Hej från Stöten

Plats: Stöten
Tid: Förmiddag
Tillstånd: Halsont och kli bakom öronen
Sinneslag: Glad ändå

Jag befinner mig i Stöten där jag försöker skidåka så bra som det bara går. Idag går det dock inte speciellt mycket för jag har bänkat mig i lägenheten med täcke och kudde i högsta hugg. Har gått och blivit lite småsjuk tror jag för halsen värker och huvudet dunkar. Inte så roligt, men det finns folk som har det värre i världen.
Vi anlände i torsdags efter en riktigt behaglig bilfärd. Vi i baksätet glodde på Trolltyg i Tomteskogen och hade det hur trevligt som helst. Framsätet hade det nog bra de också, trots att de inte såg så mycket av filmen. Jag bor i en liten mysig fjällägenhet tillsammans med de vanliga kompanjonerna Johan, Jennie och Robert. De andra tappra skidåkarna, Jonas, Kristina, Roger och Micke, bor i en egen lägenhet bredvid fast ändå inte riktigt.
Dagen igår åktes det skidor minsann. Som aldrig förr. Planen var att sitta i liften när den öppnade klockan 9.00 men riktigt så snabba var vi inte. Dock var vi tidigt där efter att jag och Jennie hade inhandlat våra superhäftiga pannband. Vi såg ut som riktigt skidåkare, typ. Jag tänkte att jag alltid kunde fejka tills resten av Stöten såg mig åka. Uppför gick det bra och sedan var det dags att bege sig utför. Mitt största problem här i skidåkarlivet är att jag är så förbaskat rädd. Jag är rädd att ramla och bryta något men mest rädd är jag att ramla och inte komma upp. Jag kan riktigt se mina skidor åka åt varsitt håll och lämna mig strandsatt mitt i backen och att en skoter får åka upp och hämta mig och alla som ser kommer att garva och peka och inte ens mitt superhäftiga pannband kommer att kunna rädda mig. Trist att behöva tänka så, men svårt att låta bli. En annan tråkig sak är att jag är nybörjare varje gång jag åker. Hinner aldrig få in rutinen så jag ser alltid ut som Bambi på hal is. Dock vill jag tillägga att jag åkte två svarta backar igår!! Den första gick helt ok. Jag var rädd i början och förbannad i slutet och det är visst det sistnämnda man ska vara om man ska lyckas. Sedan blev jag för kaxig och gav mig ut i en annan svart backe som visade sig vara helvetet på jorden. Jag dog flera gånger om och hade jag varit ensam hade jag börjat gråta, det lovar jag. Backen bestod av hundra graders lutning och is. En gång satte/ramlade jag och jag kunde inte ens sitta stilla, jag bara gled. Det var hemskt, och jag erkänner motvilligt att efter det gick inte skidåkningen så vidare värst. Jag blev rädd för minsta snödriva och det mesta kändes som en pärs. Sablans nerver att alltid förstöra för mig. Efter skidåkningen så bastade vi med ett gäng förfriskade göteborgare och sedan mumsade vi tacos, glodde på tv och spelade kort. Alldeles lagom efter en ansträngande dag. Ikväll ska vi gå ut och käka och det ska bli kanontrevligt. Jag har inte bestämt mig än om jag ska följa med de andra ut och åka efter lunch eller inte. Har ingen större panik eftersom jag ska till Sälen nästa vecka, där jäklar ska jag flyga nerför backarna. När jag inte känner mig som ett stort virus så går det nog bättre. Tror nog att de andra har roligare utan mig också för den delen, vad de än säger. Om det är något jag hatar, så är det att vara bromskloss för andra. Maria bromsklossen Widarsson till er tjänst.

Annars då. Livet går framåt som vanligt. Snart är det sommar och det passar mig prima. Jag är sommarmänniska ut i fingerspetsarna.

Det är svårt att vara snygg i underställ.