Affärskunskap

Jag har paus. Från provpluggandet som jag ägnat mig åt, egentligen alldeles för lite, de senaste dagarna. Paus är tillåtet.

Johan har lämnat mig för en sablans kurs och åkt till Stockholm. Dock så är planen att han ska komma tillbaka på fredag kväll och jag längtar ihjäl mig. Det är inte så att jag inte klarar mig själv eller något, för det gör jag. Jag minns ju hur man andas och äter gör jag som aldrig förr. (Äta kan jag dock tänka mig att glömma bort en liten sväng) Det är bara det att jag saknar honom. Honom som person. Kalla mig löjlig, men jag är bara kär.

Katterna och jag passar dock på att lära känna varandra ordentligt. Av någon outgrundlig anledning så är ju karln i huset deras favorit och jag kan verkligen inte förstå varför. Det är jag som ger dem mat varenda eviga dag, det är jag som plockar bajs (och kiss också för den delen) ur deras låda varenda eviga dag, det är jag som dammsuger upp all kattsand everwhere i lägenheten varenda eviga dag. Och ändå så är det hos Johan de lägger sig när vi glor på tv. Why? Vad har jag någonsin gjort dem? Jaja, nu är vi iallafall tajta som aldrig förr och de sover bredvid mig i sängen. Ok, att jag måste gå och hämta dem lite här och var i lägenhet innan vi kan slå oss till ro, men de ligger åtminstone kvar tills jag har somnat. Och det är egentligen huvudsaken.

Igår lekte klassen Fångarna på Fortet med ett gäng entusiastiska (?) barn- och fritidselever som hade färdats sedan gryningen enbart för att komma till metropolen Hallsberg. Jag kan riktigt se framför mig när de lämnade sin hemstad med pigga ögon och påbörjade resan som de så länge hade sett fram emot. Hallsberg, here we come och En busschaufför det är en man med glatt humör ropade de förtjust hela bussresan. Alla var nervösa för det är ju inte varje dag man kommer till en sådan tågknut. På schemat stod ett långt besök på Childrens Upptäckarhus och...... inget mer, men det räckte för det var ju så fantastiskt. Hade de hört.
Just så var det. Absolut inte. Stackars satar.

I fredags kom det. Det där samtalet som jag har fasat för. Johan ringde mig mitt i natten och berättade att brorsan hade krockat, men att han mådde bra, och att Johan var tvungen att åka till jobbet nu, och hej då. Jaha. Vad gör man då. Jag försökte få tag på min kära broder, men han svarade inte. Allt jag visste var att han hade kört på en cyklist. Jag var så orolig så jag mådde illa. Till sist fick jag tag på Johan som var hemma hos mina föräldrar och jag fick prata med brorsan. Det visade sig att han hade stått vid ett trafikljus och när han fick grönt hade han kört och då hade det kommit en full cyklist som kört mot rött rakt ut i vägen och rakt på min brors bil och krossat framrutan och bucklat huven. Som tur var hade Securitas sett allting så att det fanns vittnen på att brorsan inte hade gjort något fel. Cyklisten hade brutit både det ena och det andra. Daniel, aka brorsan, berättade att han hade haft 24 missade samtal på sin mobil när han hittat den bland allt glassplitter i bilen. 2 från den lite mer sansade Johan och 22 från syster yster.

Balkongen riktigt skriker på mig att komma ut och fixa ordning sommaren. Förra året fick jag någon knäpp och styrde upp allting därute helt alene. Jag sopade, rullade ut våran matta, oljade möbler för glatta livet och pyntade med växter och dylikt. I år har jag inte tid. Jag pluggar.

På vädret sa de att sommaren kommer i eftermiddag. Om de ljuger blir jag sur för nu har jag planerat hela dagen efter den lilla stund som jag ska ha solpaus. Klockan 13.00 närmare bestämt efter min Hem till Gården paus.