Jag + Robbie = inte riktigt sant

Ja, var ska jag börja. Hela mitt liv har ju egentligen förändrats, bara sådär. Nu är man ju tillsammans med Robbie och alla tidningar och sådant trams vill prata och ta bilder. Jag säger nej förstås, vill ju inte svika hans förtroende. Han säger att "he loves me" och jag tror honom.

Eller riktigt så kanske det inte är...

Helgens äventyr började klockan 9.30 i lördags då karlarna (?!) i sällskapet hade stämt träff nere på gatan. Åkte till Donken för att mumsa frukost och sedan vidare mot Göteborg. Sjöng en hel massa bra kvalitetslåtar (Anna-låten, Zlatan-låten etc) i bilen och stannade vid ytterligare en Donk för att käka mat. Varför äta nyttigt när man kan äta pommes på Donken?! Och jag som inte ens äter pommes....heja mig. Väl framme i stan hittade vi hotellet fort och insåg att vi ju typ bodde i en svit eller något. Det var sammanlagt fem rum.... att rummet med toaletten och rummet med duschen var garderobsstora är detaljer i sammanhanget. Vi fräschade till oss och stegade iväg med slutmål Ullevi. Insläppet skulle vara klockan 17.00 och när vi kom dit vid kanske 17.20 så var det bara att knalla in. Ingen kö whatsoever. Vi gick allra längst fram och slog oss glada i hågen ner bland allt annat folk. Det var hyfsat varmt att sitta på Ullevi med en strålande sol som gassade, men jag klagar absolut inte. Väntan flöt på oväntat bra och förbanden rullade förbi. När det var dags för Robbie själv att göra entre så måste jag väl vara kvinna nog och erkänna att jag inte såg honom först men skrek för att alla andra gjorde det. Vi stod så pass långt fram och så pass nära scenen så när han kom upp ur golvet lite längre fram så fattade jag ingenting. Jaja, tillslut så insåg jag ju att han redan var på scenen och låtsades som det regnade. Han brände av låt på låt och det var skitkul! Han sjöng bra, bjöd på sig själv och det var riktigt bra stämning. Dock fick jag ett gäng störar framför mig men efter en stund lyckades jag tränga mig förbi så att jag kunde se utan att få nackspärr. Ok, Robbie är nog knappast guds bästa barn såsom han höll på och larvade sig med alla tjejer (och nej jag är inte avundsjuk) men han är onekligen en riktigt bra entertainer. Och jo, jag tror att vi var en speciell publik.... eller snarare att vi hade äran att få se honom en speciell kväll då England just blivit utslagna ur VM. Men men, jag skiter i om han säger det på varje konsert (vilket han garanterat gör) för nu är det den här konserten vi snackar om. Helt klart är iallafall att jag hade skitkul och kommer minnas konserten mycket mycket länge. Precis när vi skulle gå så kom Robbie fram till mig och Jennie och frågade om inte vi ville följa med till hans hotellrum... (ELLER KANSKE INTE.... men det hade onekligen varit coolt) Bilder är på väg, numera kan jag föra över bilder från kameran och komprimera (!) dom, men darling Johan har alla bilder i hans telefon och riktigt så långt har jag inte hunnit i min utbildning.
När musiken tystnat gick vi till Donken (nähä?!) och sedan gick vi hem till das svit. Sov som en ängel, prinsessa, drottning i våningssängen.
Dag två gjorde vi Liseberg osäkert. Skitvarmt, skitkul och skitkorta köer. Den längsta kön vi stod i var kanske max 20 minuter. Riktigt skönt! Balder var helt klart roligast och Höjdskäcken förstår jag inte varför jag utsätter mig för! Helt ärligt! Jag har åkt den förr så jag har absolut inget att bevisa men nog tusan ska jag kravla mig upp på den varje gång vi är på Liseberg. När man åker sakta upp så har jag alltid sådan ångest så jag riktigt hatar mig själv. Sedan släpper den ner och jag tror jag dör. Sedan är den klar och jag känner mig onekligen lite stolt. Skumt det där att man utsätter sig för så mycket konstiga saker. Tycker väl om att plåga mig själv...mohahaha..... Vi åt mat på pizzastället där inne, men jag åt inte så mycket för skinkan på min pizza var vit och det tror jag knappast kan vara helt ok. Och nej, vi åt nog inte en enda nyttig måltid under helgen...
Jesus jag glömde ju Paddan! Vi kände oss extra turistiga och svettiga så vi tog en tur med Paddan och överlevde Osthyveln riktigt galant. Fast jag erkänner att jag kan få sådana där superläskiga tvångstankar om att jag MÅSTE kasta upp en arm eller två bara för att se om det gör ont.... Hmm, jag är nog inte helt hundra tror jag.
Hemresan orkar jag inte ens skriva om då den mest gick ut på att gräla om huruvida konserten var värd fem eller fyra plus... jag vet vad jag tycker iallafall. Och det är bara jag som har en egen blogg! Summa summarum är att detta var en kanonhelg!!
VIll bara tillägga att jag har verkligen börjat tänka på english. Det är inget jag säger för att verka cool..... för det gör jag ju ändå inte.... Ibland kan jag komma på vad jag vill säga, men inte hitta det svenska ordet för det... milda matilda det går utför. Eller kanske uppför?!
Tänk att jag ska typ sluta på Donken... det är det största som hänt på mycket mycket länge. För varje dag som går så känns det bara bättre och bättre! Donken och jag är klara med varandra. Jag nästan hoppas att de med högre lön, de som tror de är lite bättre än oss andra ska ringa och försöka övertala mig att stanna kvar. Talk to the hand skulle jag säga då och skratta hånfullt... på englska förstås...