När jag var yngre och min farmor levde så minns jag att hon lagade världens bästa pankakor. De var helt otroligt goda och det fanns inget bättre än att sitta där vid farmor och farfars köksbord och mumsa pankakor med sylt och glass. Jag satt alltid med ryggen åt fönstret, farfar mitt emot mig och farmor på kortsidan. Där satt vi och filosoferade över livet, över vad vi skulle hitta på under dagen, om vi kanske skulle ta en tur med bilen och kolla omgivningarna lite osv.
Jag saknar min farmor något så otroligt mycket. Jag hoppas att jag kan bli en lika fin farmor som hon var. Då ska mina barnbarn få komma hem till mig och äta pankakor och glass hur ofta de vill. Det är konstigt att folk dör.... för de finns ju ändå alltid kvar på något sätt.
Sålänge man har minnena kvar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar