Uppdatering om livet

Det skrivs lite dåligt må jag säga. Livet kom visst i vägen.

Dagarna har varit fulla av pluggande och lek och städning och tvätt och planering och fundering. Sådant där som annars också brukar fylla mitt liv, men som nu gjort att jag inte hittat fram till bloggen.

Finaste Ella!

Den minsta killen i mitt liv har hunnit fylla två år. Två. År. Det är helt ofattbart. På ett sätt känns det som att han kom igår och på ett annat som att han alltid funnit i vår familj. Att påstå att jag är upp över öronen kär i honom är en underdrift, vilken kille han är. Oftast glad, alltid busig, alltid snäll och välmenande och för evigt älskad. Att få spendera livet med honom och Ella är ju, trots till trots, en ynnest. Och så Johan som en bonus såklart. Kalaset slog vi ihop med namngivningen och allt gick fint. Ellas namngivning skedde ju när hon fyllde ett år men eftersom Lukas passade på att fylla ett när vi övriga stod med flyttkartonger upp till öronen och halva foten på campingen så passade det bättre i år. Så nu heter han Lukas. Lukas Noah Emdemalm.
Ella har gått och blivit stor. Vissa stunder är hon visserligen grinig och gnällig och väldigt liten, men oftast är hon stor och förstår mycket mer än vad jag inser. Hon har till och med börjat ljuda ord och kan läsa korta meningar - duktiga hon. Jag gillar att hon gillar ord och meningar och att hon fascineras av att läsa. Jag var likadan när jag var liten och är väl i viss mån likadan nu.

Våren är här och sommaren närmar sig och jag gör glädjeskutt och vårskrik omvartannat. Underbart är det, det här är verkligen den bästa tiden på året.

Jag har börjat jobba som vikarie inom barnomsorgen här i Kumla och jisses vad roligt det är. Numera varierar jag dagarna mellan att plugga och att jobba och det ger inte bara klirr i kassan utan även erfarenheter som jag sparar i ryggmärgen. Jag har till och med överlevt en dag som klasslärare i en årskurs 4-5 utan att få sudd kastat i huvudet och bara det gör mig lite stolt. Det som är allra bäst är att jag på riktigt, i hela kroppen, känner att jag har valt rätt yrke. Det är ju självklart att jag ska bli lärare.

Helgens bravader

Denna vecka går i rapportskrivandets tecken. Det och OS står på agendan dagarna i ända. Det här med OS är ju min grej och det är fasligt tur att det inte vankas OS jämt för då skulle skolan få svårt att konkurrera om uppmärksamheten. Just nu är jag en hejare på att göra flera saker samtidigt - skriva rapport om ärtor och testa friktion med klossar och skrika mig hes till OS går finfint. Om resultatet sedan blir bra svarar jag på vid ett senare tillfälle, men för Sverige går det prima i OS så jag är nöjd och glad. Och lite ledsen för att det roliga snart är slut.

I måndags kom våren och hälsade på. Solen sken, fåglarna kvittrade och termometern sköt i höjden. Idag kom snön tillbaka. Med ett hånflin. Och jag vet att det är okej för almanackan visar vintermånad med stora bokstäver och allt sådant, men ändå. Den där försmaken i måndags gjorde att jag vill ha mer av det goda.

Jag har fått en ny kompis här hemma. Jag kallar honom CT för Crosstrainer känns långt och för att CT låter nästan som PT och det har jag ingen sedan tidigare. Min CT ska hjälpa mig från att behöva förlora ett vad som innebär fyra mils cykling om några månader och oj vad vi kämpar på, min CT och jag. Om inte detta fungerar så är jag förlorad. Då kan jag vinka hejdå till att någonsin bli något som liknar lite vältränad.

I lördags fyllde Johan år och eftersom jag är en utbildad upplevelsearrangör så bestod presenten av en upplevelse. Vi började dagen med att titta på damerinas stafett och sedan lämnades barnen hos farmor och vi drog mot Stockholm. Hotellet var en ny bekantskap och sådär får jag nog lov att erkänna. Jag är inte imponerad, men det kanske tar sig. Målet för resan var konsert på kvällen så vi styrde näsorna mot Tyrol och lyssnade på bra musik kvällen lång. Ron Pope, Alexz Johnson och Wakey! Wakey! stod för underhållningen och jag och Johan gungade i takt och gjorde vårat yttersta för att glömma våra gamla, trötta ryggar som inte längre är vana att stå på trägolv i flera timmar. På söndagen ställde vi klockan på ringning hyfsat tidigt för att hinna hem till herrarnas stafett. Man skulle kunna säga att det är tur för Johan att han är tillsammans med mig och det är tur för mig att jag är tillsammans med honom. Sportnördar deluxe.

Uppdatering

Jag börjar bli en hejare på djur och natur och ärtor och sådant som har med NO att göra. Eller jag är åtminstone lite vassare än jag var tidigare. Förra veckan bestod av campusträff i dagarna tre och jag hade hemlängtan redan innan jag hade lämnat hemmet på måndagseftermiddagen. Att sova borta tre nätter är vansinnigt skönt och nyttigt för den del av kroppen som arbetar bäst utvilad, men samtidigt så värker det i hjärtat av saknad. Det ljuva livet som känslomänniska och mamma antar jag. Dock så kom jag både till Falun och hem igen och dagarna där visade sig bli riktigt roliga. Dagarna gick i en rasande fart allt medan vi byggde sorteringsmaskiner, letade bajs i skogen, tittade på djurskelett och åt sushi. Toppklass med andra ord.

Väl hemma igen så kom rutinerna och slog mig i ansiktet rätt snabbt. Lukas sover ju mycket bättre när modern inte är i närheten. Eller så är det så att han sover lika illa när jag är borta, MEN att pappa Johan inte hör när sonen Lukas gnäller utan endast vaknar när han skriker. Jag vaknar ju vid minsta lilla grymt, vilket är en jäkla nackdel när man är trött som aldrig förr. Egentligen borde jag flytta till eget rum, m
en det känns lite trist såhär när man passerat 30-årsgränsen. En vacker dag kommer jag sakna att ha Lukas bredvid mig i sängen - garanterat. Jag får njuta nu. Helt enkelt.

Snön är på gång att försvinna för en stund och även fast jag jublar och gillar omvartannat så erkänner jag absolut att en vinter är roligare med snö än med slask. Fast allra roligast är ändå våren och sommaren.

Ella bjuder på hormonattacker till höger och vänster och livet som hennes mamma frestar på och är förbannat härligt på en och samma gång. Ibland är det svårt att hänga med, men jag ser det som träning inför tonåren. För en vacker dag kommer ju den också - hemska tanke. Jag vill alltid sitta och kramas och mysa med henne - om jag så ska tvinga det stackars flickebarnet.

Projekt rensa garage pågår för fullt - man måste nämligen rensa när det ska in en hel hög med övrig skit därinne. Vi har nämligen förvarat en hel del grejer hos Johans mamma men när hon nu ska flytta så är det bara att vackert bära kartonger. Jag förstår inte hur man kan samla på sig så mycket skit som vi har gjort under åren. Märkligt beteende är vad det är.

Snart fyller Johan 33 år. Herrejävlar vad åren går.

Magsjuka deluxe

Ella är en fena på pulkaåkning

Alltså, jag kan ha låtit en smula självbelåten i föregående inlägg. Jag hade minsann överlevt Ellas magsjuka utan större besvär etc etc osv. Tji fick jag kan man vackert konstatera. I lördags bjöd först Johan på spyor till höger och vänster och på natten var det min tur att hålla toaletten sällskap. Det här med att spy är inte min grej. Inte för fem öre. Men eftersom jag ogillar att må illa så var det bara att stoppa fingrarna i halsen och säga hej till magsjukan. På söndagen låg både jag och Johan i soffan och tyckte rätt synd om oss själva. Stackars barnen tassade runt och undrade varför föräldrarna bara låg där. Ingen ork hade vi och även fast vi försökte vara glada och trevliga så sken sjukan igenom. På söndagskvällen bjöd Lukas på kaskadspyor och sedan gjorde vi high five allihopa och bestämde oss för att tacka magsjukan för denna gång. Sketna sjuka, jag hoppas det dröjer tills vi möts igen.

Ella är fyra år och beter sig som fyraåringar gör mest. Hon är duktig och glad och trevlig och avancerad på många vis, men nu har det kommit en fas som jag inte gillar sådär vidare värst mycket. Ena stunden är hon stor och kan allting själv, nästa stund är hon liten och klarar ingenting. I mitten står jag och försöker vara till lags men det är svårt när inte ens hon själv hänger med i svängarna. Hon vill vara väldigt nära och kramas och helt plötsligt vill hon vara själv och gråta och skrika. Det kan inte vara lätt och jag skyller på hormoner och diverese faser. Häromdagen var vi glada och sams när vi åkt hem från dagis - när jag parkerade bilen på garageuppfarten var vi helt plötsligt osams. Typ. Ella var i alla fall jäkligt osams för hon skrek och grät i baksätet och i framsätet satt jag som en fågelholk. Jag försöker mig på att vänta ut fasen och hoppas att mammans tålamod räcker till.

Utsikt från vardagsrummet

Vintern som attackerade

Dagarna fylls med studier, sjuka barn, sjuka jag, städning och annat vardagligt nuförtiden. Idag avslutades dock den här kursen vilket innebär att 25% på min väg mot läraryrket nu är avklarat. Heja mig, vad bra det går! Och roligt är det framför allt.

Häromdagen kom vintern. Tji fick jag som satt så belåtet här hemma och log förnöjt när jag tänkte på hur skönt det var att snön lös med sin frånvaro. Tji på mig. Sedan så tycker jag ju att det är väldigt mycket vackrare ute med all snö och jag tycker att det är väldigt mycket roligare för barnen, men. Jag har sagt det förut och det är ett jäkla tjatande på den här tanten så jag slutar väderpratet här. Varje dag är dock en dag närmare vår och sommar och det gör ingenting. Absolut ingenting.

Ella blev magsjuk natten till igår och jag som är allergisk mot magsjuka rustade mig för kamp och klarade det galant. Jag sov i hennes säng och lyckades precis ducka första spyan och sedan väntade en lång, vaken natt där jag hela tiden låg och lyssnade efter tecken på kräk. Det blev den natten och inget mer vilket känns skönt och jag tackar högre makter för min täppta näsa som förmodligen hjälpte mig i min roll som stöttande moder. Eller så har jag blivit äldre och inte lika känslig? Eventuellt.

Vår utmaning gällande formen går två steg fram och ett tillbaka hela tiden. Ena veckan hänger jag på gymmet och veckan efter sitter jag i soffan med en godispåse. För att jag förtjänar det. Men men, än är det inte slut och jag ska skärpa mig. Nästa vecka när det inte är så fasligt synd om den förkylda mamman.

Lukas laddar för årets skidsemester i mars.

Ingen vinter i sikte.

Pepparkakshuset tackar för sig.

SNÖ!

Lukas

Ella

Lägg till bildtext

Vatten över huvudet....!

Hej nytt år. Det känns ju hyfsat skitklyschigt att sitta här och säga att det är dags för nya möjligheter, nya vägar att vandra och nya utmaningar. Men det är ju ungefär så det är. Och känns. Jag behöver sådana här dagar som nyårsafton för att liksom värma upp, bygga förväntningar och sedan höra startskottet brinna av. Så nu är jag igång, loppet heter 2014 och jag planerar att gå i mål nästa nyår som en vinnare. Tillsammans med fina vännerna och sambon så har jag tagit mig vatten över huvudet när jag lovat en viktnedgång på X antal kilon innan ett visst datum och om inte detta klaras så ska undertecknad cykla fasligt långt. Såhär i efterhand börjar jag fundera på om det ens är fysiskt möjligt för mig att tappa så många mjölkpaket. Planen är att komma ner i vikten jag bar runt på innan jag placerade första bullen i ugnen och jag vet som sagt inte om det ens går. Kroppen har ju fått en annan form och så där. Dock så ska jag göra ett ordentligt försök för att cykla på cykeln utan växlar från Biltema känns sådär lockande. Och några kilon behöver jag tappa för det vore verkligen roligt att komma i lite gamla kläder och inte få blickar som antyder att man kanske ska skaffa en trea. Vilket jag verkligen inte ska - så nu behöver ingen någonsin fundera över det mer.

Nyårsafton spenderades tillsammans med familjen Levander och var sådär underbart fin som det bara blir när riktigt goda vänner skålar ihop. Barnen lekte och var oftast snälla, mammorna och papporna hade roligt och försökte sig på att spela ett spel. Det gick bra en sväng, sedan vaknade de två minsta killarna och då var det kört. Men nästa år - då kanske vi till och med hinner slutföra spelet.

Julen kom och gick i en rasande fart, men mysigt var det. Julafton spenderades hemma i huset tillsammans med min sida av släkten. Det är så ofantligt roligt att kunna bjuda hem folk och faktiskt få plats. Underbara, älskade hus som till sist slog upp portarna för oss. Följande två dagar härjade vi i Kristinehamn och Degerfors och barnen har blivit bortskämda och älskade till max. Som sig bör. Tomten kom inkilandes på julafton och barnen kliar sig fortfarande i sina små huvuden och undrar vem sjutton det var. Det riktiga tomten såklart.

Och helt plötsligt så började Lukas göra sig förstådd. Han berättar och visar och pratar och pekar och leker med Ella. Jag må vara desperat och leta efter tecken till höger och vänster men det känns som att han efter den dagen då allt släppte faktiskt sover lite bättre och är lite nöjdare. Och det vore inte sådär väldigt konstigt eftersom det måste vara extremt frustrerande när ingen fattar vad man menar. Man gråter för att man är törstig och allt man får är en kram. Man är skitarg för att leksaken är trasig och mamman kommer springande med vatten. Inte är det lätt att vara liten inte.

Nej, gott nytt 2014.

Dan före dopparedan

Dagen före julafton har så länge jag kan minnas varit en av mina absoluta favoritdagar. Den är så fylld av förväntan och förhoppningar och knappast något är bättre än att vänta på något gott. När väl julkarusellen startar imorgon så brukar det gå snabbt och helt plötsligt sitter man där bland skinkor och knäck och undrar vad som hände. I år har vi julafton hemma hos oss och det känns så bra att äntligen kunna bjuda hit folk utan att behöva trängas. Förra året satt vi i startgroparna för flytt (som visserligen skulle hända ett halvår sedan visade det sig) men i år har vi landat. Visst att det fortfarande finns kartonger att packa upp och skruvar att skruvas i här och var, men det är ändå så otroligt mycket hemma. Huset kom och tog oss med storm så att få fira den första julen i huset känns galet bra. Barnen somnade snabbt och jag riktigt längtar efter att få komma upp imorgon och se deras min när de ser paketen under granen. Om jag är förväntansfull så kan jag bara ana hur de känner. Eller i alla fall hur Ella känner, Lukas är en aning för liten för att greppa julkonceptet.

Det går fort när Lukas är i farten så då blir inte bilderna bättre än såhär.

Att säga att skolan bjuder på jullov är att ta i, men jag har gett mig själv några dagars ledighet. Jag har en rapport som ska lämnas in i början på det nya året, men det får bli ett senare bekymmer. Praktiken kom och såg och tog slut och jag saknar barnen. Tänk vad man lär sig när man är ute på fältet, det är då man på riktigt ska suga upp all kunskap som behövs senare i karriären.

Häromveckan stod det gympa på schemat och vi slog rekord i antal familjer - hela åtta stycken. En hel flock med ungar röjde bland redskapen och det var trevligt i massor. Jag hoppas vi kan hålla i den här aktiviteten och att fler än jag uppskattar den.


Nästa år måste det bli skärpning på mat- och träningsfronten. Har ni hört den förut? Jag brukar ju köra små korta ryck där jag äter bra och rör på mig. De där korta rycken brukar bli just det - korta. Jag måste hitta någon bra medelväg för en sådan som mig som gillar mat och godis och som inte riktigt kan prioritera träning framför umgänge med familj och vänner. Eller framför en kväll framför tvn för den delen. #livsnjutare
Det får bli ett senare huvudbry - nu är det dags att njuta av julen.

Jag blir förbannad!

Nej, jag blir så arg. På många och framför allt på mig själv. Jag är en av dem som är på tok för beroende av min telefon. Som kollar sms så fort de kommer (om jag hör signalen that is). Som, när jag är uttråkad, kollar en sväng på Facebook, diverse tidningar och diverse bloggar. Och mailen. Det är det här jävla samhällets fel. Det ska matas in information och man vill gärna göra sin röst hörd och synas i olika sammanhang. I tid och otid ska det fibblas på den där manicken och jag är trött på det. Den är bra till fantastiskt mycket, men det går ju att använda den med måtta. Jag har mer och mer börjat inse hur skadligt det faktiskt är för framför allt barnen att deras föräldrar hela tiden kolla sin telefon. Konstant ska barnen slåss för att få uppmärksamhet. Det känns inte rättvist. I min värld är mina barn det absolut viktigaste och det måste ju de få känna, varje dag. Jag vill ju skapa två trygga individer och trygga blir de inte av sig själva. Det är inte helt okej att sitta på golvet och bygga lego och samtidigt kolla Facebook. För varför måste man kolla Facebook? Är det för att själva legobyggandet är så fasligt tråkigt så att man bara måste se utifall någon har lagt upp något vettigt? Kanske har någon bakat pepparkakor? Kanske har något ätit mat? Kanske har någon tagit en rolig bild som jag bara måste ge tummen upp. Sedan kan jag inte påstå att bygga lego är det roligaste jag vet, men när man har sagt att man ska leka så kan man ju åtminstone försöka engagera sig. Jag spenderar ju dagarna i skolvärlden nuförtiden och där är det tydligt hur barn idag har svårt med koncentrationen, hur de verkar vana att hela tiden slåss om uppmärksamhet. Det är inte så konstigt för många har förmodligen växt upp med en inre stress om att man måste vara roligare än whatever det är som mamma och pappa tittar på i sina telefoner. Nej, det får bli skärpning i det här hushållet. Mobilen kan man ta fram när barnen har somnat - att man så borde ägna sig åt sin partner är en helt annan historia. Det får bli nästa fight.

....och vill ni mig något så kan ni såklart skicka ett sms eller ringa. Telefonen kommer finnas kvar, och ringer det så svarar jag såklart, men övrig surfning på diverse sidor ska jag försöka ägna mig åt när kidsen sover gott.

Matematikveckor

Så kom den då. Vintern. Ute ligger det snö överallt och inne är det snöslask i hallen. Precis som sig bör så här års. Jag håller god min inför barnen, men inom mig så måste jag återigen erkänna att det här är inte min grej. Inte. Någonstans. Det är vackert och det är ljust och det är julstämning - så långt sträcker jag mig och instämmer. Men det är kallt och det är blött och det är bökigt och det är livsfarligt halkigt. Och så ska det ju vara, det är ju ändå december. Snön kan få ligga kvar januari ut och sedan tar vi vår. That is om jag får bestämma, vilket jag förmodligen inte får.

Imorgon börjar matematikveckorna på praktiken. Två veckor där jag ska leda matematikmoment för klassen som håller tummarna för att jag kan ett och annat om volym och subtraktion. Och ett och annat kan jag. Efter den här höstens matematiktentor får jag väl ändå klassa mig själv som inte helt skitdålig, även fast jag har långt kvar till att vara bra på att räkna. Jag hoppas bara på att jag ska kunna förmedla kunskapen och inte röra till det i huvudet som jag brukar göra när det är siffror inblandade.

I torsdags sa vi tack och hej till gymnastiken för denna gång när Ella hade julavslutning. En kan ju inte annat än att bli lite stolt när min älskade fyraåring studsar runt och flyger över hinder och går balansgång högt över marken. Tuffa tjej, vad du är duktig.

Campinglivet

Att plugga nu medan barnen är små måste vara ett av mina bästa beslut. Ever. Det inser man om möjligt ännu mer nu när en spenderar dagarna på praktik. Sicken lyx det är att aldrig behöva dra upp ungarna ur sängarna, att inte jobba på kvällarna när de vill ha kramar från mamma osv. Sedan vill jag inte påstå att plugga är enkelt för det är det verkligen inte, men det passar fint in i mitt liv som öm moder. Jag hinner oftast att plugga det jag behöver på dagtid och det jag måste läsa utöver det gör jag oftast på kvällstid när barnen drömmer sött. Just nu befinner jag mig alltså på praktik och himmel så roligt det är. Det är otroligt skönt att kliva in i klassrummet och känna i hela kroppen att jag har valt rätt yrke. Det är nog ändå i skolan som jag hör hemma.

Om Lukas och hans brist på sömn skulle jag kunna skriva rader i mängder. Arga, trötta rader skulle jag kunna banka in så hårt att tangentbordet skulle tappa bokstäver i rena förskräckelsen. Men jag väljer nog att gäspa och blicka framåt. Han kommer ju knappast att skrika och bråka i sömnen när han är 15? Den positiva sidan av mig letade sig fram när jag i morse vaknade utvilad efter en natt då jag fick sträcksova från kväll till morgon. Och nej, det var inte Lukas som bjöd på underverk - det var Johan. Jag fick kila in och lägga mig i Lukas säng, i Lukas rum, medan huvudpersonen själv sov i mitt och Johans sovrum. Jag slapp med andra ord höra den lille vilden och jag slapp också att bli sparkad av Lukas "Kumla Kickers" Emdemalm hela natten. Ibland ler livet lite extra mot trötta mammor.

Idag har Ella varit trött så hon fick stanna hemma och så fick även jag. Om det är någon sjuka på gång eller om hon har smittats av mammans hat mot mörka årstider låter jag vara osagt. Jag har i alla fall pluggat och handlat julklappar. Klick klick sa det och sedan var man fattigare än innan. Nätshoppa är grejer det.

Jag fick tummen ur och läste in gamla bilder idag. Vi spenderade ju 6 berömda veckor i en campingstuga på Gustavsviks Camping i våras och bildbevisen har liksom suttit kvar i kameran och hånflinat. Tills nu. Herre. Gud. Att vi klarade det?! Att vi överlevde utan bråk. Det är tusan i mig rätt bra gjort. Nu väntade ju vi på något gott och solen sken så det kanske inte var sådär överdrivet svårt liv, men ändock. Klapp på huvudet till oss!

.... och nej, jag har inte spenderat natten i Lukas SPJÄLSÄNG. Den hade han med sig in i vårt sovrum. Nej, jag fick vackert ligga i lillkillens nyinköpta 90-säng. Ett jävla Hallelujamoment var det.

Lukas i campingstugan

Änderna lär sakna oss och vårt eviga matande...

Utsikten

En av alla lekplatser



Det är inte skitmånga som bor på camping under vardagarna i maj...

Äta middag ute var en succé

Älskade ungar!

Fint middagsbesök!