Adjö Melodifestivalen!

Hemma igen. Borta är glittret och glamouren.

Jag vet helt ärligt talat inte var jag ska börja. Hur jag ska börja.

Jag har haft det så otroligt roligt så jag vet redan innan jag börjar skriva att jag aldrig kommer kunna göra upplevelsen rättvisa med mina ord. Högtidligt men ack så sant.

Vi lämnade grådaskiga Kumla bakom oss i Onsdags, Sofia körde som om hon vore född bakom ratten och vi andra agerade kartläsare. Vi kom fram på första försöket, trots att hitta.se helst ville att vi skulle köra in på en enkelriktad/felriktad gata. Undrar om man hade kunnat skicka boten till dem också?! Väl framme på Vandrarhemmet checkade vi in och släpade (bokstavligt talat för madame hade tagit med sig halva garderoben, minst sagt) in våra väskor i vårat rum. Rummet var inte direkt fantastisk stort, tre våningssängar och inte så mycket mer. Jag fick för mig att det ju var roligt att sova överst, men insåg vid första besöket i sängen att det ju var när man var fem år. Inte när man fyllt 25 och smidigheten inte är var den var. Lås på dörren är tydligen inget som man ska ha på vandrarhem fick jag lära mig. Hej hopp, vi var alla som en stor familj. Vi levde spartanskt och det gick fint. Finare än jag trodde från början. Jag är visst mer anpassningsbar än jag trodde.

På onsdagen fick vi en rundvandring i Globen och bara sådär så hade vi mött både den ena och den andra artisten. Jag var cool och stirrade inte på en enda, jag bara log lite sådär sött och snällt. Det var en riktigt häftig känsla att gå runt där och känns sig så pass välkommen! Alla log mot oss och jag kände mig överhuvudtaget inte som en futtig student utan som en som faktiskt hade en uppgift att fylla.

Kvällen spenderades på Undici, Brollans krog ni vet. Jag säger Brollan för att vi är rätt tajta. Öhh, eller så överdrev jag just lite. Vi stod och hängde vid dansgolvet, drack gratisdrinkar som aldrig förr och spanade artister.

Erkännande 1:

-Jag är en aning kändiskåt. Vaddå, jag gillar att se att de också är vanliga människor och det tycker jag är en fin egenskap hos mig själv. Och hos dom. Jag kan ju iallafall agera normalt runt kända människor. Inga svimningsattacker här inte.

På torsdagen började vi arbeta på allvar. Hej Globen, Maria till din tjänst. Forever and always. Vi höll ställningarna i presscentret där all press (öhh, dahh) höll till. Våran främsta arbetsuppgift var att eskortera pressen ner till artisterna när de hade bokat intervjuer med dem. De hade inte tillåtelse att springa runt bland logerna själva av naturliga orsaker, medan vi fick vara everywhere. Överallt fick vi vara! Överallt, överallt, överallt. Jag fick turen att eskortera P3 när de skulle intervjua The Ark. Jag stod i bakgrunden och lyssnade, presenterade mig själv som hon som ska hålla koll (yeah, cool brud) och de var hur trevliga som helst. Efter det trodde jag att det roliga var över och att det var dags att eskortera tillbaka till presscentret men icke. Då vankades det ett besök hos Måns.

Erkännande 2:

Killar som kan sjunga OCH dansa väcker ett litet intresse hos mig. Inte ett kärleksintresse utan mer beundran. Jag tycker att det är häftigt med sådana människor! Dock vill jag bara påpeka att Johan alltid ligger bäst till, sång- och danskunskaper aside. Måns var proffsig, glad och trevlig och tog i hand. Jag presenterade mig endast med mitt namn, tyckte det räckte så. Logerna var inte alls glamourösa, utan de var placerade i ett omklädningsrum. Lite skolgympakänsla fast ändå inte.

Efter Måns gick vi runt hörnet vidare till Lärar-Marie och hon var supergullig! Hon stod verkligen med båda fötterna fast på jorden. Inte bokstavligt för spralligare människa får man leta efter, men ni fattar. Hon trivdes nog i sin skolgympaloge. Efter att jobbet för dagen var slut glodde vi på när några artister repade. Jag blev grymt imponerad av hur alla kameramän och sådant fungerade. Hela produktionen var superproffsig. Lite professionell upplevelsearrangör över det hela. Japp serrö.

Torsdagskvällen hedrade vi Stadshuset med ett besök när det vankades buffé, vin och mingel. Inte skitkul, men tufft att ha varit där. Andreas Johnson var superkort, men det gjorde inget. Ser man ut sådär för övrigt kan man komma undan med i stort sett vad som helst.

Fredagen var det dags för genrep och jobb och allt var superkul. Jag blev mycket nöjd när vi fick smita iväg och glopå genrep eftersom jag skulle kunnat glo på Melodifestivalen dygnet runt. Det var kul att se hur publiken reagerade på alla låtar och skämt och man kände sig lite viktig när man satt där med sin badge som klargjorde att vi fick vara överallt. ÖVERALLT! Kvällen blev lugn eftersom vi slutade sent.

Sedan var det då dags för den stora dagen. Lördagen. Vi glodde genrep på förmiddagen och jobbade under den riktiga festivalen. Det var dock helt ok, eftersom vi såg hela kalaset på storbildstv tillsammans med all press. Mina favoriter var The Ark, Måns och Andreas Johnson så jag ska absolut inte klaga på resultatet. När vinnaren presenterades och all press skulle tränga sig fram till scenen arbetade vi med att hålla ordning. Jag stod alltså framme vid scenen och syns typ på tv fast ändå inte. Jag ser var jag stod, men jag kan inte urskilja mitt huvudet från alla andras skallar. Där var jag iallafall. En efter en ville journalisterna upp till presscentret igen och då fick vi eskortera dem till hissen så att de inte skulle smita och ta nakenbilder och sådant där trivialt.

Efter festivalen stundade das eftefest på Annexet. Svårt att beskriva men det var en skitkul kväll rent ut sagt! Vi spatserade på röda mattan, hängde i baren och shakade äset av oss! Det var längesedan jag dansade så mycket! Artisterna showade på scenen och det var kul att se dem så avslappnade och glada! De sjöng, lyfte runt på varandra, kysstes (jo men visst), drack och var sådär härligt mänskliga som jag gillar.

Hela den här resan har varit fantastisk! Känslan man fick av att sitta nere i Globen i matsalen och käka sin mat brevid Kristian Luuk är stor. Vi fick verkligen vara ÖVERALLT! Jag har svårt att se hur något annat vi någonsin jobbar med under utbildningen kommer att vara lika stort som detta. Bra planerat skolan, nu skulle man nästan kunna tacka för sig.

Jag skulle kunna arbeta med Melodifestivalen varje dag, varje vecka, varje år i resten av mitt liv. Typ.

Liten blogg det blev. Grattis till dig som orkade läsa klart! Starkt jobbat!