rökare, inga husdjur, bara en helt vanlig underbar fin familj.

När Ella inte är hemma så saknar jag henne så att jag nästan går i bitar. Hon har sovit en natt hos farmor och Lennart nu i helgen för att jag och Johan skulle få tid att hitta klarheten i alla projekt och mitt hjärta saknas. Det finns ingen kärlek lik den man känner för sitt barn. Den är större än ord.

Trött och trött

2011-09-08T20:02:00.002+02:00

Jag skulle kunna blogga lite. Men jag orkar inte. Jag har massor av saker att avhandla och vrida och vända på och en vacker dag kommer de att hamna i ett inlägg. En vacker dag. Inte idag dock för idag är jag galet trött. Igår gick det inte heller för även då tog tröttheten över. Eventuellt kommer jag vara piggare imorgon, för ordet fredag smakar fint och ledig helg om möjligt ännu bättre. Snart så vaknar bloggen till liv igen för material svämmar det över med.

Ensamma hemma

2011-08-27T08:11:00.005+02:00

Jag har en sida som jag allt som oftast kommer på mig själv med att följa slaviskt. Hej yr.no. Om de säger att det ska vara sol så räknar jag med sol. Om de lovar regn så planerar jag min dag efter regnskuren som ska komma klockan 12 och vara ett minne blott efter en timme. Under sommaren så har min bibel fått sig sina törnar för helt ärligt så har de inte varit helt lyckade. Idag räknar jag dock med att de har rätt. De säger sol och hetta och är det något vi förtjänar så är det just det. En sista glimt av sommaren som kom och gick lite för snabbt. På måndag börjar hösten och idag är det jag som kräver och behöver sol.

Ella sover hos farfar och Anneli, men att tro att jag skulle kunna njuta av en härlig sovmorgon är att tro för mycket. Det må hända att jag är uppe lite för tidigt för mitt eget bästa, men å andra sidan är lugna morgnar i eget tempo rätt efterlängtade de också. Jag och Johan passade på att fördriva tiden i biosalongen igår och jag höll mig vaken och ger filmen Bridesmaids två tummar upp.

Jag är väldigt duktig på att köpa kalendrar och att börja fylla i dem. Jag fullkomligt älskar att få fylla i vänners födelsedagar, jobb och möten. En stund älskar jag det. De flesta av mina kalendrar förblir halvt ifyllda för av någon outgrundlig anledning så tröttnar jag alltid. Det är nog mest själva tanken av ordning som jag går igång på. Nu är det dock dags för ett nytt försök. Hösten ser redan så stressig ut så en kalender behövs. Vi får se hur länge den överlever.

Häromdagen besökte vi dagis för Öppet Hus stod på schemat och eftersom Ella börjar igen på måndag efter två månaders sommarlov så kändes det lägligt att hälsa på. Vad otroligt skönt det var att se att den befarade blygheten hade lämnats hemma. Hon lekte med barnen och fröknarna och allt var som vanligt. Härliga, älskade unge!

Den härliga, älskade ungen gjorde för övrigt sin moder jord och fader vår lite extra varma i sina föräldrahjärtan i förrgår. Jag ropade in till hennes rum där hon hade stökat till ordentligt att det var dags att städa. Utan större förhoppning om att det faktiskt skulle bli gjort. Vi hörde från vardagsrummet att hon höll på och plockade därinne och efter en stund kom hon ut och sa: Stopp, stopp mamma, komma mamma. Jag följde med och såg att hon hade plockat upp allt. ALLT! Alla leksaker som tidigare prydde golvet låg i hennes låda som dock var så överfull att den inte gick att skjuta under sängen. Alltså var det stopp. Jag har världens bästa tjej!

Små djävular

2011-08-24T21:13:00.007+02:00

Ja, att påstå att det spottas ut inlägg i den här bloggen är ju att ljuga. Och det vill man ju inte. Jag har bara så galet många andra saker att träna hjärnan med så jag vet inte hur jag ska hinna med något annat än att värma upp och stretcha de små cellerna. OM jag hade skrivit en blogg om allt i huvudet så hade den bloggen spruckit och eftersom det låter trist så väntar vi med godbitarna och bjuder till lite då och då. Idag bjuds det dock endast på blickar i dåtiden för framtiden är fortfarande luddig och svår att tyda.

Jag, Johan och Ella åkte häromdagen till Lek & Buslandet och jisses att vi lekte. Vi kättrade och åkte ruschkana (stavning på det tack) och roade oss kungligt. Ella fullkomligt älskade det! Förutom det besöket så har det spenderats tid både här och där hos väl valda släktingar och vänner. Det är ju faktiskt sista veckan på semestern så små tripper är obligatoriska. Att ledigheten slutar på söndag är något jag väljer att inte tänka på för att bryta ihop är inte så roligt. Man tillbringar för mycket tid med att jobba. Man borde umgås mer med sin underbara familj och sina fantastiska vänner. Punkt. Slut. Och. God. Natt.

Eller förresten - eftersom många förmodligen kommer att spana på bilden där jag och Ella åker ovan nämnda bana och ivrigt fundera på var man får tag på sådana där coola, lysande linser som både mor och dotter lagt till med så känner jag ett behov av att stilla er undran. Svaret på frågan är att vi helt enkelt förvandlas till små djävular med sug i blicken när vi är så pass våghalsiga. Såklart.

Bygga hus

2011-08-17T07:42:00.005+02:00

Det är stora projekt på gång i hushållet. Så stora så att det ibland känns övermäktigt och svårt att andas. De senaste åren har jag och Johan sprungit på husvisningar. In och ut har vi sprungit, ibland i samma andetag. Det är svårt att hitta ett hus som känns som hemma. Någonstans där man genast känner att där kan man faktiskt bo och skapa sig en framtid. Till råga på allt så måste huset ligga i ett bra område, med bra skola och dagis i området, vara rätt storlek etc etc. Att ett hus sedan kommer med en prislapp gör ju också att man inte bara kan välja och vraka. Nu har vi dock tröttnat på hemnet så för en tid sedan började vi forska i husbygge. Forskningen har lett fram till att vi nu har träffat sex leverantörer, pratat med banken, hittat oss en tomt som känns rätt och nu sitter vi med en hel massa kalkyler och siffror och ska försöka bestämma oss. Stort.

Förra veckans camping går till historien som lyckad! Vädret höll sig okej även fast jag hade önskat mig lite fler plusgrader och att bo i husvagn visade sig vara en höjdare. Sällskapet i form av familjen Ivarsson/Johansson höll världsklass och vi är så glada att de ville följa med! Ella trivdes som fisken i vattnet och det känns bra i mammahjärtat. Jag hoppas att jag alltid kommer att kunna göra henne glad.

Åska

2011-08-10T12:56:00.002+02:00

Vi lever. Även fast, om jag hade haft bättre fantasi, hade kunnat stryka med häromkvällen när åskan kom på snabbvisit. Jäsiken vad det small och blixtrade. Då kändes det sådär att ligga i en husvagn med miljarders träd omkring. Speciellt när strömmen försvann och hela Böda blev kolsvart. Men det var ju aldrig någon direkt fara så camapingsemestern lunkar vidare. Igår gjorde vi Borgholm och det visade sig vara en mysig, liten stad. Barnen var rara och några fynd tog vi med oss hem. Kvällen spenderades på minidiscot och Ella och Alva tog några svängom till musiken. Det är fantastiska barn vi har och även fast de inte kan låta bli att slåss titt som tätt så märks det att de gillar varandra. Det första Ella pratar om när hon vaknar är Alva. Att hon sedan drar Alva i håret när de väl träffas får räknas som en bisak. Jag tror det går över. Det är nog en fas, som allt annat här i livet.

Uppdatering från Böda

2011-08-08T21:48:00.002+02:00

Jisses och himmel vad vi campar! Campar och campar. Efter dagen idag så känns den, för mig, nya semesterformen helt okej men hade någon modig vågat sig på att fråga igår så hade svaret inte klingat positivt. Herre. Min. Gud. Vad jag inte gillade campinglivet då. Hur man än vrider och vänder på det så är det inte avkopplande att bo i en husvagn när det ösregnar och är kallt och man måste roa en liten tjej som går i bitar om inte livet är superkul hela tiden och jämt. Vi försökte så gott vi kunde men när de små tjejerna i sällskapet har egna viljor liknande ingen annans så är det inte alltid så lätt att lyckas. Vi försökte oss på att äta på restaurang, gick sådär. Vi gav shoppingen i Byxelkrok en ärlig chans, gick sådär. Dock så avslutades gårdagen med en supermysig kväll i förtältet och dagen idag har jag inget att klaga på. Solen har skinit så vi har spenderat stor del nere på stranden. Där och i lekparken har campinglivet charmat mig så ikväll går jag och lägger mig med en smula mer hopp än igår. Det glada humöret tackar jag det härliga sällskapet för! Fina, rara vänner! Imorgon ryktas det om sol så det satsar vi på!

Pettson och Findus och Böda och fan och hans moster

2011-08-05T21:21:00.006+02:00

Det här med semester är en höjdare. Jag vill aldrig mer jobba. När jag ska blir stor och ekonomiskt oberoende så ska jag införa mer semester i mitt liv. Jag och min fina familj spenderar dagarna med släkt och goda vänner och vi gör små utflykter till en och annan Pettson och Findus och fastän inte barnen har en susning om vilka det är så har varje dag varit lyckad. Vi passade på att leka pjamasparty i Kumla häromdagen och det var lika mysigt som alltid. Fina, underbara vänner har vi!

Imorgon ska jag skriva ett nytt kapitel i boken om mitt liv. Ett campingkapitel ska jag plita ner. Förhoppningsvis slutar det lyckligt, men bekväm som jag är så är jag en aning skeptisk. Campa för mig låter som mycket besvär och eventuellt lite nöje. Jag är dock öppensinnad som aldrig förr och hoppas på att bli överbevisad. Vi drar med oss Lova och Niklas och barnen och om jag känner mig avancerad kan det hända att en mobilblogg från Öland trillar in. Eller om det regnar varje dag.

Och nej, alla tjuvar som läser och skrattar hånfullt - det är ingen idé att ni kommer hit bara för att jag är på Öland. Det finns andra människor som vaktar. Och för övrigt har vi nog packat ner varenda ägodel känns det som så här finns inget att ta.

SEMESTER!

2011-07-31T20:30:00.008+02:00

I morse när jag slog upp ögonen så var det med vetskapen att jag nu är ledig varenda jäkla dag fram tills slutet på augusti. Oslagbart och fantastiskt! Semester borde man ha oftare! Och längre. För att slippa slösa på superlativen redan på den första lediga dagen så får bilderna nedan sköta snacket.

Mitt Norge

2011-07-25T18:55:00.005+02:00

Jag har skrivit om och skrivit om och suddat ut och försökt att sätta ord på det hemska som har skett i Norge. Det går inte, det finns ingenting som ens kommer i närheten av någon form av förklaring och orden som skulle kunna beskriva känslorna har inte uppfunnits än. Hemska, otäcka människa som gör en sådan sak. Hur man kan planera och genomföra ett sådant här dåd är för mig totalt obegripligt och jag hoppas att han får ett sådant straff som han förtjänar även om jag vet att sådana straff inte finns.

När en sådan hemsk sak inträffar så blir det ännu tydligare hur mycket människorna i min närhet betyder. Jag vill stoppa in alla i en liten låda så att de för alltid är trygga och säkra och jag skulle bära den lilla lådan så nära hjärtat det bara gick. Om det gick. Nu går ju inte det, och jag får istället vara nöjd med att bara önska och hoppas att allt det onda håller sig långt ifrån oss. Jag förstår att man måste få några knuffar och stötar i livet och det är okej. Det kan till och med vara okej att någon gång ramla omkull, men det är aldrig någonsin okej att bli liggande. Jag hoppas att jag alltid kan lyfta upp min familj och mina vänner om de så behöver.

För övrigt så börjar lukten av husbygge att bli allt mer påtaglig och det pirrar i hela mig. Kan det möjligtvis vara så att drömmen kan bli sann. Det kan möjligtvis vara så.

Strålande sommar

2011-07-24T21:42:00.004+02:00

Det regnar ute. Det känns som att det regnar lite för ofta för att det ska vara okej nuförtiden. Det är väl sommar? Svensk sommar visserligen, men vad sjutton. Jag hoppas att solen lurpassar runt hörnet för jag har banne mig beställt värme när jag har semester. Det ska svettas och klagas och skapas konstiga brännor på konstiga ställen för att det är så det går till när Maria har semester. Det är för övrigt en veckas slit kvar innan en månads av lugn och ro. Ett lugn och en ro som kommer att kryddas en aning i form av en galen liten tjej, men likväl lugn och ro.

Ella sov I Degerfors natten mellan fredag och lördag, eftersom det passade fint in i allas agendor och för att hon tycker att det är kul att sova borta. Hon tycker att det är så kul att sova någon annanstans än hemma så hon passade på att sova ordentligt. Närmare bestämt till 9.30. Halv. Tio. Jag kan inte minnas när det hände senast. Om det någonsin har hänt. På eftermiddagen kollade vi när det rätta laget vann matchen och sedan for vi till Klockhammar där Lovas föräldrar har en stuga. Barnen lekte och slogs inte så jättemycket och vi vuxna fick tid att umgås och prata lite Böda. Vädret bjöd på regn, för ovanlighetens skull, men vad gör väl det i goda vänner sällskap. Idag blev det ett besök i Nora för att trycka i oss lite glass och nu är det snart godnatt för hotellet behöver en pigg och hurtig receptionist imorgon när turisterna ska visas åt diverse riktningar.

Årets Kolmården

2011-07-19T13:03:00.013+02:00

Denna månad ligger lite mer fokus än vanligt och än vad som är okej på jobbet. Eftersom det luktar semester om några veckor så känns det rätt okej att jobba mycket. Pengar går åt och när pengarna endast fås i form av lön så är det bäst att pallra sig till hotellet dag in och dag ut. I söndags tog jag dock en liten paus i slitet för då stod det minsann djur uppradade på schemat. Jag älskar djurparker. Jag älskar, jag älskar, jag älskar djurparker. Som tur är så har jag hittat en karl som också tycker att det är ett trevligt nöje och det verkar som att genen är överförd till finaste dottern. Vi åkte till Kolmården tillsammans med mormor och morfar, Daniel, Caroline och William. Efter att ha förfasats över priserna en stund så spatserade vi in och började djurspaningen. Utan kikare men med kamerorna hängande över axeln i bästa turistanda. Ellas nya favorit är helt klart delfinerna. De första sekunderna på showen var hon en smula rädd, vem skulle inte bli det när Markoolios stämma ekar i en mörk lokal? Sedan var rädslan dock som bortblåst och jag har ärligt talat aldrig sett en gladare tjej. Hon fullkomligt studsade i mitt knä och klappade i takt till musiken och skrattade åt delfinerna. Goa, underbara unge! Det var en strålande dag och det faktum att regnet valde att hålla sig tills vi var på väg ut bockar och niger vi för. Bilsafarit var bortplockat och istället så fanns det en safarilinbana som man kunde åka i. Det gjorde vi såklart och jag blir lika förundrad varje gång jag kommer upp en bit i luften. Jag är höjdrädd. För alla andras skull. Jag vet att jag inte kommer ramla ner och dö. Jag vet att jag inte kommer luta mig mot någon dörr i vagnen och ramla rakt ner till lejonen som inte fått sin dagliga dos kött och alltså kommer slita mig i stycken. Allt det vet jag. Det är för alla andra jag är rädd. Jag är inte säker på att broder Daniel har koll när han sitter så nära dörren. Jag är övertygad om att mamma ska tappa William. Ner till lejonen. Eller möjligtvis hos björnarna. Jag tror att Ella kommer få toksläpp och kasta sig ut. Jag är knasig.

Att jag för övrigt ser gravid ut på bilden beror på att jag äter för mycket onyttigt skit. Jag kan inte sluta. Jag är beroende av allt som är sött och fett. Jag lever efter teorin att om jag äter tillräckligt mycket dumt så kanske jag kommer tröttna på allt dumt. Förhoppningsvis inträffar insikten innan jag får en form som en boll. Förhoppningsvis.

Vänner

2011-07-14T19:04:00.005+02:00

Den här veckan har gått i vänskapens anda. Och bredvid den andan har sushin spatserat. Glad i hågen och med små hoppsasteg har sushin studsat upp och ner och in i munnen. Helt plötsligt har jag blivit något av en sushifantast. Jisses vad det är gott. Och beroendeframkallande. Häromdagen passade vi på att fira att Gabbi fyllde år så jag, Johanna och huvudpersonen styrde kosan mot stadsparken. Vi tog med oss en filt, ett yatzy och sushi. Såklart. Vi hade turen som slog oss ner precis där vi gjorde för bredvid oss satt en musikalisk man som spelade gitarr och sjöng i takt. En toppeneftermiddag med fina vänner! Idag spenderade jag och Johanna en trevlig stund på Coco Thai för att magarna kurrade och för att umgänge är livsviktigt. Igår efter jobbet så åkte jag, Johan och Ella till Stadsparken där vi mötte upp Jennie, Robert och Melvin för en stunds lek och glassätande. Vi har så söta barn, vi har verkligen det! Det är intressant att se hur Ella alltid vill ha koll på var Melvin är och hur hon faktiskt i princip aldrig slår honom. Det är bra mycket bättre än hur hon beter sig med andra barn som åker på tjuvnyp i tid och otid.

Det kan vara stora saker på gång. Eller än så länge har den stora saken stannat vid en hysterisk Maria och vid planering, men om jag får som jag vill och om ekonomin tillåter så kanske, eventuellt bloggen snart kommer att hamna om lite annat än bara barn. Även om barn faktiskt är skitkul.

När är det semester egentligen? Det känns som att jag har arbetat i hundra dagar sedan jag skrev sist och eftersom det då var tre veckor kvar så borde det rimligtvis vara semesterdags nu. Konstigt.

En nyvaken söndagsmorgon

2011-07-10T09:02:00.002+02:00

Mamman och pappan är åter ensamma såhär på söndagsmorgonen. Johan sover och jag har rullat ur sängen och hamnat i soffan. Det är så tydligt att någon saknas när denna någon inte är hemma. Viktigt att notera är att detta inte på något sätt ska bli någon vana, Ella ska inte sova borta varje helg. Denna vecka har dock inte bjudit på speciellt mycket sömn för min del så både jag och Johan kände att hon nog får det roligare hos en farmor som orkar leka tills hon stupar än hemma med två slagna hjältar som halvsover i soffan. Hon är så stor nu så det där med att leka, liggandes i soffan är inget hon köper längre. Nu ska det springas och hoppas och studsas och aktiveras ordentligt och det kräver en hel drös med energi. Nu har jag fått sova ikapp en smula och det tackar jag och bockar för. Imorgon är det dags för jobb igen och det får gå fastän det där med pappaledighet låter skönt. Johan och Ella busar hela dagarna och även fast jag också vill vara busledig så inser jag att det är bra för dem att få umgås på tu man hand. Jag har ju för sjuttsingen varit mammaledig i en hel jäkla evighet så det är inte mer än rätt att det nu är dags för Johan. I en månad är det rätt.

Idag blir det lek i Kumla och vi har längtat som tokar sedan sist. Ella har lovat att hon inte ska slå sin kille så mycket för han blir så ledsen då. Inte heller ska hon nypas eller dra honom i kläderna. Det har vi tummat på.

I fredags spenderade jag några timmar tillsammans med Lova på stan. Utan barn. Jag fick titta mig över axeln flera gånger för det kändes som jag måste ha glömt en liten kärlek någonstans. Vi hade supermysigt och det är onekligen nyttigt för själen att få komma iväg en stund själv. En favorit i repris snarast tycker den nyvakna fröken bakom tangentbordet.

Min lilla dator har för övrigt landat i familjen och tagit oss med storm. Vilken fin liten grej han är. Genast så är det roligare att skriva för den här kan man ta med sig precis överallt. Att det här inlägget är skrivet från soffan är ju en tillfällighet. I framtiden kan det komma halvt obehagliga rader från sovrummet, badrummet eller balkongen. Huvudsaken de kommer.

"Djurpark"

2011-07-07T13:01:00.007+02:00

Om det är någon som undrar vart jag höll hus igår så höll jag hus i Eskilstuna. Lilla familjen spenderade dagen på Eskilstuna Zoo och till sällskap hade vi Lova, Niklas, Carro och Niklas och en hel drös med små kottar. Parken bjöd på strålande sol, roliga karuseller och ett och annat djur. Djurutbudet var annars en smula snålt, men Ella fick klappa getter så hon var nöjd. Jag trodde aldrig att hon skulle älska att åka karusell såsom hon gjorde. Det var tårar varje gång det var dags att sakta in. Det var en strålande fin dag och parken är förlåtna för att alla djur hade gömt sig på ställen där men inte kunde se dem.

Idag har vi lekt på Stora Holmen tillsamm ans med Anna, Vilgot, Anna och Nella och snart är det dags för jobb. Det är hektiskt nu, tur att det inte är så långt kvar till semestern. Bara tre jävla veckor.

Johan har varit världens bästa och köpt en liten liten dator till mig. En vit och fin och jag fick den för att jag har varit duktig och överlevt i snart trettio år. Ingen gång har jag varit nära någon form av slut. Klapp på huvudet och en dator. Check!

Ella på vift

2011-07-03T09:15:00.002+02:00

Jag har placerat rumpan framför datorn och allt är ovanligt tyst. Inget pipi pipi bo på tv som för den oinvigda även går under namnet Bolibompa. Ingen dotter som myser i soffan och ropar efter mer macka. Inga snarkningar från mannen i sovrummet för eventuellt så är han vaken och om inte så sorterar fläkten ut störande ljud så allt som hörs är ett behagligt surr. Ella har dock varken rymt eller flyttat hemifrån, hon har packat sin lilla väska och sovit hos farmor och Lennart inatt. Det har med andra ord varit en lite konstig helg. Jag och Johan har passat på att storstäda lägenheten, för varför ha roligt när man kan städa? Dock så är det otroligt skönt att kunna släppa alla tvångstankar angående stökiga skåp och lösa räkningar som ligger och skräpar för nu står banne mig var sak på sin egna lilla plats. Åtminstone för en stund.
Gårdagskvällen bjöd iallafall på egentid för dammtrasorna hade fått nog så vi åkte till Grekiska Kolgrillsbaren och åt oss onödigt mätta och sedan blev det biomys. Det bästa av allt är att Ella med största sannolikhet har haft en strålade helg hon också och det värmer det något ensamma mammahjärtat såhär på söndagsmorgonen.

Sol!

2011-07-01T12:52:00.006+02:00

Vad det är härligt med sol och värme. Även fast hotellet har fått mycket av min värdefulla tid den senaste veckan så har jag ändå hunnit ut då och då för att njuta. I tisdags passade jag och Ella på att följa med Johanna och Gabbi till Stadsparken för att äta glass, mata fåglar och leka. Ella är i precis den åldern som innebär att hon absolut inte vill sitta still hos mig men hon kan heller inte riktigt släppas lös själv i lekplatsen för hon har inte riktigt koll på hennes begränsningar. Detta leder till att jag fick springa mig svettig mellan alla klätterställningar, gungor och rutschkanor. Helt okej, och säkert en smula kaloriförbrännande. Ella visade för övrigt upp alla sina nya skill när hon klättrade på saker som jag inte hade någon aning om att hon kunde. Duktiga unge!

När man inte är ägare av en egen trädgård så får man våldgästa andras. Och det gör vi. Så mycket det bara går. Häromdagen åkte vi till Kumla och hängde en sväng i mormor och morfars trädgård. Ella vattnade några små blommor men mest vattnade hon sig själv. Vad gör väl dock det när termometern visar trettio grader och solen värmer som aldrig förr.

Snart beger vi oss till Skojlandet för en efterlängtad stund tillsammans med Lova och Alva! När det går för länge mellan gångerna så längtar vi ihjäl oss efter dem! Det blir lätt så att man längtar när man har riktigt fina människor i sitt liv!

Midsommar

2011-06-26T20:07:00.005+02:00

Vilken bra midsommar det blev! En midsommarafton som letade sig långt in i själen och gjorde gott. Förmiddagen spenderades hos mina föräldrar där det bjöds på fika och sedan tog vi vårat pick och pack och åkte till Jennie och Robert. Barnen slogs knappt inte alls och de som vet, de vet att det är ett gott betyg. Istället så lekte de glatt och badade tillsammans och även fast den ena inte ville släppa allt det roliga när det stod läggdags på schemat så var det helt okej ändå. Vi lite äldre åt och drack gott och spelade spel och umgicks på ett sådant där avslappnat sätt som man kan när man gillar varandras sällskap. Vi sa mest snälla saker till varandra och även när små bitska kommentarer smet ut så gjorde de det med glimten i ögat och då är det okej. När det var dags att säga godnatt var det otroligt skönt att bara kunna trilla uppför trappen istället för att behöva ta bilen hem. Tack mina fina vänner!

I torsdags var det dags för barrunda och umgänge med finaste hotelltjejerna! Det var mycket trevligt och att jag inte behövde visa leg någonstans får jag väl tolka som att jag ser mogen ut. Eventuellt övermogen, men hellre det än omogen. Dagens klapp på axeln går till mitt lag som var grymma på Sport/Musik Quizzen på O`learys. Det där med att vara oväntat bra är jäkligt kul.

Jäkligt bra var för övrigt även Degerfors igår och jag lägger helgen till handlingarna med ett leende på läpparna.

Det finns en risk att bloggen uppdateras med bilder från midsommar, men jag har en känsla av att kameran mest bjuder på oanständiga bilder från ett och annat badkar så vi får se.

Världens bästa dagis

2011-06-22T11:26:00.003+02:00

Har jag sagt att jag älskar dagis. För det gör jag. Jag älskar vårat dagis. Ella trivs som fisken i vattnet och varken mamman eller pappan är orolig när vi lämnar henne där. Fröknarna är de raraste och barnen de sötaste och allt är nytt och fint och utvecklande och även fast det ibland osar bajs när man kliver in så är det okej för jag känner till problemet med att bajsblöjor allt som oftast luktar skit. Jag ska nog smyga med mig kameran någon dag så att jag kan föreviga det lilla paradiset för bilder är bra och nödvändigt för mitt guldfisksminne. Dock så kan en och annan förälder ha åsikter om bilder på sina barn på en offentlig blogg så förmodligen får jag smyga dit efter stängning. Och rita dit små streckgubbebarn i efterhand. Streck som åker rutschkana, streck som leker i sandlådan och streck som springer i gräset.

Idag har det blivit ett besök på vår nya vårdcentral för att avsluta Ellas 18-månaderskontroll. Den har ju, av en enda anledning, blivit uppdelad i tre besök vilket känns onödigt och utdraget, men i detta fall nödvändigt. Ella har ju sedan vistelsen på USÖ under påsken varit livrädd för allt som har med läkare att göra. Det har jag full förståelse för, för det var traumatiska dagar även för en öm moder. Nu är vi dock klara för denna gång och summa summarum är att Ella växer så det knakar och min lilla tjej är inte så liten längre.

Det står jobb på agendan i eftermiddag. Det är tur att det är dagen innan långledigt för jobbet gör mig trött. Och matt. Och less. Det är tråkigt att man alltid ska behöva dubbelkolla allting så att det verkligen stämmer. För stämmer gör det aldrig från början. Inte utan att man säger till och inte ens då stämmer det. Jag blir inte förvånad längre utan det gör mig bara mer motiverad att på allvar fundera och planera. Imorgon blir det umgänge med de finaste arbetskamraterna som man kan ha. Det är tur att de finns.

Energi att orka

2011-06-20T21:14:00.004+02:00

Jisses och himmel vad det skrivs dåligt. Och vad tråkigt det är att alla inlägg nuförtiden börjar med någon lam ursäkt om varför det inte bloggas så vidare värst. Sanningen är att den enda ursäkten är att priolistan för närvarande är fylld med saker som har gjort att bloggen har halkat ner några snäpp. Dock så saknar jag den och jag jobbar lite på att puffa upp den på listan, men huruvida det kommer att gå eller inte får den som lever se.

Snart är det midsommar och då ska det såklart firas. Jäsiken vad vi ska fira! Min fina familj och Jennies fina familj. Hur vårat firande ska se ut är fortfarande suddigt och oklart men som alltid när umgänge med Engström/Björklunds står på schemat så blir det klockrent. Jag, Johan och Ella ska även få sova kvar om vi sköter oss så om ett eller två glas vin till maten slinker ner i kistan så är det helt okej. Helt okej och kanske till och med lite gott.

Häromdagen besökte vi Lova, Niklas, Alva och Vilton och hade det så mysigt så att det nästan var löjligt. Alva och Ella lekte i trädgården och efter att ha blött ner alla sina egna kläder och även det kommande ombytet så fick Ella springa runt naken. Två av världens sötaste nakenfisar! Vi grillade och pratade och samlade på oss härlig energi som har gjort att jag överlevt helgen.

En helg som annars inte går till historien som speciellt lyckad. Man kan inte alltid lyckas med allt här i livet och kanske, bara kanske, så kommer det en historia om något lite lätt tungt längre fram i tiden.

Det känns bra med en kort vecka på jobbet. En del av mig är bra jäkla sugen på semester. Jag vill också kunna ta sovmorgon och få ligga ute en hel dag och sola och få göra vad jag vill, när jag vill det. Den andra delen är smart och vet att sedan Ella kom in i familjen så hamnar allt sådant lite vid sidan om. Det är helt okej, sova och vara brun är något jag kan underhålla mig själv med när jag blir gammal och grå. Och brun.

Bildbevis

2011-06-12T12:11:00.010+02:00

Härmed är det dags att kompensera en smula för den senaste tidens brist på bildbevis. Bristen på ord får fixas en annan dag. Att bilderna sedan väljer att placera sig huller om buller i en jävla oordning skyller jag på bloggers oförmåga att samarbeta med en smått stressad kvinna.

Lidande på olika vis

2011-06-09T21:08:00.003+02:00

Min lilla blogg lider. Av vad är lite otydligt men det kan ha med mina prioriteringar i livet att göra. Kan ha. Förmodligen. Jag vet inte var tiden tar vägen men helt plötsligt så är det fredag och sedan är det måndag och sedan har tre veckor gått utan att jag ens hunnit blinka. Bloggen låter hälsa att den hoppas på bättring och jag kan inte göra annat än att hålla med för jag tycker att det är en kul dokumentation att ha till Ella när hon blir större. Nog för att hon kommer tycka att hennes mamma är löjlig och töntig och andra diverse otrevliga ord, men för mig skulle det kännas fint. Jag skulle kunna klappa mig lätt på huvudet och vara nöjd.

Nu sitter den där den sitter. Mitt högra ben pryds numera av en blomsterranka modell vattenfast. Det gjorde inte ont. Möjligtvis lite. Men inte mycket. Om det beror på en genomgången förlossning eller inte låter jag vara osagt, men klart är att för mig kan ingen smärta mäta sig med den jag kände 21 oktober 2009. Tack gulliga Johanna för sällskapet! Idag, inte den 21 oktober 2009.

Ella är inne i den bästa åldern hittills. Alla åldrar har sin unika charm utan tvekan men den här åldern är inget annat än fantastisk! Hon pratar och förstår och drar slutsatser och skojar och berättar saker och jag lyssnar fascinerat och mitt hjärta omfamnar all den fina responsen. Personen Ella är den bästa person jag vet. Ella och Johan och jag. Min underbara lilla familj.

Sakna

2011-05-30T19:57:00.003+02:00

Idag är en sådan där dag. En sådan där dag då jag saknar familjen lite mer än andra dagar. Jag vill ligga brevid Ella när hon somnar och jag vill ligga i Johans knä medan han kollar på något ointressant program om bilar eller eventuellt poliser som skriker och stoppar bilar till höger och vänster. Det vill jag, men schemat och chefen säger annorlunda.

Men jobba är ju också kul. Typ.

Lördagskvällen blev precis så fantastiskt härlig som jag hade anat och hoppats på. Jag och Jennie åt oss mätta och hann prata igenom livet och dess viktigheter och äta och promenera ett par tusen steg på stan. En mycket bra kväll och kunde jag göra en favorit i repris varje vecka så skulle det vara givet. Men när tiden är knapp och prioriteringarna svåra så får man pensla in sådana här träffar lite då och då även fast det inte blir så ofta som man önskar.

Ella har blivit så stor. Hon trampar trehjuling och hon pratar och förklarar saker och drar försiktigt bort håret från mitt ansikte och pussar på mig när vi ska sova och gör alla små fantastiska saker som gör mig varm inombords. Att få vara med när en liten människa växer upp måste vara det vackraste som finns.

Idag har vi lekt med Lova, Alva och Vilton och det faktum att Ella och Alva mest slåss är ett faktum som jag hoppas försvinner snarast. Det är inte okej att slå sina kompisar. Speciellt inte eftersom jag faktiskt tror att de innerst inne gillar varandra och bara slåss för att de kan och inte förstår att det faktiskt gör ont. Knasiga barn. Slagsmålen måste sluta innan Böda för annars kan Böda bli en onödigt spännande vecka.

Pappor överallt

2011-05-26T21:59:00.003+02:00

Hemma på min gård i stan verkar det bara bo massor med pappor och barn. Varje gång jag och Ella är ute och leker så hittar vi alltid en ny pappa att slänga några ord med. En ny pappa med ett nytt barn som nästan alltid är lite yngre än Ella och vi börjar alltid våra samtal med väder eller barn. Det fungerar varje gång. Märkligt fenomen, men jag tycker att det är trevligt att äntligen börja få lite koll på människorna som jag faktiskt delar hus med. Papporna verkar reko, jag hoppas att det står en reko fruga bakom som inte glömmer tända ljus på kvällen för jag råkar ha en liten rädsla för grannar som är ovarsamma med elden. Been there, done that...even bought the t-shirt.

Såhär på kvällskvisten på hotellet så har jag haft sällskap av Norge. Eller sällskap kan vara att överdriva en smula, men vi har befunnit oss i samma rum vid samma tidpunkt. De har druckit öl och jag har tagit betalt. Jag går igång på norska. Så är det bara. Det finns inget finare språk.

Eventuellt svenska men jag har inte riktigt funderat klart än.

Snart är det hemgång och strax efter det är det dags att studsa ner på kudden bara för att snarast studsa upp igen och bege sig tillbaka till jobbet. Det är tur man är ung och sådant.

Eller ung förresten, jag bockar ju av födelsedag nummer trettio i höst. Ibland känns det väldigt gammalt, men oftast känns det rätt okej. Med ett sådant betydelsefullt nummer kommer dock en liten press på ett lyckat firande. Jag har redan börjat planera i huvudet, men tips mottages tacksamt.

Igår var det dags för kvartsamtal med Ella. Det ska börjas i tid. Fröknarna var så nöjda och glada och de hade inget att klaga på. Jag var tvungen att smyga in en liten fråga angående om hon kanske eventuellt slåss lite på dagis såsom hon kan göra hemma vid väl välda tillfällen, och de sa att hon kunde nypa ifrån men alla barn slåss i den här åldern. Möjligt. Jag hoppas det går över. Det är så svårt att få nya kompisar om man börjar med att slå dem och rycka små tussar av deras hår känner jag.

Powerballader

2011-05-22T18:49:00.005+02:00

Jag har Powerballadafton på jobbet. Något roligt måste man ju få ha när man tvingas arbeta en söndagkväll. Det skrålas om hjärta och smärta och tårar och kärlek och melodierna är lugna och relativt behagliga och ibland kommer det en saxofon in och gästspelar en trudelutt. Allt är nästan som det ska vara så här en söndag i maj.

Balladerna till trots så längtar jag hem. Hem till mina hjärtan som myser utan sin Moder Jord. Jag och Ella spenderade förmiddagen ute på gården i solen och vi fick nästan en ny kompis men då blev Ella lite blyg så den eventuella kompisen gick åt ett annat håll. Solen värmde dock fint och jag passade på att skaffa mig en liten solbränna på näsan medan jag satte fart på Ellas gunga och höll utkik efter myggor och bin som surrade hånfullt en bit bort. Det där med multitasking har aldrig varit något större problem för mig.

Häromdagen förtjänade jag lite egentid så jag passade på att strosa på stan. Jag kom hem med tomma fickor och ett bankkonto som förvånat kliade sig i huvudet och funderade över vad osm egentligen hände. Men med lite nya kläder i bagaget och framför allt massor med nytt härligt smink så kan man inte bli annat än glad. Det gäller att bränna lönen innan den går åt till räkningar och sådant tråkigt.

Det är knappt jag vågar skriva det, än mindre säga det, men Ella har hållt sig frisk i tre veckor nu. Tre veckor!! Det har inte hänt sedan mamuttarna levde på jorden. Typ. Men kors i taket och håll i hatten och peppar peppar och allt annat som kanske kan hjälpa till att hålla henne frisk ytterligare några månader. Eller år för den delen.

Nätterna är annorlunda där hemma nu. Ella bestämde sig helt plötsligt för att sluta vakna och skrika och bli överlyft till mamma och pappas säng varje natt. Numera sover hon gott hela natten i sin egen säng och även fast nattningarna ibland tar på tok för lång tid så är jag glad och nöjd och stolt över min underbara dotter. Duktiga hon som sover så att mamma får sova. Det behöver jag.

Annars då? Inte mycket.

Inte alla kossor i hagen

2011-05-18T20:10:00.005+02:00

Ibland är det lite svårare än vanligt. Som igår morse. Då var det jävligt svårt att verka och agera normalt. Yrvaken som få klev jag utanför dörren i ottan, redo för en ny arbetsdag. Jag spatserade bort till bilen och letade fram nyckeln ur fickan. Där tog vettet i mig slut för episoden som följer har jag svårt att ta fullt ansvar för. När bilnyckeln inte passade i låset så tyckte jag att det var konstigt. Mycket konstigt till och med. Någon hade alltså försökt göra inbrott i bilen. Inte bra. Jag gick runt bilen för att kolla hur de andra dörrarna såg ut. Jag gjorde nya tappra försök att med lite lätt våld trycka in nyckelhelvetet men det gick inte heller så vidare värst bra. Jag suckade mitt högsta utifall tjuven skulle stå bakom något hörn och spana. Jag fiskade upp mobilen ur väskan för att se vad klockan var och räkna ut om jag eventuellt skulle hinna cykla. Svaret blev nej och paniken steg. Helt plötsligt så såg jag att det låg en okänd tröja på passagersidan inne i bilen. Jasså, tjuven hade minsann glömt sin tröja. Klantigt. Kanske kunde jag utifrån den hitta tjuvrackarn. Nu jävlar skulle han få.
Sen. Trillade. Den. Berömda. Poletten. Ner.

Min bil stod bredvid den bil som jag hade utfört ett litet oskyldigt inbrottsförsök på. Jag vill gärna tycka att de är lite lika och visst att de har samma färg men där tar likheterna slut. Samma färg. Same same but still väldigt different.

I lördags stod det utflykt på agendan och vi åkte i karavan tillsammans med Jennie, Robert och Melvin mot Askersund och mot kossorna som äntligen skulle bli utsläppta. Det var vi och några tusen till som var sugna på kossor och lantliv och det började bra. Karlarna gick tipspromenad och lärde sig livsviktiga kunskaper om kor medan jag och Jennie letade oss fram till precis vid hagen och klappade oss själva på axeln för att vi lyckats med placeringen så bra. Duktiga mammor. Barnen åt bulle och väntade med spänning. Sedan kom kossorna ut. I hagen bredvid. De var fina på håll och vi hörde hur de muade sitt högsta, men onekligen hade det ju varit roligare med kossor i den hagen vi så fånigt stod vid. Man kan inte få allt här i världen.

Barbamamma

2011-05-11T19:36:00.000+02:00

Imorse klev jag upp men huvudet valde nog att ligga kvar för det har känts som att jag inte riktigt varit med i leken idag. Som att jag ser på livet lite på avstånd. Det verkar rimligt att det idag skulle vara tisdag, men att det är onsdag är en vetskap som huvudet på kudden innehar och med andra ord inte personen som idag står bakom disken på hotellet. Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna.

Dock får man lov att säga att dagen har gått oväntat bra, utan huvud. Jag och Ella klädde oss i ottan och åkte iväg för att umgås med Lova, Alva och lille Vilton. Barnen var skumma som slogs och drog varandra i håret utan att för den sakens skull bli ledsna. De enda tårarna kom när Alva tog ett smakprov från Ellas arm och det får man väl förstå. Som tur var slutade besöket med att Ella delade ut pussar och kramar till alla som var sugna så så vidare värst upprörda var de nog inte, de små liven. Bara jäkligt hårdhänta. Det är en faslig tur att man växer ifrån det där betéendet. Tänk om jag skulle gå runt och slå mina vänner, bita dem hårt och sedan ge dem en stor blöt puss. Förvirrande. Minst sagt.

Att komma i form till Beach 2011 har jag gett upp för länge sedan. Den här nya Barbammaformen som jag lagt till med känns extremt svår att bli av med så snabbt. Eller överhudutaget vissa stunder. Jag och Johan tog oss dock i kragarna häromdagen och beslöt att vi iallafall inte får köpa och äta godis på vardagar. Bara på fredagar och lördagar. Och finns det godis kvar på söndagen får vi äta upp det. Men om det finns något kvar på måndagen får vi bara titta och torka dreggel från golvet. Än så länge går det ok. Synd bara att det finns lömska chokladrutor på jobbet som skriker på mig bakom skåpsluckan. Synd för dem för har de otur så kanske jag, i ett sämre ögonblick, slukar dem med hull och hår. Någon form av form ska jag iallafall satsa på till nästa bikinisäsong.

Åt helvete

2011-05-06T10:39:00.004+02:00

Att tiden går fort är en underdrift. Maj på hotellet innebär galet mycket jobb. Det känns som att det varje dag är nära nog fullt eller överfullt och varje dag får man en smula ångest över att man inte räcker till överallt. Det är gäster som ska checka in eller checka ut eller handla i baren eller äta mat eller berätta att det är kallt på rummet eller fråga om bra ställen att jogga på eller förklara för hundraartonde gången att besprutade apelsiner är farligt eller något annat i den stilen. Men jag biter ihop och klistrar på mitt bästa leende och så går allt som en dans ändå, trots kaoset i huvudet.

Valborg var för övrigt en strålande dag i strålande vänners sällskap. Det var längesedan vi umgicks med familjen Engström/Björklund så det var hög tid. Ella och Melvin var på det bästa humöret någonsin under exakt hela dagen och inget gick ens lite fel. Det blev dock inget eldspanande för vintern kom på besök och såg till att temperaturen var lägre än okej.

Igår var det tänkt att jag och Ella skulle besöka BVC. Det var dags för vägning och mätning och en och annan spruta. Det gick käpprätt åt det berömda helvetet. Jäsiken vad det inte gick. Jag fick inte ens ta av henne jackan för då skrek hon som aldrig förr. Hon hade panik och inte blev det bättre av att läkaren och våran bvc-tant satt beredde med spruta och otäcka läkargrejer inne i undersökningsrummet. Vi fick helt enkelt boka om tiden. Man skulle kunna säga att vistelsen på USÖ har satt sina spår. Djupa sådana.

Häromdagen kom så lille Vilton till världen! Stort grattis till Lova och Niklas och stort grattis till storasyster Alva. Och framför allt stort grattis till Vilton som har hamnat i en sådan fin familj.

Påsk på USÖ

2011-04-28T19:42:00.006+02:00

Påsken kom och påsken gick och tur var väl det. Det som från början såg ut att bli en rätt trevlig helg slutade med sjukhus, operation och oro. För att göra en lång historia en smula kortare så började det lilla kaoset i lördags då Ella vaknade upp med ett öra i klass med Musse Piggs. Det var svullet och stort och stod rakt ut. Ett öra blir inte bara sådär utan anledning och det gjorde oss oroliga. Johan ringde Sjukvårdsrådgivningen som knappt ville ge oss en tid till Jourvårdcentralen. "Vi västerlänningar har alltid så bråttom och om hon skulle skicka alla barn som hade feber till vårdcentralen skulle inte läkarna räcka till" Den damen vill inte möta mig i en mörk gränd. Minsann. Klockan 17.30 befann vi oss på vårdcentralen och var rätt glada för nu skulle vi få medicin och sedan skulle vi hem och äta tacos och mysa på ett påskigt vis. Men icke. Läkaren tittade två sekunder på Ella och skickade oss raka vägen till akuten. Jahopp. Väl där skjutsades vi in i ett undersökningsrum och under tiden blev Ella sämre och sämre och febern steg och steg. De tog prover och kikade i örat och konstaterade att vi skulle bli inlagda. Inlagda? Sova kvar alltså? Det verkade mycket märkligt och klingade inte alls samstämt med min påskiga plan. Vi hamnade på barnavdelningen och där skulle det tas ännu fler prover och sättas infarter i armarna och då klockan var sent och febern var hög så var det inte en rolig upplevelse för världens finaste dotter. Hon skrek och skrek och det gjorde ont i både mamman och pappan. De klädde henne i en liten liten sjukhusrock och ynkligare har hon aldrig sett ut. Vi fick ett rum och Ella somnade snabbt bara för att timmen senare bli ivägskjutsad mot operation. Mitt i natten var det alltså dags att söva henne och tömma örat på vätska. Mitt i natten tog de henne ifrån mig och jag har aldrig någonsin varit så orolig eller så rädd som jag var då. Det var långa och många minuter som vi satt ensamma i rummet och väntade på besked. För varje sekund så blev jag mer och mer övertygad om att något hade gått fel. Varför tog det sådan tid?Tillslut fick vi iallafall gå och hämta henne på uppvaket. Där låg hon i sin lilla säng med sin älskade snuttefilt tryck mot ansiktet. Hon sov och operationen hade gått bra. De följande dagarna gick, om än långsamt, så på det stora hela rätt bra. Hon fick ta prover som hela tiden visade att infektionen var på väg att släppa taget. Hon fick antibiotika och duktiga hon höll humöret uppe som ingen annan. Alla blodprov innebar visserligen skrikkaos men när sticket var klart och fingret var omplåstrat så vinkade hon till läkarna och sköterskorna. Tre nätter blev vi kvar på USÖ. Trots att det fanns en säng till Ella och en säng till mamma så fick hennes förbli tom för hon och jag sov sked på bästa tänkbara sätt. Klart att hon skulle sova bredvid mig. Även fast det innebar att jag numera har ett stort blåmärke på höften och en ryggrad som sett bättre dagar.

Bemötandet vi fick på sjukhuset kunde inte ha varit bättre. Underbara, rara människor som förstod när vi var oroliga och som lugnade när Ella skrek som värst. Jag vill aldrig mer åka tillbaka dit, men det är ett uttalande som kommer direkt från hjärtat och med glimten i ögat.

Ellas diagnos var en allvarlig öroninflammation som kom av att hon varit kraftigt förkyld. Ibland blir det bara så. Ibland är bacillerna argare än argast och bestämmer sig för att infektera ordentligt. Inte okej och aldrig mer.

Insikten om att jag har världens bästa dotter har dock slagit mig i huvudet om och om igen under dessa dagar. Hon är galet fantastisk och det finns ingen bättre!

Jag firar och firar och firar

2011-04-23T10:31:00.003+02:00

Påskafton. Hej vad jag firar. Äter godis och kramar små rara påskkärringar. Målar ägg i glada färger och diffusa mönster. Testar kvasten och flyger fram och tillbaka och upp och ner allt medan min fina familj står nedanför och ropar glada hejarrop.

Eller så står jag på jobbet. Men det är väl ungefär samma sak.

Är det någon som kan komma och hämta Ellas baciller och gräva ner dem i ett skitdjupt hål? Någon som inte har sådär väldigt mycket påskfirande att pyssla med kanske. Det går inte att med ord beskriva hur less jag är på snor och feber så ett stort hål skulle nog illustrera lessheten allra bäst. Det är väl dock bara att härda ut, livet som småbarnsförälder är hårt. Hårt och fullt av snor.

På gatan utanför passerar människor iklädda väldigt lite kläder. Bleka ben och bleka armar har äntligen blivit utsläppta och hur makabert det än må låta så är synen vackrare än mycket annat. Det är äntligen vår och ibland skymtar nästan sommaren förbi och även fast de bleka människorna ser en smula frusna ut så blir jag glad. Jag tror inte att jag överlever en till vinter av det slaget som har varit de senaste åren. Jag måste nog flytta utomlands då. Jag måste med andra ord nog börja spela på lotto. Eller på joker. Eller kanske stämma någon. Vad som helst som ger pengar låter lockande. Plocka mynt ur smutsiga fontäner kanske vore ett alternativ. Fast då dör jag nog av andra sjukdomar innan den första frosten.

Jag har börjat med en ny diet för övrigt. Det fungerar skitbra. Jag har redan gått ner flera kilo. Ingen mat - bara godis. Hepp. Nackdelen med dieten är att det som sätter sig, sätter sig på magen och det är svårt att fokusera på de smala kroppsdelarna när magen tar allt fokus. Man ska vara glad för det lilla. Eller stora.

Glad Påsk till alla rara människor!

Fotbollspremiär

2011-04-19T11:53:00.002+02:00

Dagarna går och helt plötsligt kom det en liten sommar till staden. När solen skiner så känns det verkligen hur otroligt jäkla lång denna vinter har varit. Det är inte okej, det måste bli ändring på det i framtiden. Vem jag ska ta upp denna lilla detalj med är dock oklart än så länge.

Ella var frisk och kry hela förra veckan så att denna vecka startar med feber och snor låter ju rimligt. Tråkigt men rimligt. Man kan ju inte få vara glad för länge. Det där immunförsvaret låter tydligen vänta på sig, men för min del är det helt okej att komma nu. Eller igår. Vad som.

I lördags blev det fotbollspremiär i Degerfors. Som vi har väntat. Nog för att vi tjuvstartade förra året men i helgen blev det ordentlig premiär med allt vad det innebär. Jag och Ella spatserade runt på området och tittade på människor och hundar, vi viftade med den rödvita flaggan, vi hejade på det rätta laget bakom fel supporterklack, Ella tryckte i sig två korvar med bröd och vi glassade i solen. Det kommer spenderas många timmar bredvid fotbollsplanen framöver.

I fredags besökte jag och några av mina fina arbetskamrater Relaxen för att koppla av och umgås utanför hotellet. Välbehövligt och superkul. Att jag kom tvåa i vattenruschkanetävlingen får räknas som kvällens överraskning. Vi fortsatte vidare till O´learys och Harrys och jag kan återigen konstatera att jag har verkligen tur som har så underbara människor runt mig på jobbet. De väger över och gör att man klarar det mesta. Jag hade en tanke om att ta med mig kameran men kameran blev livrädd av blotta tanken på att jag skulle ut och rasta fläsket så den vägrade lämna hemmet. Kanske lika bra det.

Orken tryter

2011-04-12T12:10:00.004+02:00

Kanske är det jag som är bortskämd. Kanske borde jag bara tacka och niga och ta emot all skit som kastas åt mitt håll. Åt vårt håll. Tyvärr så är jag inte så bra på att acceptera saker när de är fel så det krävs fundering och tänkande för att det här ska hålla tills det går sönder på riktigt.

Jag och Jennie hade en fantastisk stund i fredags! Maten smakade fint, Mia Skäringer var helt strålande och sällskapet var det bästa. Vi behöver mer sådana här stunder, det är bra för själen. Showen var mitt i prick och blandade skratt med allvarligheter på ett bra sätt. Ibland var det som att det var jag som stod på scenen och berättade om mina känslor. Ibland inte.

Att vara Ellas mamma är det bästa jag vet. Jag kan längta efter henne så att hjärtat värker när jag spenderar kvällarna på jobbet. Jag vill ju leka med henne innan läggdags och jag vill ligga bredvid henne tills hon somnar. Än så länge är hon liten men när hon blir större så kommer allt det här att om möjligt kännas ännu viktigare. Hon får inte tycka att hennes mamma är borta jämt. Det går jag inte med på. Nu har jag ju visserligen lediga förmiddagar när jag jobbar kväll så helt borta är jag inte, men ibland känns det lite extra hårt.

Att vara Johans sambo är inte helt fel det heller. Han är fantastisk!

Idiotiska puckon

2011-04-07T10:41:00.002+02:00

Eftersom vi var friska hela förra veckan så var det väl ingen större överraskning att denna vecka har gått i bacillernas tecken. Stackars Ella har varit, och är fortfarande, snorig, hostig och har haft något knas i magen. Till råga på allt så har Johan jobbat i Stockholm under tre dagar vilket har lämnat mig åt mitt öde. Att ta hand om en liten sjukling gör mig inget, men när den lilla sjuklingen mår så dåligt att inget muntrar upp och inget gör det lite bättre så är det inte så upplyftande. Det är så synd om henne, hon har verkligen drabbats av alla tänkbara dagisbaciller. Vår sjukdomspott borde vara uppfylld och översvämmad vid det här laget.

Att vara hemma med sjukt barn innebär att man inte kan jobba. Ella kan inte vara ensam hemma och jag kan knappast tvinga eventuella barnvakter att strunta i sina egna jobb. Det förstår vem som helst. Kan man tycka. Varför blir jag ens förvånad längre.

Imorgon inträffar något som i princip aldrig inträffar längre. Jag och Jennie ska umgås en kväll bara vi! Inga barn och inga karlar och jag ser fram emot det som en tok. God middag och Mia Skäringer på Conventum känns som en ultimat fredagsplan efter en instängd vecka i bacillernas borg.

Ella verkar må bättre idag och ingen är gladare än jag. Eventuellt hon kanske.

Fullt upp

2011-04-03T19:37:00.003+02:00

Jag har inte tid att blogga nuförtiden för jag har fullt upp med att hålla i diverse hattar och rita små kors i taket. Ella har spenderat hela vecka på dagis. Hela veckan. Fröknarna har höjt på ögonbrynen och utropat små hejarrop när vi har stegat in dag för dag. Nu börjar det dock likna gamla tider igen för idag efter lunch så kom febern en sväng. Sedan kom trasslet med magen. Hon är dock pigg och glad men imorgon blir det hemmamys med mamma som gäller för henne.

Jag anar att våren är på väg och med den kommer suget efter en ny garderob. Det var väldigt vad trängs tråkiga, vintriga kläder i min nuvarande klädkammare och en förändring krävs. Jag ska bara vinna pengar på Lotto först för det verkar rimligare än många andra alternativ.

Helgen har bestått av besök och onyttig mat. Framför allt onyttig mat. I lördags kom Johans söta kusiner hit och lekte med Ella som efter en stunds uppvärmning kom igång och lekte som vi är vana att hon gör. Idag fick vi besök av Anna och Vilgot och barnen åt lunch vid eget bord och hade nog rätt kul tillsammans.

Den här perioden i Ellas liv är den klart roligaste hittills. Varje ålder och varje månad har sin charm helt klart, men nu är det förbannat roligt. Hon snappar upp allt man säger och gör och all vill hon härma och göra själv. Hon vill putta vagnen själv på Ica och hon vill själv bära väskan och hon vet när det är dags att byta blöja och när det är dags att sova. Hon är helt fantastisk och jag njuter av varje sekund.

Viktigheter i allmänhet

2011-03-27T17:35:00.006+02:00

Det bloggas bra nu. Skrivs så att pennan glöder. Eller eventuellt tangentbordet. Vi är hemkomna från Sälen och så vitt jag vet så bröts det varken några ben eller armar. Skönt det. Jag har inte tid med brutna saker. Ella var inte i topptrimm under trippen, men hon höll humöret uppe så gott det gick och det får man vara nöjd med. Att hon sedan dissade allt som hade med snö att göra är inget att lägga någon större vikt vid. Det blir bättre nästa år. Jag hade seriösa planer på att åka skidor åtminstone en dag men helt plötsligt så kom solen fram och helt plötsligt så lockade solstolen mer än skidorna. Så där satt jag och min halvfeta rumpa. I solen. Dagen efter hade jag även då seriösa planer på att åka lite skidor men de gick i stöpet när stormen kom på besök. Med andra ord innehöll detta besök i Sälen väldigt lite skidor och väldigt mycket mys i stugan. Det känns okej. Jag blir aldrig någon Anja ändå. På gott och ont. Väl hemma igen kan jag glatt konstatera att våren har kommit. Jag har visserligen hört elaka rykten om snö i veckan men om det visar sig vara sant så tvingas jag lägga mig ner och självdö tills våren återkommer så det låter trist. Det skiter vi i. Igår fick vi fint besök av Melvin, Jennie och Robert och jag skäms fortfarande en smula för att Robert endast varit hembjuden till oss ett fåtal gånger. Jag hoppas att vänskapen inte mäts i antal hembesök för isåfall är vi knappt bekanta som nickar åt varandra på stan. Trevligt i massor var det iallafall och hur mycket man än jobbar och hur lite tid man än har så är det aldrig okej att Melvin och Ella tittar på varandra som om den andre vore en utomjording. Man kan inte ha chans på varandra samtidigt som man inte känner varandra. Kalla fakta. Världens bästa människor ska få mer plats i mitt liv framöver, jag får plocka tid från oviktigheter som mat, jobb och sovstunder. I fredags besökte vi Öppna Förskolan och där blev det pusskalas av högsta klass med Alva. Det pussades och det hånglades och det kramades och även fast Ella var tveksam till en början så tror jag nog att hon tyckte att det var rätt mysigt. Det bådar gott för inför sommarens vecka på Böda Sand då vi släpar med oss Lova, Niklas, Alva och lille kotten. Jag är ingen campingmänniska så bara det ska bli spännande att uppleva. Det där med att trängas med smutsiga okändingar när man vill ta sig en dusch är inget jag direkt längtar efter. Men det kommer bli underbart, fantastiskt och strålande roligt ändå. Om jag så ska vara skitig hela veckan.

Sjuka Ella

2011-03-20T13:00:00.006+01:00

Det hårt att vara sjuk och det är om möjligt ännu hårdare när ens barn är sjukt. Ella har ju varit mer eller mindre krasslig sedan dagisstarten i slutet av januari så man börjar ju onekligen känna sig en smula van. Van med inte för det mindre less. Igår blev hon dock sämre än vad hon varit någonsin förr och det var inte utan att oron kom smygande. Vi fick en jourtid på kvällen och efter att ha väntat och väntat och väntat så konstaterades det att hon hade öroninflammation på vänster öra och att den nu börjat göra ont och att den var orsaken till allt ont. Hon var så risig min stackars lilla tjej. Orkade knappt hålla ögonen öppna när vi satt i väntrummet utan halvlåg bara i min famn och gnällde ibland när det gjorde ont. Det var hårt. Såhär några timmar senare och med kroppen full av medicin så mår hon mycket bättre och jag tackar högre makter för läkare och mediciner.

Jag är extremt dålig på köer. Extremt dålig och nästan på gränsen till löjlig. Om jag tvingas vänta när jag är stressad och orolig så blir jag otrevlig och ocharmig och inte ens i närheten av mitt vanliga glada jag. Igår på vårdcentralen fick vi veta att de låg en halvtimme efter i planeringen och att vi skulle få vänta en liten stund. Redan där började jag himla med ögonen och sucka högt. När det efter en stund visade sig att den där lilla halvtimmen i själva verket var över en timme så fanns det ingen hejd på otrevligheterna. När sedan människor som, till synes, mår mycket bättre än lilla Ella får gå före i kön då kan jag inte låta bli att högt och tydligt fråga Johan "Vem man måste betala för att få gå före i den här jävla fittkön?". Sådan är jag. På gott och ont.

Om inget oväntat händer eller någon ny bacill ringer på dörren så tar vi vårat pick och pack och drar till Sälen imorgon. Öroninflammationen tar vi med oss men vi planerar att dumpa den där i någon jävligt djup snödriva.
Bilden illustrerar en liten Ella förra året i Sälen. Om soffan finns kvar blir det en favorit i repris detta år.

Positivt tänkande?

2011-03-17T13:49:00.003+01:00

Jag kan ha råkat nämnt något i föregående inlägg om att allting är uppstyrt, under kontroll och på banan. My bad. Jag har fortfarande lagt mitt hostmedicinäventyr bakom mig så mig är det inget större fel på. Utöver det gamla vanliga det vill säga. Däremot är det den minsta damen i hushållet som nu igen dras med feber. En hög variant som jag ogillar skarpt. Nu har hon i princip varit sjuk hela tiden sedan dagis startade och jag börjar bli skeptisk. Det kanske vore bäst att låsa in henne och hemskola henne och bara berätta om världens utanför istället för att faktiskt låta henne uppleva den. Så får det bli.

Jag hatar baciller och virus och skit.

Jobbet igår bjöd på både det ena och det andra och jag hade roligt. Innerligt roligt. Ett arbetspass med mycket folk, försäljning i baren, incheck, telefonsamtal och skratt är ett bra arbetspass. Dricksen skramlade fint ner i drickskuvertet och även fast en gäst saknade hyfs så vägde de andras positiva anda över.

Situation uppstyrd

2011-03-15T20:14:00.005+01:00

Nu är situationen under kontroll igen och jag har skrivit upp hostmedicin på listan över saker jag aldrig mer ska testa. Det enda positiva skulle väl kunna vara viktnedgången på ett par kilo men det känns som att de borttappade kilona står runt hörnet och väntar - redo att klamra sig fast igen så fort jag börjar äta som en normal människa. Nåja, vad är väl en bal på slottet.

Snart beger vi oss mot backarna i Sälen. Det är dags för det årliga besöket och jag ser fram emot att få busa i snön med Ella i år. Vi ska minsann åka pulka och släde och allt sådant som hon vill och när hon tröttnar på sin ömma moder så ska jag försöka mig på att åka lite utför också. Det blir med största sannolikhet en favorit i repris från alla de tidigare åren vi har varit där. Jag åker nerför backen i min, relativt snabba, takt medan Johan åker bakom och skriker något om att jag måste släppa på. Släppa till? Jag planerar att göra som tidigare - ignorera honom tills han tröttnar eller eventuellt bli ledsen för att han skriker och hoppas på att tårarna väcker sympatier. Hur det är går så ska det bli hur kul som helst.

Idag när jag hämtade Ella på förskolan så var alla barnen ute och lekte i solen. Den synen kan ha varit den sötaste denna vecka. Topp tio absolut. Massor med rara små barn som tultade runt och lekte med sina små leksaker. Jag gillar barnen och jag gillar fröknarna och jag älskar bamsekramen som man alltid får när Ella upptäcker att man kommer.

Skitdålig

2011-03-14T14:17:00.003+01:00

Himmel och jisses vad dåligt man kan må! Inatt har det sannerligen varit synd om mig. Innan läggdags igår så tog jag en hutt av Ellas hostmedicin för att jag skulle slippa hosta under natten. Det lät smart och fastän det smakade skit så var jag nöjd när jag kröp ner under täcket. Några timmar senare bröt helvetet lös. Jag vaknade och mådde galet illa och sedan var det dags att parkera vid toaletten. Ett antal timmar senare var magen tömd och nu är jag slut i hela kroppen. Det kan ju visserligen varit något annat, men jag skyller på medicinen. Alla symptom stämmer och även fast det innebär att jag är 1 av 1000 så tycker jag det verkar rimligt. Jag kanske har hittat min Unique Selling Point. Sent ska syndaren vakna. Typ.

Dagen skulle egentligen spenderats i Sthlm tillsammans med fina arbetskamrater men istället har jag bänkat mig i soffan. Det känns surt, men vad gör man när toaletten kallar i tid och otid.

I lördags lämnade vi Ella hemma och åkte på Melodifestivalafton i Marieberg. Slutdestinationen var hos Lova och Niklas och vi hade en kanonkväll. Som vanligt när de står för sällskapet. Att sedan festivalen slutade på ett annorlunda sätt än vad jag tänkt är något jag väljer att förtränga.

Och nej, Ella må vara en stor tjej nu men än så länge för hon inte vara ensam hemma. Det blir så rörigt när hon får härja fritt så mormor och morfar agerade sällskap med bravur.

Öroninflammation och astma och fan och hans moster

2011-03-09T19:59:00.003+01:00

Idag blev det till att återigen pyssla lite med det här som kallas vabba i folkmun. Och jäklaskitpersonalsomskaffarsjukabarn i chefsmun. Stackars Ella har hostat ett par nätter i natten till idag var inget undantag. Jisses vad hon hostade och himmel vad vi inte sov. Alls. Eller Johan sov förstås för den karln skulle kunna sova sig igenom krig och helvete och Ella sov nog rätt okej hon också mellan hostattackerna men jag sov knappt något. Jag låg vaken och vred och vände mig och slumrade till och då hostade Ella så då blev jag klarvaken och sedan började proceduren om. Det blev med andra ord att åka en kort sväng till jobbet tills jag fick avlösning och kunde åka hem till det finaste jag vet. En tur till vårdcentralen blev det nu på eftermiddagen och läkaren konstaterade att hostan inte lät så farlig men att hon nog har en öroninflammation i vänster öra. Bara sådär. Helt utan förvarning. Jag har fått berättat för mig att när ett barn har öroninflammation så märks det, men Ella är helt oberörd. Vi får se hur det hela artar sig. Att läkaren sedan nämnde små korta fakta om eventuell astma i samband med Ellas hosta är något jag väljer att tänka på om det skulle bli aktuellt. Det finns för mycket annat att vila tankarna på för närvarande.

Stackars blogg

2011-03-08T19:01:00.005+01:00

Stackars bloggen. Stackars stackars ynkliga lilla blogg. Det går länge mellan inläggen nu. Ibland funderar jag på att låta den dö snabbt och smärtfritt, men samtidigt så hoppas jag innerligt att tiden och lusten ska komma och knacka mig på axeln för jag gillar ju att blogga. Jag gillar det och jag är säker på att jag kommer älska det faktum att jag bloggade nu när jag ser tillbaka om hundra år. Jag ska ta mig i den obefintliga kragen och försöka göra en livsavgörande åtgärd för det lilla livet.

I helgen tog vi med oss Lova, Niklas och Alva och åkte till Jennie, Robert och Melvin för att leka en stund. Det var trevligt i massor och barnen lekte över förväntan. Den enda katastrofen inträffade när Ella skulle bestiga en stol i vardagsrummet och föll med huvudet före rakt ner i golvet. Dåliga, dåliga mamma. Första bulan - check.

Jobbet då. Tankarna har börjat trilla in om huruvida vilken riktning mitt arbetsliv ska ta. Jag kan ju inte stå och ruttna bakom en receptionsdisk resten av mitt liv hur trevligt det än må vara då och då. Dock så verkar plugga dyrt och söka andra jobb omöjligt. Det är tur att det finns så mycket härlig tid att planera för framtiden på. Det och blogga känns som saker som ska klättra på min priolista. Jag har för övrigt lite svårt att få ihop livet överhuvudtaget när jag tänker på saken. Jag vill ha fler barn, jag vill bo i mitt drömhus, jag vill hitta mitt drömyrke och jag vill bli rik. Som det känns nu så verkar alla begär mer eller mindre svåra att få.

Häromdagen kom våren och hälsade på och för första gången på länge så känns det som att ett uns av den faktiskt stannade kvar och lekte i snöhögarna. Jag börjar få hopp om sommaren.

Ung och fräsch

2011-03-02T20:35:00.003+01:00

Att vara mamma är något helt fantastiskt och helt otroligt. Det finns överhuvudtaget inte någon känsla som kommer i närheten av det jag känner när hon springer mot mig och ger mig världens största kram och världens blötaste puss. Ingenting är lika underbart. Ingenting är lika självklart.

Igår jobbade jag eftermiddag på hotellet och det är ungefär så roligt som det låter. Dock så blev arbetspasset en smula lättare när min praktikant fällde kommentaren att jag såg ut att vara 24 år gammal. 24 år! Inte ens 25. Inte i närheten av 30. Nu är ju min åldersnoja inte ens i närheten av vad den var för några år sedan men det kändes ändå skönt att man inte uppfattas som lastgammal. Hon kan även ha fjäskat eftersom det var första gången vi träffades, men jag är blåögd och tror att alla människor talar sanning alltid och jämt. Att jag sedan inte direkt känner mig lika ung och fräsch som en 24-åring förmodligen gör är en annan femma. Det är inte skitlätt att känna sig härlig när Maria i spegeln ser så ledsen ut. Varför jag då i skrivande stund sitter och mumsar godis är en detalj jag ska lägga på minnet och plocka fram när onyttigheterna på ICA lockar för mycket. Damn you mörka jävliga choklad.

Jag funderar på framtiden i tid och otid och speciellt nuförtiden. Om framtiden blir som framtiden ser ut just nu så kommer jag att vara missnöjd med det ena och det andra. Därför krävs mycket tankeverksamhet och den som lever får se vad livet hittar på.

Dumma karl - jag älskar dig.

2011-02-27T17:44:00.007+01:00

Jag vet att det uppdateras dåligt. Jag vet det. Jag önskar att jag hade mer tid eller kunde prioritera annorlunda för en uppdaterad blogg är en lite bättre blogg. Jag hoppas att jag en vacker dag kommer in i rutinerna igen.

Ella har precis blivit frisk igen efter den senaste bacillpåhälsningen så imorgon satsar vi stenhårt på dagis. Med ett gäng erfarenheter i ryggen så tippar jag på att vi nästan kommer hinna med en sisådär fyra besök innan nästa virus ringer på. Jag hoppas innerligt att jag har fel och att Ellas immunförsvar har tuffat till sig för såhär kan vi inte hålla på. Det går inte att vabba till höger och vänster och omvartannat. Cheferna på respektive jobb sliter sitt hår och spottar bakom ryggen på oss. Häromdagen var hon riktigt dålig och jag är glad att det gick över relativt snabbt för då blev jag rädd. Hon grät och skrek och inget jag gjorde, gjorde någon skillnad. Jag kunde inte hjälpa henne alls och den maktlösheten var obehaglig. Jag antar att det blir fler maktlösa tillfällen i livet och jag gissar att det bara är att bita ihop och överleva.

Jag är galet trött på att vagga runt och tas för en gravid kvinna när jag i själva verket bara är lite lönnfet. Jag tycker för mycket om mat och godis och onyttigheter men man kan ju tycka att någon gång så borde även suget efter att bli vältränad ta över. Varje söndag när jag studsar ner i babysimsbassängen så håller alla bebisar för ögonen och undrar om verkligen flodhästen ska få plats. Så känns det. Och då har jag ändå gått ner några kilo sedan sist.

Idag har sinnet varit irriterat på mannen i hemmet. Att karln efter sju år tillsammans med skrivande fröken fortfarande inte har lärt sig att jag faktiskt har behov av att någon frågar hur jag mår, hur jag har sovit när jag sovit halva natten ihopkurad i Ellas säng och hur vi ska planera dagen med allt sim och jobb och sådant är konstigt. Att jag glatt berättar viktiga och oviktiga detaljer för honom och han bemöter mig med tystnad eller i bästa fall en nickning gör inte saken bättre. Jag är väl medveten om att han inte alltid har talets gåva, men ett tappert försök är allt jag begär. Det handlar om att åtminstone låtsas en sväng för även om det är motvilligt så förstår jag också att allt jag säger kanske inte är superintressant för någon annan än just mig själv. Imorse kändes det som att jag lika gärna skulle kunnat umgåtts med en vägg och förmodligen ändå fått bättre svar. Men som alltid så går frustrationen över och nu såhär på kvällskvisten så saknar jag min vägg och vill inget hellre än att åka hem och få kramas en stund. Att lämna hotellet obemannat skulle dock inte ge guldstjärna i kanten på det redan bespottade lönekuvertet så jag får nog tänka om.

Japp, jag bloggar visst en sväng på arbetstid men lugn bara lugn. Jag har typ rast.

Skitspya!

2011-02-22T20:22:00.003+01:00

När Ella mår dåligt så mår hennes ömma moder dåligt. Och jag tror att när vi mår dåligt så mår även fader vår inte kanonbra heller. Igår var statusen på hushållet riktigt jäkla skitdålig. Ella fick feber natten till måndag och det var trist men kändes okej eftersom hon ändå var pigg och i princip sitt vanliga glada jag. Måndagen förflöt på fint och jag fick hopp om en kort sjukdom denna gång. Jag börjar ju bli van vid att vabba minst en gång i veckan, men ju kortare vab desto bättre. Drömmen höll i sig en stund. Ända tills igår kväll närmare bestämt då hon kräktes så att hela sängen, hela hon och halva jag vadade i en härlig spya. Det var, tro det eller ej, inte så äckligt som det nu må låta då det enda jag kunde fokusera på var min stackars lilla tjej och att hon skulle känna sig orädd och må bättre. Vi duschade och la oss i sängen igen bara för att minuter senare få studsa upp då ännu en spya gjorde entré. Efter det blev det hej och godnatt och Johan och Ella fick spendera resten av natten i hennes säng medan jag fick sova ensam. Eftersom jag skulle upp och jobba imorse så var det välbehövligt att få sova. Resten av lilla familjen sov de också och pappa Johan hälsar att dagen har gått bra. Den gick bra ändå tills jag kom hem och Johan åkte på möte i Långbortistan (Karlskoga) för då gick den käpprätt åt helvete. Ella blev så dålig så det var nästan obehagligt. Några stunder var jag nära att åka till akuten i ren panik för att hon bara grät och var otröstlig. Lite panodil och en välling senare så gick det värsta över och det bästa kom fram när den friska Ella glimtade till. Nu sover hon och jag sitter i soffan och håller tummarna och tårna för att den här sjukan nu är förbi. Jag hatar baciller och virus och kräk och snor och feber och jag hatar allt som har med sjukdomar att göra.

Igår kväll, innan spyan knackade på dörren, så spenderade jag några timmar i Kumla på ett Me & I party. Det var dyra kläder men jag gläntade på plånboken och köpte en klänning till den finaste. Att sedan få umgås med Jennie, om än bara för en stund, gjorde underverk för själen. Fina, fina hon!

Alkohol och pojkar

2011-02-19T13:26:00.004+01:00

Så var det lördag igen då. Hej vad det går. Om livet fortsätter i den här takten kommer Ella snart att börja smälla i dörrar, tråna efter pojkar samt osa alkohol när hon ramlar hem efter krogen. Det går fort nu. Först dagis sedan krogen.

Denna vecka har jag fått arbeta alla mina pass och bara det förtjänar ett stort kors i taket. Ella har hållit sig frisk och jag har likaså och fröknarna på dagis har sett smått förvånade ut när vi har travat in dag efter dag. Jobbet har gått bra och det känns skönt att jag börjar komma in i det lite mer. Om det är något jag vantrivs med så är det att inte ha full koll på saker. Jag vill kunna svara på alla frågor som folk på jobbet ställer och jag vill inte behöva klia mig i huvudet när datorsystemet krånglar. Jag är inte riktigt där jag vill vara mentalt än, men jag arbetar på kunskapsnivån.
I torsdags var jag ledig från jobbet och Ella var ledig från dagis så då passade vi på att åka till Kristinehamn för att träffa farmor, Lennart, Tomas och Alice. Det blev en mycket trevlig dag och Ella studsade runt och var sitt vanliga, charmiga jag även fast hon var en smula skeptisk till Alice som pratade engelska. Klart det, nog för att hon är smart men tvåspråkig är hon inte riktigt än. På hemvägen gick Ellas ögon i kors och eftersom sömn vid den tidpunkten hade inneburit kaos vid läggdags så gjorde jag allt jag kunde för att hålla henne vaken. Att skråla ledmotivet till Fåret Shaun hela vägen från Värmland och hem är ett tips som jag gärna delar med mig av. Om Ella höll sig vaken för att det var så bra eller om det var i ren panik över den dåliga sången låter jag vara osagt och ofunderat på. Vaken var hon och det är allt som räknas.
Idag har vi besökt Skojlandet tillsammans med Lova, Niklas och Alva. Barnen lekte och föräldrarna fick prata av sig och förmiddagen var lyckad.

Det är galet vad Ella har utvecklats de senaste veckorna. Det kan vara dagis förtjänst, men jag väljer att klappa Ella på huvudet för att hon är så grym. Hon skojar, skrattar, visar upp nya färdigheter och leker som aldrig förr. Hon är helt underbar och blotta tanken på att vi alltid ska finnas i varandras liv ger mig rysningar.

Tiden räcker inte till

2011-02-15T12:40:00.005+01:00

Jisses! Idag har jag ägnat mig åt min alternativa karriär som hemmafru. Det var välbehövligt minst sagt. Tvättmaskinen skrek något om att den glömt hur vatten känns och disken började skruva på sig och hoppa ner från diskbänken. Det har med andra ord varit en smula småstökigt här hemma. Jag har länge tyckt att vi ändå har varit hyfsat duktiga på att hålla ganska rent, men nu har det barkat utför. Jag ser tydliga samband med att min mammaledighet tog slut. Jag kommer med andra ord få spendera resten av mitt liv med att ta hand om nyfödingar om hemmet ska hålla sig i dugligt skick. Dagens insikt.

I fredags var det dags att fira Johan. Jag försökte och försökte att hålla det hemligt för huvudpersonen men han har tyvärr fötts med en och annan smartgen och hade listat ut i princip det mesta. Jag är så glad att våra fina vänner ville komma och fira med oss! Ni är de bästa! Efter maten på Efesos rullade vi vidare ut i natten och hamnade till slut på Molly Bar där vi var alldeles ensamma. Kvällen avslutades på Harrys där både en och två trångsynta människor studsade förbi. Summa summarum är dock att det var en strålande kväll! På lördagen drog vi mot Stockholm för fortsatta överraskningar som Johan redan mer eller mindre hade listat ut. Vi bodde fint och när man bor fint med badkar och utsikt så bör man bada vilket vi gjorde. Hetsiga jag orkade inte vänta tills vattnet hade svalnat en aning utan plågade mig i det alldeles för varma vattnet och låg där och guppade en stund innan jag kände mig som en kokt kräfta och kravlade mig ur. På kvällen såg vi musikalen Leva Livet och den var så bra så bra. Jag har sagt det förr och det tåls att upprepas - jag älskar musikaler! När det är bra musik, humor och snygga karlar så mår jag prima. Johan verkade också tycka att det var underhållande trots att stackarn gick och drog på sig hög feber lagom till lördagen. Eftersom febern gjorde oss sällskap hela helgen så blev kvällen lugn och behaglig och vi styrde kosan mot Örebro relativt tidigt på söndagen. Det var en mysig barnfri helg och även fast jag saknade Ella så att det stundtals värkte i hela kroppen så var det skönt att veta att hon hade det strålande kul utan sina päron.

Idag fyller världens finaste man 30 år. Tänk att min Johan är så gammal! Och om inte så vidare värst lång tid så är det min tur att göra honom sällskap bland rullatorer och käppar och brutna lårbenshalsar. Det ska bli mysigt att bli gamla tillsammans.

Det finns för övrigt bildbevis på våra vänner och febern och mig, och om ni har otur så kanske de publiceras i nästa inlägg.

Bajsblöjor och kräk på jobbet

2011-02-09T20:22:00.005+01:00

Idag har jag varit ledig från bloggen. Jag är visserligen rätt ofta ledig från bloggen så intet nytt under solen men idag har jag verkligen varit ursäktad från alla håll och kanter. Jag har för första gången i mitt långa liv testat på att var öm och förstående moder till en magsjuk dotter. Hon har suttit som en koala runt min hals under exakt hela dagen. Någon gång har jag varit tvungen att kissa och en koala på golvet är lika med många jobbiga tårar. Det har varit en hård dag. Dock så tackar jag högre makter för att hon än så länge verkar ha ärvt sin fars oförmåga att kräkas vid magsjuka för hur lite jag än må gilla bajsblöjor så ogillar jag kräk mer.

Jag var för övrigt lite magsjuk igår, men det är glömt och gömt idag. Det var ovanligt och konstigt att vara tvungen att springa sitt fortaste in på personaltoaletten på jobbet för att kräkas och det är inget jag är sugen på att göra igen. Stackars arbetskamrater, jag hoppas jag inte flåsade alltför mycket på er! Och om jag gjorde det så hoppas jag att ni hade vett nog att hålla andan.

Så det här med att VABBA verkar vara min grej. Jag är övertygad om att chefen i skrivande stund sitter och planerar små fiffiga sätt att bli av med mig på för någon direkt tillgång för företaget känner jag mig inte som.

Ta livet av en blogg

2011-02-07T20:24:00.006+01:00

Se där. Vad snabbt det gick att halvt ta livet av en blogg. Helt plötsligt har en vecka gått och här står jag som ett fån och funderar på om det verkligen kan vara så eller om jag drömmer. Hur är det möjligt att tiden varvar mig om och om igen medan jag flåsar och knappt orkar ta mig i mål? Jag skyller på dagis. Och jobb. Jobb och dagis fyller numera mina dagar och jag hinner knappt andas mellan aktiviteterna. Det är hämtning och lämning och även om det här livet har sin charm så är det svårt att hinna med allt man vill. Ella trivs för övrigt fint på dagis. Hon leker med sina dagiskompisar och fröknarna är fortfarande sådär rara som de var på inskolningen när alla oroliga föräldrar granskade med skeptiska ögon. Varje dag när jag är på jobbet så lär jag mig lite mer om saknad och längtan. Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag längtar efter Ella när vi inte är tillsammans. Vissa stunder värker hjärtat och när det väl är dags att åka och hämta henne så går det fort genom stan. Jag svär över kärringar som inte hittar gaspedalen och jag kör fort fort för att slippa rödljusen. Jag blir lite mer som Johan är mest helt enkelt.

Häromdagen fick vi besök av Jennie och Melvin och det satt fint. Melvin och Ella lekte och rispuffekaoset i köket var dagens roligaste om de fick välja. Och de fick de. Det får de alltid. I söndags besökte vi Lova och Alva en sväng och jag blev glad när Ella visade sitt rätta jag. Våra tjejer som fann varandra i babysimsbassängen har helt plötsligt blivit stora.

Ella vaknar varje natt och kommer över till min säng för att sova lite godare där. Även fast jag tycker att det är lite jobbigt och även fast jag tycker att hon nog borde sova hela natten i sin egen säng så kan jag inte förneka att jag faktiskt innerst inne tycker att det är förbannat mysigt. Kanske inte när hon puttar ur mig ur sängen och framför allt inte när hon sparkar sitt hårdaste men ingenting i denna värld går upp emot när hon kurar ihop sig tätt intill mig och kramar om mig och somnar gott och tryggt för att hon ligger i sin mammas famn. Då är det oslagbart att vara Ellas mamma.

Hej dagis. Igen.

2011-02-01T12:51:00.003+01:00

Livet knallar på. Jag har jobbat två pass och börjar närma mig lite utbrändhet och Ella har gjort sitt yttersta för att känna igen fröknarna och kompisarna på dagis. Det har gått bra även fast tårarna har sprutat när jag har lämnat henne. Det är hårt när världens mest mammiga tjej klamrar sig fast runt halsen som en koala när man är på väg därifrån. Men för varje lämning man klarar desto lättare känns det. Hon har det ju strålande roligt på dagis när jag väl ha gått därifrån. Då leker hon med de andra barnen som om inget hade hänt har jag fått rapporterat. Jag är innerligt glad att hon har hamnat på ett sådant bra ställe med fina fröknar och söta barn.

Ella sover rätt gott i sin nya säng. Hon sover åtminstone bättre i den än i spjälsängen men allra bäst sover hon nog mellan mig och Johan. Och inte har hon ramlat ur än så sängen får fortfarande två tummar upp. Det faktum att även jag kan ligga i den när jag nattar henne gör att jag, om jag hade, skulle ge sängen två tummar upp ytterligare.

Vad annorlunda livet blev när det skulle trängas in ett och annat och hundra arbetspass i vardagen. Jag som tyckte att jag hade fullt upp när jag var ledig börjar nu inse hur otroligt fullt upp jag kommer ha nu. Det är hårt att vara jag. Fast när det hårda i det här fallet innebär att jag har många fina vänner att klämma in i schemat så får det räknas som lyxproblem.

Det är dåligt med bilder på bloggen nuförtiden och det skyller jag på att kameran ligger borta vid den stationära datorn och jag har ju slagit ner rumpan i soffan med den bärbara datorn i knät och jag orkar tametusan inte röra mig. Som sagt, det är hårt.

Nya tider, ny säng

2011-01-29T19:53:00.003+01:00

Nu har det hänt! Ella har förhoppningsvis sovit för sista gången i sin spjälsäng för nu blåser förändringens vind genom lägenheten. Hon har länge verkat tycka att spjälsängen har varit för trång vilket jag kan förstå för det måste ju onekligen kännas en aning som att sova i ett fängelse. Nu är hon bara strax över 1 år och kanske inte kan referera så väl till ett fängelse, men det borde kännas instängt. Hon är ju inte direkt liten till växten så nu har vi tagit steget. Idag åkte alltså spjälsängen ut och in kom en stor säng. En stor säng som jag också får plats i om det skulle behövas. Kanske att även Johan får plats om vi alla ligger på sidan och håller in magarna. Eventuellt kan det gå. Vi valde att köpa en låg 90säng och än så länge gör vi tummarna upp för det valet. Ella har den senaste tiden haft svårt att somna om hon inte får ligga bredvid oss och det är fullt möjligt nu i sängen modell större. Hon somnade som en stock förut och jag sitter här i soffan och håller tummarna för att hon inte ska ramla ur. Och ja, såklart har hon en kant som gör att hon inte ska trilla ut, men vem vet. Hon kanske tar sats mot väggen och studsar över kanten av bara farten. Förhoppningsvis inte, men jag fortsätter hålla mina tummar även fast det gör knappandet på tangentbordet mycket svårare.

För övrigt så verkar lilla damen nu vara frisk så imorgon är det jag som åker och jobbar. På en söndag. Var är världen på väg?

Skitliv

2011-01-26T17:25:00.003+01:00

Vad bra det gick att börja jobba igen. Jisses och himmel. Jag började måndagen med att vabba. Ella roade sig med att bli genomförkyld på söndagen och hon tyckte att jag borde stanna hemma med henne på måndagen så jag löd snällt. Man ska inte bråka med en sjukling. Hela dagen kändes som att jag skolkade från jobbet. För jag var ju inte sjuk. Och är man inte sjuk så måste man gå till jobbet. Nu har man helt plötsligt en helt ny anledning till att stanna hemma. Märkligt. På tisdagen jobbade jag, ordentligt. Det var riktigt roligt och jag fick inte ens lite ont i fötterna. Det var kul ända tills jag kom hem och insikten slog mig att det här är livet nu. Jag som har vant mig vid att jobba varannan torsdag har stora problem med tanken att jobba i princip varje dag. När ska jag hinna leka då? När ska jag hinna umgås med vänner? När ska jag hinna ta det lugnt framför tvn med den finaste av de finaste i famnen? Återigen märkligt och inte roligt. En smula deprimerad insåg jag även att snoret började komma. Tillsammans med snoret kom det halsonda och det huvudonda. Dumma de som kom i grupp. Ella som borde ha varit trött vid 19.00 tyckte att det var en dålig idé att sova så hon var vaken. Vaken och ledsen om vartannat och det i kombination med en krasslig moder utan energi gjorde kvällen till en kväll från helvetet. Ungefär. Jag fick till och med hojta på Johan som var ute och roade sig med sina arbetskamrater för att jag inte pallade mer. Och det, mina vänner, händer inte ofta! Att jag drar hem honom för att jag inte orkar alltså. Han kom, han såg och han möjligtvis segrade en smula när han fick Ella att sova. Typ klockan 02.00 efter tårar i miljarder. Allt gick åt skogen. Hon sov en liten stund, vaknade och grät tills jag fick henne att somna om igen. Så höll vi på fram till att klockan ringde 5.30 och det var dags för mig att gå upp för att göra mig hotellklar. Snorig och jävlig och säkert lite febrig masade jag mig upp bara för att se hur telefonen blinkade och att någon ringde. TUSEN TACK Gabbi för att du såg mitt desperata sms och var omänskligt snäll och ställde upp och jobba istället för mig med så kort varsel. Jag är evigt tacksam! Dagen har sedan bestått av nässpray, lek med Ella och en och annan huvudvärkstablett. Vilken bra start det blev på jobbet. Verkligen bra start!

Dags att börja jobba igen!

2011-01-23T20:13:00.004+01:00

Det är helt sjukt. Galet rent utav. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förstå att jag nu ska vara ledig en hiskeligt lång tid framöver. Jag behöver inte ställa klockan för att skynda mig upp och stressa till jobbet. Jag behöver inte springa upp och ner till tvättstugan på hotellet för att handdukarna behöver tvättas. Jag behöver inte gå utanför dörren på en hel dag om jag inte vill. Jag jobbade sista dagen igår och inte ens när jag tömde mitt skåp och fack så verkade det rimligt att jag inte kommer tillbaka på måndag. Mina hotellkollegor kommer klara sig utmärkt utan mig, men vad jag ska hitta på dagarna i ända återstår att se. Jag kommer sakna väl valda delar av hotellet, gulliga stammisar som har delat med sig av sina förlossningserfarenheter och visat bilder på sina barn. Och lönen. Jag kommer att sakna lönen. Nu ska jag dock försöka fokusera på att vila upp mig och ladda hjärnan med positiva tankar för snart trillar vår bebis ut.

Så lät det 3 oktober 2009 och det känns som igår. Jag kommer ihåg när jag skrev det, jag kommer ihåg när jag klev utanför dörrarna på hotellet, tog ett djupt andetag och gick mot bilen. Jag kommer ihåg allt sådant. Jag minns att det var skitjobbigt att ha bebis de första månaderna och jag kommer ihåg när det vände. När hon tittade på mig och log och fick mig att känna mig behövd på fler sätt än bara för att värma mat och byta blöja. Nu är mammalivet det bästa livet någonsin. Och förmodligen kommer jag bli en mycket bättre mamma när jag får umgås med andra människor och längta ihjäl mig på dagarna. Det kommer gå fort hem i fortsättningen. Jag ska köra mitt fortaste.

Helt plötsligt såhär på kvällskvisten kom ångesten över mig. Det har känts hyfsat lugnt, fram tills för en stund sedan. Närmare bestämt när jag ställde väckarklockan på 5.30. Det är tidigt. Jag som vill ligga i sängen och gosa med finaste dottern till 7 och då kolla på klockan och vara nöjd för man fått lite sovmorgon. Allt innan 6.30 är ett misslyckande men jag antar att man får omvärdera allting en smula nu. Det är dags för nya tider nu.

Dagens dagis 2.0

2011-01-21T12:32:00.005+01:00

Igår fick vi känna på en försmak av Ellas egen vilja. Vi spenderade eftermiddagen med att kasta lite pengar omkring oss på Marieberg och IKEA och Ella sprang runt och lekte och gömde sig och drack äckligt vatten och slog på saker och skaffade sig en liten bula i huvudet och kastade den nyinköpta bollen så den studsade runt bland människors fötter och efter sprang jag som en yr höna. Det är roligt att se hur hon utvecklas och växer och det är bara att vänja sig vid det rörliga läget. Jag får flashbacks från min karriär som barnflicka i Oslo då min minste kille var likadan fast snäppet värre. Jag lärde mig snabbt att alltid ha lite godis i fickan som jag kunde muta honom med när det blev alldeles för jävligt. Att åka tunnelbana med en skrikande 2-åring medan hela Norge tror att jag slår honom är inte roligt så godiset gick åt som smör en solig dag. Stackars barn, stackars svenska barnflicka. Godistricket ska jag dock inte införa i Ellas liv för det var i ärlighetens namn inte speciellt bra. För tänderna.

Idag lämnade jag Ella på dagis vid 9 och hämtade henne vid 11.45. Under tiden hon lekte med sina dagiskompisar passade jag på att storhandla och röja lite här hemma. Hon hade klarat sig fint och även fast hon varit lite ledsen stundtals så räknas dagis fortfarande som en succé. På måndag är det dags för mig att gå tillbaka till jobbet. No more mammaledig. Åtminstone inte än på ett tag.

Häromdagen besökte vi Jennie, Robert och Melvin och Ella var glad hela tiden för hon gillar sin kille. Barnen lekte och de vuxna tryckte i sig varsin semla. Det var mysigt och jag blev återigen påmind om hur mycket mina fina vänner betyder. Framtiden kräver planering.

Igår kväll passade jag på att fixa ihop Ellas dagisschema, klistra och klippa ihop en trygghetsbok åt Ella samt märka hennes kläder så ingen dagiskompis snor med sig hennes kläder hem. Jag hade så kul så jag glömde äta kvällsmat. Dagis är roligt även för mig.

Dagens dagis

2011-01-18T19:19:00.004+01:00

Dagarna går som sagt fort när man går på dagis. Och om man inte går på dagis så kan man alltid hitta lämpligt barn att följa med om man vill få tiden att skynda. Om de första två dagarna förra veckan gick under benämningen okej så har dessa två dagar letat sig in under rubriken strålande. Ella är visserligen bra sugen på att bara leka med mig och Johan i början, men om vi lämnar rummet och försvinner iväg med alla andra smått nervösa föräldrar så är hon en av dem som klarar sig bäst. Hon gråter inte utan finner sig i situationen och leker med de andra och det känns så otroligt skönt. Det borde inte vara helt otroligt att det här kommer gå bra. Det känns mer rimligt nu än innan helgen åtminstone.

Att dagarna går fort innebär att det närmar sig jobb med stormsteg. Jag spenderade någon timme på ett jobbmöte igår och insikten hade parkerat på ena axeln och slog mig om och om i huvudet när chefen pratade. Insikten berättade att nu jäklar är det dags, nu är det bäst att lyssna ordentligt. Nästa vecka står jag där bakom receptionsdisken iklädd min kavaj och min kjol och med mitt bästaste serviceléende ska jag försöka att förgylla folks dagar. Mötet handlade också om hur jag ska jobba när jag kommer tillbaka. Allt har varit klart, men det vore ju tråkigt om allt blir som man tänkt så därför blev det några ändringar i sista minuten. Jag tror nog att det blir okej, även fast okej innebär arbete en helg i månaden. Jag hoppar inte jämfota och utstöter små lyckotjut, men om det här alternativet gör så att jag slipper jobba kväll så kan jag nog studsa till en gång.

Det finns många fördelar med dagis. Ella lär sig massor med saker, hon får leka med människor som orkar leka duktigt hela dagarna, hon får flera kompisar, hon har kul. Idag upptäckte jag ännu en fördel. En stor sådan. Ella blir väldigt trött av dagis och väldigt trött innebär att nattningen går smidigare. Jag har börjat tröttna på att sitta på en puff bredvid Ellas säng i en timme varje kväll så den nya utvecklingen välkomnar jag varmt.

Dagis, Karlstad och Bodaborg

2011-01-16T19:52:00.005+01:00

Det var väl värst vad tiden går fort när man går på dagis. Ellas andra dag blev bättre än den första, om än inte klockren. Hon är en smula skeptisk och det är helt okej. Man ska vara misstänksam i början, det bådar gott för framtiden. Fula gubbar och otäckheter ska man ge onda ögat. Dock så hoppas jag att vi fortsätter våra små myrsteg framåt så att morgondagen blir ännu bättre. Hon är ju så rar och snäll och glad och det vill jag att fröknarna ska få se. Nu framstår hon mest som osäker och det är inte riktigt den Ella jag känner. Och min variant är den bästa.

Igår lämnade vi av Ella hos farmor och sedan åkte jag och Johan vidare mot Karlstad. Shopping och umgänge stod på schemat och det blev en mycket bra dag. Vi gick runt i affärer och övertygade oss själva om att vi nog behövde handla massor. Inte för att pengarna trängs på kontot, men Ella ville ha nya kläder till dagis och pappa behövde en ny skjorta och mamma behövde en ny tröja. Och sedan behövde vi faktiskt en potatisskalare och en karaff och en ny kudde till Ella och lite annat smått och gott. Ella spenderade dagen med att gå på hennes första julgransplundring och det var enligt uppgifter en riktig succé. Vi gör om det nästa år.

Idag har de vuxna fått känna sig som barn igen då vi har lekt på Bodaborg. Det blev en oväntat hård kamp som jag, Johanna och Ida gick och vann. Vi klättrade, ålade, kliade oss i huvudena och skaffade oss blåmärken på väl valda ställen och dagen var så bra. Så väldigt bra och så väldigt rolig. Det andra laget bestod av Johan, Lova och Niklas och de var motståndare av hög klass. Tack mina fina vänner för dagen! Den ska jag leva på ett tag har jag tänkt.

Första dagen - check!

2011-01-13T21:03:00.005+01:00

Så var första dagen på förskolan avklarad. Ella ger det tre ellor av fem i betyg. Hon är alltid en smula avvaktande i början så idag har vi mest känt av stämningen och imorgon planerar vi att leka desto mer. De andra barnen var rara, fröknarna var glada och trevliga och lokalerna har potential att bli riktigt mysiga så jag har tro på framtiden. Det är läskigt att tänka att min lilla tjej ska spendera sina dagar utan sin ömma moder, men det är bara att acceptera och omfamna nästa steg i livet. Medan Ella vandrar på dagisstigen så blev jag helt plötsligt Maria igen. Bara Maria. Jag kommer alltid vara mamma först och främst, men när Ella är på dagis och jag är på jobbet så är jag bara jag. Det är en ganska behaglig känsla att få omge mig med vuxna människor och att få arbeta och göra det jag är bra på. Det är skönt att få bekräftat att man är bra på fler saker än att byta blöjor, leka med dockor och natta barn. Att jag sedan får åka hem till det bästa jag gjort gör bara allting snäppet bättre.

Och jag vet att det heter förskola, men dagis låter sötare så dagis it is. Den där jäkla skolan får vänta!

Nya tider

2011-01-12T12:43:00.003+01:00

Imorgon börjar allvaret. Och det roliga. Helt plötsligt är det snart dags att infinna sig på jobbet igen och helt plötsligt är det dags för Ella att bli stor. Eller åtminstone lite större. Nu börjar nästa fas av livet. Jag ser fram emot en ordentlig vardag med hämtning och matlagning och fasta rutiner men jag saknar redan långa, mysiga morgnar tillsammans med den bästa av de bästa. Det blir annorlunda framöver. Jag ska bli specialist på att utnyttja tiden, att planera ordentligt borde inte vara något problem. Jag ska träna mer, äta bättre, vara gladare och bättre och vara mig själv.

Det är spännande med inskolning och det är spännande att så många av Ellas vänner beger sig mot förskolan just i detta nu. Hur går det för er?

Lite vår

2011-01-10T13:39:00.003+01:00

När solen skiner känns allt genast en smula lättare och en smula roligare. Idag är en sådan dag. Även fast marken bjuder på livsfarlig is och vinden blåser alldeles för kallt så andas jag minsann lite vår. Allt tack vare solen. För varje år som går så blir jag mer och mer sommarmänniska. Det här med vinter är fint i några månader, men när det blir längre än så så kan det verkligen kvitta.

Än så länge har dagen bjudit på brunch och fika på Rosalis tillsammans med Lova och Alva. Barnen lekte och jag tror de gillar varandra även om de inte alltid visar det så tydligt. En knuff här och en putt där, men ändå med en kärleksfull avsändare.

Torsdagen närmar sig och med den kommer även ångesten. Jag är nervös men samtidigt förväntansfull. Min lilla tjej är helt plötsligt inte så liten längre. Nu ska hon gå på förskola och hon ska leka med andra barn och har jag tur så kommer hon vilja följa med mig hem på eftermiddagarna. Det kommer verkligen att bli helt annorlunda. Ett bra annorlunda hoppas och tror jag på. Det ska bli skönt att få in vardagen lite mer i denna bubbla som jag har studsat runt i det senaste året.

På söndag är det dags för hård match igen när jag och några goda vänner åker till Bodaborg. Jag vet att det kan verka som att jag hänger där alldeles för ofta men jag tycker ju att det är så förbenat kul. Jag gillar att hoppa och klättra och även fast jag i ärlighetens namn inte är den skarpaste kniven i lådan så har jag alltid kul när jag är där. Det är skönt att vakna upp dagen efter med ett gäng nya blåmärken och lite träningsvärk och det är skönt att inbilla sig själv att man nog har tränat kroppen en del.

Igår var det nypremiär i babysimsbassängen igen efter juluppehållet. Även fast Ella är stor så babysimmar hon som aldrig förr och för varje litet plask hon gör så mår jag allt bättre i mammahjärtat. Duktiga hon som inte är rädd. Hon kommer aldrig att bli som sin mor som krampaktigt klamrade sig fast vid bassängkanten när de andra lekte delfiner och hon kommer aldrig att behöva ljuga om diverse sjukdomar när det står bad på schemat i skolan. Hon kommer vara först i vattnet och hoppa bomben så att de andra barnen blir dyngsura och avundsjuka. Om allt går som jag har planerat så kommer hon att bli en sådan som jag hatade och avundades där jag var liten.

Semester

2011-01-07T21:07:00.006+01:00

Nu är vi åter hemkomna efter en liten tripp. Kosan styrdes mot och till Kumla där Jennie, Robert och Melvin välkomnade oss med en nyskottad garageuppfart. Fina, fina vänner är vad de är! Vi anlände på torsdagseftermiddagen och spenderade ett dygn där och det var roligt från början till slut. Till och med när Ella vägrade somna, även fast det just då var lite längre ner på rolighetsskalan. Vi åt god mat, lekte med våra små sötnosar och bara var. Det är skönt med människor som man bara kan vara med utan att det blir jobbigt eller konstigt. Johan sov länge men det var ingen som blev arg på honom för det. Jag spatserade runt som ett osminkat spöke men ingen retade mig. Det är skönt att få lite miljöombyte, om än bara för ett dygn.

Idag blir det Skojlandet med Ella, Anna och Vilgot. Det var ju så kul sist så varför vänta nu när vi är varma i kläderna. Det är bäst att passa på för snart stundar jobb och då vette tusan när man kommer ha tid med sådana här aktiviteter.

Det där med jobb smyger sig för övrigt allt närmare. Det kommer bli bra när man väl kommer in i det, men jag är ändå lite rädd. Rädd att vardagen ska komma för fort och rädd att Ella hellre ska vilja leka med sina roliga dagisfröknar när jag busar mitt bästa. Dock så har jag levt så pass länge så jag vet att det mesta har en tendens att ordna sig. Jag vet också att om det är någon som är bra på att jaga upp sig så är det jag. Det är en liten svaghet jag har och jag ska göra en och två ansträngningar för att Ella ska slippa sådana tankar och funderingar när hon blir stor. De är mest till besvär.

Skojlandet

2011-01-05T21:10:00.005+01:00

Det kan vara så att fröken Ella slog på datorn härom kvällen när moder jord sov som tyngst och läste en och annan rad om hennes sömnproblem för natten efter bloggen sov hon som en pärla. Jag jublade en smula inombords, men jublet blev kort och intensivt för natten till idag var det samma gamla bekanta visa igen. Hon vaknade vid 3 och vägrade somna om så då fick hon hoppa in till min säng istället. Väl där blev det VM i snurrning och sedan somnade flickebarnet. Det finns två positiva saker med att hon sover i min säng och det är de jag bankar in i huvudet när jag ligger på kanten med halva jag utanför. För det första så är att det onekligen är jäkligt mysigt att ha sin älskade bebis i famnen. För det andra så sover hon som en stock när hon väl sover i vår säng. Idag slog vi upp ögonen 8.30 och det hör inte till vanligheten. Nåja, det är väl en fas. Eller tänder. Eller en fix idé. Eller livet.

I förmiddags åkte vi till Skojlandet för att leka oss trötta tillsammans med Lova och Alva. Det var premiär för oss och jisses vad kul det var. Ella och Alva traskade runt och klättrade och hoppade och mammorna följde så gott det gick. Ellas bästa var att klättra i en trapp men osköna trappsteg och eftersom jag anser att hon är lite för ung för sådana högtflygande lekar så klättrade jag efter. Upp och ner. Ner och upp. Det var ett mysigt och roligt besök på alla sätt och vis och dit kommer vi åka flera gånger.

Imorgon blir det nyårsfirande i Kumla. Skam den som ger sig.

Sömnproblem deluxe

2011-01-03T20:18:00.004+01:00

Vad jobbigt det är när ens lilla hjärta inte kan sova på natten. Ella har väl i ärlighetens namn krånglat till och från med sömnen sedan födseln och nu är vi inne i en dålig period igen. Jag letar alltid desperat efter orsaker och anledningar och nu har jag bestämt mig för att det är tändernas fel. Ella har varit en hejare när det gäller att producera tänder för det är snart fullt i hennes mun och jag kan bara tänka mig hur det måste kännas i hennes stackars tandkött. Inatt vaknade hon flera gånger och tillslut fick hon flytta över till vår säng. Väl där snurrade hon runt som om en flock myror hade flyttat in i pjamasen och kunde inte komma till ro. Själv låg jag och balanserade på kanten och gjorde mitt bästa för att vara lugn och snäll och sövande, med blandat resultat. Tillslut åkte vällingflaskan fram i brist på idéer och efter den var det äntligen godnatt. Hon somnade med sitt ansikte på mitt och även fast det var obekvämt så var jag bara så glad att hon äntligen kunde få somna. Hon vaknar lätt och har svårt att somna om och det är mitt fel. Där är hon verkligen min dotter för jag är exakt likadan. Och jag har inga nya tänder att skylla på. Jag är bara jäkligt dålig på sömn.

Utomhuslek

2011-01-02T12:39:00.004+01:00

Det var längesedan som jag var ute och promenerade men igår blev det åtminstone ett par steg i rätt riktning. Om det har med det nya året, med Ella eller med min feta mage att göra låter jag vara osagt. Jag ogillar ju när det är kallt och jävligt så att graderna börjar dra sig åt det humana hållet välkomnar jag med öppen famn. Jag och Ella klädde oss efter vädret och spatserade ut på eftermiddagen när mannen i familjen låg bänkad framför fotboll på tv. Vi gick inte speciellt länge och inte speciellt fort men trevligt var det. Ella passade på att promenera själv och det gick fint. Det här med snö är en hit. För henne. För mig kan det kvitta.

Snart spricker bubblan och livet fortsätter. Jag och Johan har fixat ordning ett schema för hur dagarna ska se ut i framtiden. Det kan låta onödigt seriöst, men det är högst välbehövligt. Det blir lätt en aning krångligt när man har en karl som jobbar natt ett par dagar här och ett par dagar där och en liten dotter som ska skjutsas till och från förskola och en madame som måste ta sig till sitt jobb någon gång däremellan. Det kommer att ordna sig fint, det här med ordning och reda är en jäkla njutning.

Nytt år och allt sådant där

2011-01-01T14:20:00.003+01:00

Jaha. Nytt år. Aldrig någonsin har tiden gått så fort som den gjorde under 2010. Såhär i efterhand kan jag ibland fundera över hur det gick till, varför jag knappt hann med, men det finns ingen annan förklaring än att tiden går fort när man har kul och att man har kul tillsammans med Ella råder det inget tvivel om. Vid den här tiden för ett år sedan så var hon fortfarande en liten krabat vars favoritsysselsättning var att ligga på soffan och kräkas, småflina åt mammas grimaser samt att äta och sova. Hon var bedårande då och är minst lika underbar nu. Att få se henne växa upp och att få ta del i hennes liv på nära håll är det vackraste jag kan tänka mig.

Igår var det nyårsafton och trots att de ursprungliga planerna sket sig så blev det supermysigt ändå. Daniel, Caroline och William kom hit på eftermiddagen och vi bjöd på trerätters och en halvglad bebis. För Ellas del så gick dagen fel redan i ottan när hon sov alldeles för länge och inte blev det bättre när lunchvilan blev till en sen eftermiddagsvila. Hon var knasig hela dagen och när ögonen gick i kors så trotsade hon Mr Blund och stod ut en stund till. Maten var riktigt god och sällskapet riktigt bra så jag klassar nyåret som lyckat. Har vi tur blir det en andra nyårsafton om några dagar tillsammans med sällskapet där magbacillen härjade. Det låter bra tycker vi och håller våra små tummar.

Jag har för övrigt glömt att berätta om olyckan häromdagen. En jäkla snöplog backade rakt in i vår bil och när han var klar så var motorhuven bucklig, backspegeln hängande i en sladd och dörren repad. Som tur var så körde han inte så snabbt för hade han gjort det hade världens bästa Ella legat lite risigt till. Det var hans fel och han får betala och jag är inte arg längre, men tråkigt var det. Jag tackar högre makter och känner mig en smula religiös vid blotta tanken på vad som hade kunnat hänt. Hemska hemska tanke vad fort det kan ändras.

Fina arbetskamrater!

2010-12-29T19:16:00.005+01:00

Vilken trevlig kväll jag hade i tisdags! På agendan stod umgänge med några av världens bästa hotelltjejer och allt var precis så härligt som jag föreställt mig. Vi träffades hemma hos Johanna och konstaterade snabbt att deras lägenhet var superfin, men att något viktigt saknades. Något avgörande som höll på att ödelägga en smula för mig. Vinöppnaren var på rymmen och där stod jag snopet med min flaska. Det där med skruvkork är bra, men sådan tur hade bara Gabbi och Ida och själv fick jag leka med kniven och hammaren och tillslut åkte korkjäkeln ner i vinet. Dock smakade det prima och kvällen fortsatte med spel och skvaller och skratt. Vilka fina arbetskamrater jag har!

Nyår har skitit sig och jag är så ledsen för det. Planen från början var att fira tillsammans med Jennie och Robert, Daniel och Caroline samt sötingarna Melvin och William, men nu har det kommit baciller i vägen. Elaka sådana i form av magsjuka och det är stackars Melvin som är drabbad. Den nya planen lyder middag hemma hos oss, men familjen med sjuklingen får stanna hemma. Jag saknar dem! Snart är det nya tider med jobb och mindre tid för umgänge och jag hade sett fram emot en nyår med mina fina vänner. Det finns ju dock inget annat att göra än att bryta ihop och komma igen och jag är helt övertygad att nyår kommer bli strålande även i den här tappningen.

I måndags besökte vi Bodaborg tillsammans med Johans bror och tre små kusiner. Jag må vara en dålig människa men jag hade mina funderingar innan vi anlände till Karlskoga. Jag har nämligen insett att jag har svårt att inte vinna. Eller snarare svårt att inte försöka vinna. Jag är fullt medveten om att det är barnen som står i fokus men det lät jobbigt att gå in i rum efter rum och inte låtsas veta hur man gör. Nu föll sig allt naturligt då mitt lag var grymt bra och vi gick segrande ur striden men den här insikten behöver jag bearbeta. När Ella vill släpa med mig på diverse aktiviteter så måste jag vara snäll och låta henne vinna och låta henne förklara lösningar för mig och låta henne testa olika metoder fastän jag vet att de är fel. Det måste jag lära mig.

Note to self! Att kunna uppföra sig som normala människor i tävlingssituationer där barn är involverade!

Julafton på annandagen i bilder

2010-12-27T08:51:00.007+01:00

Julafton på juldagen i bilder

2010-12-27T08:43:00.010+01:00

Julafton i bilder

2010-12-25T10:24:00.007+01:00

God Jul!

2010-12-23T20:22:00.004+01:00

Det är dags att önska God Jul och såhär på min egna lilla uppesittarkväll så är det nästan att man blir en smula sentimental. Vad fort tiden har gått! Jag har just ägnat en halvtimme åt att läsa blogginlägg från förra året och vissa rader känns som om de var skrivna igår. Vissa saker minns jag tydligt och andra grejer skulle lika gärna kunnat vara påhitt. Att Ella har varit sådär liten verkar orimligt men eftersom jag sällan far med osanning så antar jag att mitt liv såg ut just som mina inlägg berättar. Knasigt är det. Nu stundar förskola och arbete och helt plötsligt är det dags för nästa fas av livet.

God Jul min underbara familj, mina fantastiska vänner och till alla sötnosar som klickar sig in på bloggen då och då. God Jul och ta hand om er och njut ordentligt och hälsa era tomtar.

Imorgon firar vi julafton i Kristinehamn och på juldagen firar vi julafton i Kumla och på annandagen firar vi julafton i Degerfors. Jag planerar att alla snöstormar och halkigt väder ska hålla sig borta men vad de planerar vet jag inget om. Det blir förmodligen till att agera andreförare i baksätet i dagarna tre och har vi tur så kanske julandan faller på och gör att Johan inte blir sur på mig och mina små förslag och trix. Av någon anledning uppskattar han inte mig så mycket när jag sitter i baksätet och mumlar. Konstigt.

Härliga jul

2010-12-22T08:04:00.004+01:00

Igår var en bra dag. När Ella vaknade var inget som det brukar. Johan gick upp och jag fick ligga kvar i sängen ett par timmar till. Jag ritade ett par små kors i taket innan jag somnade om. När jag väl pallrade mig ur sängen var det bara att göra sig anständig och åka mot Marieberg och mot julklappsshoppingen medan pappa och Ella lekte själva. Jag hade seriösa planer på att vara organiserad men såhär i efterhand känns det mest som jag sprang runt i cirklar. Upp och ner och in och ut från affärer som som livet stod på spel. Dock så lyckades jag knyta ihop säcken tillslut och nu är allt inhandlat och jag hann till och med fynda en klänning, ett par leggings och en tröja till mig själv. Bara sådär. Och bara sådär så infann sig julstämningen till max igår. Jag ser verkligen fram emot alla julaftnar som vi ska fira de kommande dagarna. Tack världens bästa sambo för julkänslan, shoppingen och tiden för mig själv. Tack för igår!

Måndagen var också en strålande dag. Jag och Ella fick umgås med några av de bästa vi känner! Först fick vi besök av Lova och Alva och barnen lekte som aldrig tidigare. Inte en enda gång slogs de och det får räknas som ett skutt framåt. De till och med pussades och de nöjda mammorna applåderade av lycka. På eftermiddagen var det vår tur att besöka och vi åkte till Kumla för att spendera några timmar hos Jennie och Melvin. Det var alldeles för längesedan vi sågs på grund av baciller av olika slag och det är inte okej. Så får det aldrig mera bli. Hur vi ska vi få ihop våra scheman när vi båda jobbar är ett stort problem men det ska ordnas. Jag ska göra mitt bästa för att prioritera rätt och prioritera ordentligt.

Helgen var fin och vi överlevde bilfärden både till och från Kristinehamn. Det var trevligt att träffa släktingarna och Ella hade roligt tillsammans med Johans kusiner. Att sedan farmor och Lennart bor tillsammans med fem katter gjorde ju inte Ellas dag direkt sämre. På hemvägen somnade liten på en gång, men helt plötsligt vaknade hon med ett ryck och började prata om katt, katt, katt. Gott betyg.

Nu stundar julen och även fast lussekattsbaket har hamnat i skymundan och långt inne i skåpet så blir det alldeles säkert bra. Man kan väl äta lussekatter på nyår också. Och varför inte påsk. Och eventuellt på midsommar.

Rädd

2010-12-19T11:19:00.001+01:00

Lilla familjen är på väg till Kristinehamn för att öppna en och annan julklapp och träffa en och annan släkting. Jag hade högtflygande planer på att blogga under resan men nu inser jag att rädslan vinner. Det är halkigt och jävligt och allmänt mycket vinter och jag har fullt sjå med att hjälpa Johan att köra. Han muttrar irriterat och ger mig onda ögat i backspegeln men det ger jag blanka fan i. Han behöver min hjälp för min ansvarsfulla sida är bra att ha i tuffa lägen. Jag plockar fram min pondus och min gälla röst o hojtar order o tips från baksätet och jag räknar med att vara framme förr snarare än senare.

Published with Blogger-droid v1.5.2

Julfest

2010-12-17T11:22:00.004+01:00

Jag har verkligen haft händerna fulla de senaste dagarna! Natten mellan måndag och tisdag så vaknade jag av att Ella hostade så otäckt inne i hennes rum så jag struttade dit. Stackarn hostade och hade svårt att andas och när det gäller andning så är jag ingen klippa. Om inte den fungerar klockrent så blir jag rädd. Hon lugnade sig snabbt när hon fick ligga mellan mig och Johan men för säkerhets skull ringde jag sjukvårdsrådgivningen eftersom jag var rädd att det kanske kunde vara krupp. För att göra en lång historia lite kortare så blev det en del telefonsamtal de följande dagarna men hostan försvann utan att vi behövde göra något och det var nog inte kruppigt som vi först trodde. Nu mår hon bättre om man bortser från den rinnande näsan och det väljer jag att göra.

Igår var det aktiviteter av olika slag inbokade hela dagen. Först så blev det jobb på hotellet vilket var lika trevligt som alltid. Jobbet innehöll ett möte om framtiden och det klarnar allt mer nu. Som det ser ut så kommer jag i princip endast arbeta dag vilket har gjort att världens största sten har fallit och jag kan passa på att oroa mig för förskolan istället. Alltid är det något. Efter jobbet sprang jag mitt snabbaste på de snötäckta gatorna bort till fina Cia som styrde upp det missfärgade rufset på huvudet. Jag har saknat henne och det var kul att få uppdatering om det ena och det andra. Med ordning i håret var det sedan dags för julfest med hotellet. Vi styrde kosan mot glöggmys och sedan vidare mot Lerbäck. Av alla ställen. Där bjöds det på en mordgåta som hade varit lättare om man varit uppmärksam och smart och trerättersmiddag som smakade fint. Jag som hade en bil som ville åka hem till Ladugårdsängen efter kalaset valde alkoholfria alternativ hela kvällen och det var tur eftersom det var uppstigning i ottan idag. Efterfesten hölls på sviten och jag är så glad över mina fina arbetskamrater. Världens bästa är ni.

Kameran skrek på mig att den ville följa med på alla äventyr, men jag sa bestämt nej. Den hoppade och bönade och bad men jag skakade elakt på huvudet och stegade ut. Ungefär så gick det inte till och jag är fortfarande arg för att den stannade hemma.

Nu är det helg och snart är det jul. Jag som var ute i så god tid har helt plötsligt halkat efter. För några veckor sedan klappade jag mig på huvudet och berömde mig själv för det goda arbetet med julklapparna och julmyset. Nu, en vecka innan det smäller, så börjar paniken smyga sig på. Jag behöver handla!

Jag saknar alla vänner! Nu får det vara slut med baciller och virus och snoriga barn. Jag behöver umgås!

Virus i väggarna

2010-12-13T20:36:00.005+01:00

Helt plötsligt var det då måndag igen. I fredags kom avlösningen hem. Jag och Ella hämtade Johan på flygplatsen och fastän det var alldeles för kallt så blev vi varma i hjärtat när kärleken kom gående. Det är alltid skönt när vi båda är hemma. Att Johan sedan kom hem med en förkylning var mindre roligt, men ganska väntat då alla verkar vara mer eller mindre sjuka just nu. I lördags åkte vi till Kumla för mys med lillkusinen, Daniel, Caroline och mormor och morfar. Ella längtade dock mest efter katterna då hon den senaste tiden blir helt i extas när det talas om katter. Katter och vovvar är det roligaste. Om det råkar skymta förbi en katt eller vovve på tv när Ella tittar så ska det pekas och studsas och skrattas. Besöket var lyckat och väl hemma somnade tjejen på stört. En stund sov hon gott och de nöjda föräldrarna klappade sig själva på axlarna i vardagsrummet. Sedan var lugnet över. Stackars liten vaknade med feber och snuva och det enda rätta var att lyfta in henne till vårat sovrum och hon och jag somnade tillslut. Nu ska jag inte slå för hårt på stora klagotrumman för hon har mått ganska bra sedan dess. Hon vaknade med lite feber på söndagen och hon är fortfarande snorig, men förutom det så är humöret på topp. Härliga hon!

Nu gås det som aldrig förr. Fortfarande är krypning nummer 1, vilket är konstigt med tanke på hur fruktansvärt oskönt det är, men jag räknar med att hon snart knallar i klass med sin mor. Och hon knallar på bra ska ni veta.

Imorgon åker då Johan till Stockholm. Igen. Och jag och Ella är ensamma. Igen. Jag börjar tröttna men som tur är så har karln snart jullov och det tackar jag de som tackas bör för.

Jag saknar mitt sociala liv. Det här med att det bor elaka virus i väggarna här hemma är inte bra. Hur mycket jag än älskar min dotter så är det ibland skönt att konversera med någon annan än henne. Någon som svarar med ord istället för med en dregglig puss och ett ryck i håret.

2010-12-10T12:12:00.001+01:00

Kol som kål, inomhusslinga som utomhusslinga. Det är inte lätt att våra på topp när man har feber. Jag skyller allt jobbigt på febern.

Published with Blogger-droid v1.5.2

Skitfeber!

2010-12-09T20:42:00.004+01:00

Jag har tänkt skriva några rader flera gånger de senaste dagarna men orken har inte riktigt funnits där. Jag vaknade igår med feber och en huvudvärk som höll på att ta kol på mig. Dock så går det inte att förvandlas till kol när man har en sambo som jobbar i Malmö och en liten dotter som bara vill leka och leka och äta och eventuellt sova. Det var kämpigt i perioder men eftersom någon smart människa uppfann värktabletter så har dagarna gått okej. Att jag sedan har ett löjligt problem i form av att inte kunna svälja de små rackarna är en historia för sig. Ipren går bra. Alvedon not so much.

Igår när jag och Ella hade lekt inomhus hela dagen så kände jag att det var dags att komma på en ny aktivitet. Att läsa böcker och leka med samma leksaker var uttjatat redan innan vi börjat med det. Vi tog på oss skor och åkte hiss upp till förrådet där plastgranen bor större delen av året. Japp alla ni Christmas lovers, vi äger en plastgran. Jag vill absolut helst ha en riktig gran som jag och Johan alltid hade förr när vi bodde i Kumla, men eftersom lägenheten på Hertig Karls inte var julgransanpassad så inhandlades en mindre plastvariant. Den duger tills vi flyttar till hus. Väl nere började projekt klä skiten. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det är möjligt för en ljusslinga att trassla in sig så när den bara ligger i en kartong. Nog för att den kanske inte blev nedlagd helt perfekt för ett år sedan, men inte sjuttsingen knöt vi ihop den hundraarton gånger innan vi släpade upp julkartongen. Lever den? Jag knöt upp och jag virade rätt och jag svor och jag muttrade. I ungefär 25 minuter pågick detta. Sedan insåg jag att det ju var fel ljusslinga. Fel. Ljusslinga. Hade jag inte haft feber hade jag möjligtvis varit lite klarare i huvudet, men man kan ju tycka att man borde se skillnad på en inomhusslinga och en utomhusslinga ändå. Inte jag. Tack för den. Inomhusslingan var för övrigt inte ett dugg svår att slinga ut.

I tisdags, innan febern slog till, besökte jag, Ella, Lova och Alva Marieberg för att fylla på julklappsförrådet en smula. Dagens insikt kom när barnen inte ville sitta still i vagnarna utan helst ville krypa runt, springa och göra allt som inte innebar sitta på en och samma plats under en längre period. De börjar bli stora våra små tjejer!

Jag vill skicka världens största tack till mina fina vänner och familj som har varit söta och skickat rara peppande sms och erbjudit sin hjälp när jag och febern slogs och febern vann. Tack fina, rara, underbara ni!

Första riktiga stegen är tagna!

2010-12-07T10:49:00.005+01:00

Ella går! Hon må ha varit seg i starten men äntligen har hon också börjat trava runt. Dock så är det fortfarande krypa som ligger högst på listan över transportsätt, men jag hoppas på att hon snart ska inse hur stort och hur kul det är att använda fötterna på ett korrekt sätt. Vi tränar och tränar ända tills hon ger mig onda ögat av uttråkning.

Johan åkte iväg på nya jobbrelaterade äventyr igår morse och jag och Ella står ensamma kvar och kliar oss i huvudena och funderar på var pappan tog vägen. Det här med att han arbetar så mycket borta just nu börjar kännas långtråkigt. Dock så går det rätt bra för oss två damer här hemma. Igår styrde vi kosan mot skoaffären och kom hem ett antal hundralappar fattigare men med ett par fina och framför allt varma skor och minsta fröken. På vägen hem gjorde vi ett halvhjärtat försök att hitta en ny mössa åt samma person, men icke. Det var visst fler som hade haft den tanken och de var snabbare än mig så jag och Ella åkte hem med varsin lång näsa och hoppas på bättre tur en annan gång.

I lördags besökte vi då Lova, Niklas och Alva på kvällen. Det var som vanligt hur mysigt som helst, vi gillar dem massor! När vi väl kom igång med husbakandet så tog det en aning längre tid än beräknat men att den goda maten serverades sent gjorde mig inget alls för jag hade fullt upp med vårat hus. Och att röra i sockret. Johan gick in för byggandet som han aldrig gått in för något tidigare och resultatet blev över förväntan för att vara första gången. Denna nya tradition är nu inpräntad och för varje år ska husen bli finare och finare. Så är tanken åtminstone. Ett litet bildbevis kan möjligtvis vara på väg.

I söndags for jag och Ella, Gabbi och Ida hem till Sofia och Bastian för glöggmys på eftermiddagen. Det blev en trevlig stund och för var dag som går så kommer verkligen hotellet allt närmre. Det ligger och lurar i bakhuvudet och nu är det snart inte ens en månad kvar till första dagen på förskolan. Jag dör. Hemska tanke, vad tiden har gått fort. Såhär fort skulle den aldrig ha gått om det hade varit ett vanligt år! Aldrig någonsin hade det rusat förbi bara sådär. Det är inte riktigt okej för jag har blivit förälskad i lugna morgnar tillsammans med den bästa tjejen!

Produktiva vi!

2010-12-04T07:34:00.005+01:00

Klockan är 07.34 och det är lördag morgon. Ella sover. Johan sover. Jag är vaken. Det kan låta som en mysig morgon med ett sovande barn men skenet bedrar. Inatt bestämde sig nämligen Ella för att vara klarvaken klockan 00.00. Tack för den. Klarvaken betyder i detta fall klarvaken och speedad. Jag satt hos henne en stund (tills jag blev kall och kissnödig) och sedan lyfte jag över henne till vår säng. Svagt och dumt, jag vet, men när natten kommer och ögonen går i kors är det svårt att hålla på sina principer. Väl inne i vårat sovrum blev det dock värre. Hon bokstavligt talat flög runt i vår säng, hon bökade, sparkade, tjoade och klappade på oss som om vi vore elaka djur på zoo. Herre. Gud. Efter en timme gav vi upp och bestämde oss för att göra om nattningsprocessen i hennes egen säng. Det tog sin lilla tid och gick inte helt utan tårar, men tillslut så somnade hon iallafall. Så att hon fortfarande sover klockan strax efter halv åtta känns inte vidare värst lyxigt. Att jag är vaken och sitter vid datorn känns korkat.

Nu är alltså Johan hemma igen. Som vi har längtat! Det här med att han jobbar så mycket borta är kul för honom och nyttigt för honom men rätt trist för oss andra i hushållet. Vi står dock ut för snart är han ledig i massor med dagar och då ska vi umgås skiten ur varandra.

Igår var en produktiv dag. Jag och Ella vaknade i tid och bestämde oss för att beta av alla viktiga ärenden som stod på listan. Vi bylsade på oss alla kläder och letade oss i snön fram till vår bil. Den behövde ombesiktas så vi for iväg till Lillån. Väl där gick det galant och Ella tindrade med ögonen åt killen med makten och det blev godkänt i protokollet. Efter den utflykten så bar det av till Ica Maxi för veckans storhandling. Vi handlade och handlade och tursamt nog fick jag en kundvagn modell skitsvår att styra så musklerna fick jobba och Ella skrattade innerligt åt mig och mina kraftansträngningar. En pulka hittade vi minsann och bara det gjorde besöket lyckat. I hemmets lugna vrå bakade vi sedan pepparkakor. Ella gjorde små tappra försök att trycka ner en och annan gris i degen, men att påstå att hon var jätteintresserad är att överdriva. Mysigt hade vi det dock och när kvällen kom och pappa kom så var jag nöjd och glad och stolt över dagens bravader.

Häromdagen kom Caroline och William på besök. Det var jättetrevligt och Ella tyckte att den lille krabaten var högst intressant. Hon ville gärna klappa på hans kala huvud men i hennes värld är klappa och slå samma sak så det blev en kamp mor och dotter emellan. Moder Jord vann. Moder Jord vinner alltid.

Ikväll ska jag och Johan åka till bästa Lova och Niklas för att baka pepparkakshus och umgås. Vi längtar som små idioter och även fast att bygga eget hus låter svårt så tror jag att det blir kanon. Lova är ju något av en expert på området så jag litar blint på henne.

Minne som en guldfisk

2010-12-01T18:36:00.005+01:00

Nu är det minsann kallt ute. Jäklar vad kallt det är! I morse tog jag på mig Jennies jacka och begav mig bort mot bilen för att åka till hotellet. Att det var kallt då är en underdrift. Jag fick gå snabbt för att inte frysa fast. Jag fick blinka hela tiden för att inte ögonen skulle frysa i en märklig position. Ungefär så kallt var det. Jobbet idag har gått strålande och varit riktigt roligt. Jag har pratat väder med i princip alla gäster och vi har alla konstaterat att det är skitkallt alldeles för tidigt men att det kunde vara värre. Det kan alltid bli lite värre.

Ella har lekt hela dagen med farmor och nu däckade hon en hel halvtimme tidigare än vad jag är van vid. Vad göra med all tid? Det känns som jag borde uträtta något viktigt, något som jag sparat på för att jag inte haft tid, något kreativt. Känner jag mig själv rätt dock så hamnar jag nog alldeles snart framför tvn. Jag är trött och förtjänar att få sitta i soffan och äta god kvällsmat och goda pepparkakor och kolla på pinsamma bönder.

Hej Mammajennie! Det är jackan som talar! Den där människan som har släpat runt på mig alldeles för länge för att hon inte var rutinerad nog att hitta en egen vinterjacka i tid har äntligen tagit mig i kragen och köpt en ny variant. Så jag kommer hem snart, mammajennie!

Det har saknats bilder i de senaste inläggen och den enkla anledningen har varit mitt guldfiskminne. Jag glömde hur vår kortläsare såg ut och fick för mig att den kortläsaren som låg vid datorn var den gamla och trasiga. Det var det inte. Det var den som jag använt de senaste månaderna. Åldern börjar ta ut sin rätt.

På lördag ska vi till Lova och Niklas för att umgås och baka pepparkakshus. Jag längtar massor efter mina fina vänner!!

2010-11-27T10:57:00.001+01:00

Om man bloggar från baksätet så får man räkna med ett och annat stavfel.

Jag och föräldragruppen brukar träffas och duka. Vi dukar och dukar och när det vankas fika så skakar vi unisont på huvudena och dukar lite istället.

Published with Blogger-droid v1.5.2

Galen natt

2010-11-27T10:46:00.001+01:00

Att blogga när man sitter i baksätet på en bil är sådär bra för välmåendet men roligare än att räkna mötande bilar.
Det har varit en jobbig natt. Åtminstone om man gillar och behöver sin nattsömn. För att börja historien från där historien tar son början får man börja igår. Ella vaknade 5.30 vilket aldrig är en okej tid för uppstigning och därför blev jag överlycklig när hon efter en halvtimme somnade om. Jag tassade in till min säng och sov sked med John Blund en sväng och vaknade igen 8.20. Då sov Ella fortfarande och jag ägnade någon minut åt att Rita små kors i taket. Klockan 9 vaknade hon och därmed var kaoset igång. Vi skyndade oss med våra morgonrutiner och rusade över gården till Terese och Leo och ett gäng glada föräldragruppsföräldrar och barn. Vi dukade och lekte och sedan halkade vi hem igen. Ella tittade lite på lunchen och somnade sent efter maten. På kvällen var hon inte speciellt trött vilket jag förstår men när tacosen ropade var det ändå lite surt. När hon väl somnade så sov hon till 1.15 och sedan var hon klar med sin nattsömn. Jag satt hos henne i 1h och 45 min, fast besluten om att få henne att somna om. Hon var inte ledsen, inte arg utan bara klarvaken. Eftersom jag av någon anledning alltid blir kissnödig när jag blir kall så var det en pärs att sitta halvklädd på en sittpuff så länge. Johan fick ta över och då det gick som det gick mig, minus kissnödigheten, så fick Ella sova mellan oss. I tre timmar var hon vaken. Tre timmar! En miljard minuter. En biljard kalla sekunder. I morse vaknade vi 9. Vilken konstig ond cirkel vi helt plötsligt befinner oss i. Idag styr iallafall jag och Johan bilen mot Kristinehamn medan Ella leker med mormor och morfar och efter natten känns det okej att få lite egentid. Att våra vaken på nätterna måste hon ärvt efter sin far. Det och att blunda på kort.

Published with Blogger-droid v1.5.2

Hej juletider!

2010-11-24T20:57:00.002+01:00

Idag knackade det på dörren och in kom julen. Den stormade in och rörde om och kvar i hallen stod jag och Ella och kliade oss i huvudet och undrade vad som hände. Riktigt så kanske det inte gick till, men när jag nu sitter i soffan och spanar på julen så känns det som att den slog till med full kraft från ingenstans. Jag och Ella for iväg efter lunch och kom hem med julgardiner och en liten ynklig tomte. Väl hemma släpade vi oss upp i förrådet där Ella höll på att bli mammalös då jag helt saknar självkännedom. Ibland får jag för mig att jag är lång och stark och speciellt när det vankas nedläpning av kartonger. Jag balanserade på Johans verktygslåda (sorry för det älskling, men i brist på stege så såg det ut att vara det mest oömtåliga) och drog ner lådor hej vilt och det var bara ren tur att jag kom undan oskadd. Lägenheten andas nu jul fast jag saknar en liten tomtearmé så jag befarar att en julkartong har gått och gömt sig i förrådet. Inte okej. Jag ska skicka upp Johan för en närmare koll på läget.

Min och Jennies julklappsresa gick fint och fastän allt inte är inhandlat så känns det som att jag har full kontroll för en gångs skull. Och det är inte ens december.

Vi har börjat med en ny rutin här hemma. Den går ut på att Ella ska somna själv. I vanlig fall sitter jag bredvid och glor tills hon somnar men nu är det slut med det. Projektet Somna Själv har pågått i några dagar och än så länge är resultatet över förväntan. Jag ger henne en puss, säger godnatt och går ut ur rummet. Ibland gnäller hon lite, men sålänge det inte är hysteriskt så låtsas jag inte om något. Idag hörde jag inte ett knyst från henne. Skönt. Hon är så duktig.

Jag har många laster och en av dem är pepparkakor. Finns det pepparkakor så äter jag tills jag i princip kräks. Det känns sådär vuxet. Idag har jag mumsat stjärnor som om det vore min sista måltid men nu är det jag som tar mitt pick och mitt pack och glider in i sovrummet i stället.

Hårt arbete i för liten kjol

2010-11-23T11:10:00.003+01:00

Det var värst vad det blev vinter! Bara sådär och på en gång och jag är redan lite trött på skiten. Som jag sagt tidigare så är det okej med snö på julen och på nyåret men utöver det så är det överskattat. Det mesta blir ju bara en smula svårare. Dock så förstår till och med jag att det inte är någon idé att gå runt och muttra över saken för det är svårt att göra något åt det. Slutmuttrat.

Igår stod det jobb på schemat och jobb på hotellet en måndag innebär att man startar frukosten. Det var inte igår. Det var faktiskt inte ens i förrgår utan det var nog närmare ett och ett halvt år sedan sist och det märktes. Att starta dagen 4.40 är för tidigt och eftersom jag knappt är människa innan 7 så var det en utmaning i sig bara att göra sig i ordning och komma till hotellet oskadd. Halkigt var det och medan jag halkade runt på gatorna var jag tvungen att hålla utkik efter skumma typer för har man blivit äldre och visare så vet man att vad som helst kan hända. Väl framme på hotellet hade någon vänlig själ snott min kjol. Eller min och min, tekniskt sett så är den väl kanske inte min, bara min, men borta var den likaväl. Jag hittade tillslut en kjol som eventuellt kan ha varit min innan bebis och den gick på med lite stånk och stön. Att jag sedan inte kunde andas på hela dagen är en sanning jag väljer att sopa under mattan. Jag plockade fram frukosten i en rasande fart och ändå så var jag inte riktigt klar när det var dags att öppna receptionen. Jag skyller på den förbenade plåten som fastnade i den förbenade ugnen. I receptionen bestämde sig internet och kortmaskinen för att jävlas och slutade fungera i några timmar. Kul. Är det måndag så är det. Allt löste sig dock fint och resten av arbetsdagen gick strålande. Min lilla kjol förde med sig automatisk luftkonditionering då slitsen hamnade lite högre än normalt och kjolen i sig blev lite kortare än tänkt. Snyggt och luftigt. Konstigt och underhållande.

Idag ska vi möta upp Jennie och Melvin på Marieberg för att handla julklappar och jag hoppas och tycker att alla andra borde stanna hemma för jag orkar inte med någon kö. Annat var det när man var ung, då kunde jag vänta till sista dagarna innan jul enbart för att få trängas och svettas med resten av mellansverige. Idag låter trängsel skitjobbigt.

Ella gick några steg igår! Det är det största på länge och anledningen till varför det inte kommer först i dagens inlägg är för att jag inte fick se fenomenet. Hon passade på att knalla hemma hos Jennie medan jag arbetade. Då passade det fint tyckte hon. Jag fick visserligen se några steg jag också när jag anlände på eftermiddagen, men de riktigt höga hyllningarna väntar jag med tills hon faktiskt spatserar runt här hemma så att jag vet vad jag talar om. Grym är hon vilket fall.

Leka och leka och leka

2010-11-20T20:00:00.005+01:00

De senaste dagarna har huvudaktiviteten i det här hushållet varit att leka. Leka, leka, leka, leka. Ibland har vi hunnit med att äta och ibland har vi sovit en sväng men oftast har vi bara lekt. I torsdags tog jag på Ella alldeles för små byxor och åkte till Öppna förskolan. Dålig mamma är vad jag är. Eller åtminstone var då. För korta byxor klingar inte speciellt samstämt med snö och minusgrader men så kan det gå när det går snabbt vid garderoben. Väl framme och inne i värmen så lekte vi som små idioter och det var riktigt trevligt. Medan Ella klädde ut sig och lekte med sina kompisar fick jag prata vuxenspråk med mina vuxna vänner. Ett mycket trevligt besök och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte se några onda ögon på grund av Ellas klädval. Schyssta dem! Eftermiddagen bestod av något så ovanligt som lek! Johan åkte till Sthlm för att arbeta så jag och Ella fick roa oss på egen hand. Det som från början kändes som en lång eftermiddag blev rätt okej. Vi läste samma sagor som alltid och lekte med samma lego som vanligt men det var ovanligt kul. På fredagen kom Lova, Alva, Jennie och Melvin och hälsade på och då blev det såklart ännu mera lek. Barnen pussades och ramlade ner från soffan och skrattade och grät och gled ur vagnen om vartannat och mammorna åt lunch och alla åt inte fika. Finaste Lova hade släpat med sig hembakade lussebullar ända från Marieberg men då Alva tyckte att det var dags att åka hem och sova så hann hon själv inte med att fika med oss. Jag och Jennie åt med andakt och tackar ödmjukast! På eftermiddagen lät det som en bra idé att promenera till Coop. Det hade säkert varit nyttigt och duktigt på många vis men när jag envisas med att inte ha på mig mössa så är det överhuvudtaget inte trevligt att vara utomhus när vinden viner och graderna är under en okej nivå. Mitt huvud förfrös innan vi var halvvägs och nu jäklar är det jag som köper mig en mössa. Mössan från förra året har gått och blivit för liten, det är alltså inte bara magen som växt. Snyggt.
Idag har vi spenderat dagen i Kumla tillsammans med mormor, morfar, morbror Daniel, moster Caroline, William samt mina mostrar Eva och Anita. Det var trevligt i massor och det är onekligen trist att det går lång tid mellan gångerna då alla kan träffas. Det är väl så det går till när alla skaffar egna liv på egna håll och med egna vägar och egna vägskäl.

Och nej, magen växer inte på grund av någon begynnande bulle utan snarare för att det möjligtvis kan ha glidit ner en och annan kaka för mycket de senaste veckorna. Men lugn, bara lugn, det är över nu.

Gräsänka

2010-11-17T19:46:00.003+01:00

Ella bor fortfarande kvar i sitt rum så jag ska inte egentligen klaga, men en smula tröttsamt är det att springa mellan våra sovrum på nätterna när hon gnäller. Hon är skum för hon ligger oftast och blundar, men gråter och trots att hon delar säng med nio nappar så har hon ibland problem att hitta dem vilket resulterar i att jag får tassa upp och leta. Jag har ställt min egen diagnos och kommit fram till att det nog är tänderna som gör att hon gråter i sömnen. Det låter rimligt och även om det säkert inte stämmer så känns det bra att ha en anledning att skylla på när det känns som mest jobbigt.

Johan åkte oväntat till Stockholm i förmiddags så nu är jag gräsänka. Igen. För att göra en lång och invecklad historia lite kortare så arbetar han just nu med något avancerat inom G4S som innebär att han och några få utvalda arbetar en del i Stockholm samt far runt i landet och lär upp alla väktare så att alla kan det nya kommunikationssystemet. Tror jag. Något i den stilen är det i alla fall och jag är riktigt stolt över honom. Han är så duktig och fastän han far iväg och lämnar mig åt mitt öde så känns det okej. Han kommer ju hem om ett par dagar som tur är.

Nu ska jag ägna mig åt pinsamma bönder som gör tappra försök att dejta. Eller att säga att de försöker är kanske att överdriva. Underhållande är det om än en smula jobbigt att se. Nog för att det var längesedan jag befann mig i dejtingdjungeln men jag har svårt att tro att jag var så nervös och fumlig och otroligt vilse i pannkakan.

Ella har flyttat

2010-11-15T10:21:00.005+01:00

Efter vår semester i Kumla förra veckan så knackade Ella mig på axeln och berättade att hon nu var redo att sova i eget rum. Innan jag fick barn så hade jag duktiga planer på att hon skulle få flytta till eget rum relativt tidigt för det kändes lättare att ta den smällen innan hon var så stor så att hon faktiskt förstod var hon spenderade sina nätter. Det var som sagt innan ankomsten av den lilla underbara tjejen. Sedan den dagen hon släpades hem från USÖ så har hon sovit i vårat rum. I början var hennes självklara plats i insatsen från vagnen mellan mig och Johan i sängen. Det var trångt och bökigt, men jag gillade att ha henne nära men ändå inte så nära att hon kunde bli pårullad eller överhettad. Jag var en typisk förstagångsförälder med alla nojjor som det innebar. Så slumrade hon sött i någon vecka eller två innan hon flyttade över till sin säng en bit från våran säng. Det gick fint fram tills en natt när jag fick toksläpp på att springa upp och ner varannan kvart för att stoppa in den berömda nappen och då fick hon och sängen placeras bredvid min halva av dubbelsängen istället. Den platsen har hon prenumererat på sedan dess med lyckat resultat. Om hon någon gång har behövt nappassistans har jag bara kunnat stoppa in handen och styrt upp läget och knappt behövt vakna så det har varit smidigt och bra för min nattsömn. Dock så hade hon en liten period för några veckor sedan när hon alltid, varenda eviga natt, skulle sova hos mig. I min säng, på min arm. det fanns liksom inget alternativ för jag vaknade då av att hon stod i sängen med en napp i munnen, en napp i ena handen och kudden i andra handen. Hon var redo för att fortsätta natten hos mig. Detta var mysigt, men jobbigt och nu är alltså steget taget. Hon sover nu i sitt eget rum, i sin egen säng och jag är så nöjd att jag hoppar jämfota av blotta tanken. Natten till idag fick jag dock löpa som en gasell in i hennes rum ett antal gånger för att stoppa in en och annan napp, men på det stora hela är det lyckat. Mammas lilla tjej börjar bli stor.

Idag regnar det och snöar det omvartannat och jag är så trött på höst och vinter så att jag skulle kunna kräkas. Ge mig en vit jul och ett vitt nyår, men sedan vill jag ha sommar. Eller okej, ge mig några vita månader med sol och lagom kallt så att jag och Ella kan träna på våra snögubbeskills men sedan får det räcka.

Och ja, gunghästen på bilden ovan är exakt så gammal som den ser ut. Jag hade den när jag var liten så med andra ord är den från den gamla goda stenåldern.

Pappaledig

2010-11-13T12:10:00.004+01:00

Jag förstår att ni undrar. Har jag snott Johans alla pappadagar fastän jag inte får? Tvingar jag honom att arbeta när han inget annat vill än att vara hemma och leka med vår dotter? Gråter han sig till sömns på kvällarna och ångrar bittert att han skaffat barn med en sådan ragata? Inte riktigt. Planen är att Johan ska vara pappaledig i sommar så därför ska Ella spendera dagarna på förskolan nu fram tills dess. Det blir bra, men det är mycket som måste planeras. Jag har varit ledig en fasligt lång tid och man kan tycka att allt borde vara klappat och klart vid det här laget, men icke. Bara det lilla kruxet som innefattar lämning på förskolan är en stor nöt att knäcka i dagsläget. Johan slutar 6 på morgonen och jag måste vara på mitt jobb 6.20 och någon gång däremellan måste vi hinna mötas och byta ansvar för Ella. Det kommer gå, allt går om man bara vill, men fram tills jag verkligen sett hur praktiken ser ut så ägnar jag dagarna åt att oroa mig lite. Bara lite och inte mycket.

Snön håller på att regna bort. Skönt. Jag gillar snö, men det får inte bli för mycket och det får inte bli för länge. I december är jag redo och i januari är jag mer än klar. Om dock alternativet är slask så ser jag hellre snö, men om jag fick bestämma fritt skulle året bestå av fler månader med sommarvärme och lite färre månader med kyla. Nu får ju inte jag bestämma av någon konstig anledning så alla eventuella vinterälskare behöver inte bli nervösa.

Imorgon är det Fars Dag och jag känner så många pappor som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Duktiga är de som leker med sina barn och som lyssnar och som byter bajsblöjor och som masserar mammor som har trötta ryggar och som gör allt det som gör en pappa fantastisk. Hade jag haft pengar hade jag delat ut presenter till höger och vänster men att vara mamma har gjort mig fattig så en klapp på axeln via bloggen är allt ni får. Håll till godo. När jag tjänar storkovan så blir det andra bullar.

Hemma igen

2010-11-11T13:35:00.007+01:00

Nu har vi halkat hela vägen från Kumla till Örebro och kan konstatera att det känns som att komma hem efter en semester. Vi har verkligen haft det supermysigt! Ella och Melvin har utfört små rörelser som kan liknas vid lek om man är positiv och vid vistelse i samma rum om man är realistisk. Ella har varit rar och har pussat Melvin massor med gånger, men lika duktig som hon är på att pussas, lika duktig är hon även på att klappa lite för hårt. Jag förstår om stackars Melvin kanske känner sig en smula förvirrad av Ellas beteende men jag som öm moder kan garantera att allt har kärlek som avsändare. Även slagen i huvudet. Och även puttningarna. Och till och med när Ella försökte bita Melvin i tårna så var det med de godaste intentionerna. När barnen har tackat för sig på kvällarna så har jag och Jennie umgåtts som bara vi kan umgås. Vi har druckit vin, ätit massor med gott och snackat skit. Helt galet, fantastiskt, underbart, bra! Vi återkommer om vi är välkomna! Innan hemresan idag fick jag leta fram bilen under snöhögarna och himmel vad det har snöat. Jag har många år på nacken, men ändå så var jag korkad nog att inte borsta av bilen i halvtid innan det kom mer snö. Det tog sin lilla tid idag, men fram kom vi och hem kom vi också.

Det är verkligen mycket snö ute. På bara en liten stund blev det vinter och jag står som ett fån och bläddrar oroligt i min kalender och undrar var hösten tog vägen.

Idag kom beskedet om förskolan. Vi hamnade inte där vi ville, men efter att funderat lite så tror jag det kan bli bra. De första månaderna innebär resväg till Ormesta men i maj så ska alla barnen och personalen på Ellas avdelning flyttas till en nybyggd förskola som kommer ligga mellan Ladugårdsängen och Sörbyängen. Låter lovande. Helst vill jag ju inte att hon ska börja på förskola alls och helst vill jag vara hemma lite till, men dagarna går ju och hur jag än vrider på det så väntar jobbet och Ella har hälsat att hon inte vill leka själv på dagarna när hennes mamma och pappa arbetar. Omogen skulle man kunna kalla henne. Världens finaste säger jag.

Dåliga jag

2010-11-10T21:47:00.001+01:00

Jag vet att min bloggning liknar en katastrof för tillfället, men jag och Ella är insnöade i Kumla och har inte tid att skriva viktigheter. Det känns som semester för jag och Jennie dricker vin och äter gott och Ella gör sitt bästa för att charma sin kille med pussar, kramar och ett och annat kärleksfullt slag i huvudet. Uppdatering sker när vi har slirat hem.

Published with Blogger-droid v1.5.2

Bilbloggar

2010-11-05T12:34:00.001+01:00

Sitter i bilen på väg till Kristinehamn och helt plötsligt kändes det som en bra idé att blogga en sväng. Ella sover, Johan kör och jag är som vanligt förpassad till baksätet. Att åka i framsätet låter avlägset och vuxet och jag antar att jag kanske är välkommen fram igen en vacker dag när solen står högt o blommorna blommar och Ella har flyttat hemifrån.

Igår stod det jobb på den berömda agendan och oj vad jag slet. Eller åtminstone slet jag då och då. Systemet la av och det gjorde det omöjligt att betala med kort och omöjligt att komma ut på Internet. Datorer är fantastiska tills den dag de inte orkar mer och då blir det helt plötsligt bra mycket mer jobb och tankeverksamhet än på länge. Dock så gick det fint och jag är glad att min kollega Ida aka Backslash var på plats och kunde prata med diverse supportrar medan jag var Trivseltorsten. Gårdagen bjöd även på en eventuell lösning i ämnet jobbivår och jag håller tummarna och ber små böner att det ordnar sig.

När Ella sover i bilen ser hon ut som jag när jag sover i bilen. Öppen mun och en bekymrad rynka i pannan. Vilken tur att hon ärvde den uppsynen, vad nöjd jag känner mig. Johan sover aldrig i bilen, vilket kan ha något att göra med att han alltid kör, men å andra sidan somnar han på soffan varje kväll o får hasa sig in i sovrummet på morgonkvisten med stel nacke så han har sina brister han också.

Att blogga i bilen medför illamående och en släng av yrsel så nu kastar jag in handduken och återgår till att titta ut på naturen o mötande bilar.

Published with Blogger-droid v1.5.2