Rapport från påskveckan

Nej, det blev ingen mer skidåkning för mig den dagen. Ifall nu någon satt och funderade över det. Det och hur man kan stoppa alla världskrig är ju saker man annars lätt kan fastna för.
Jag spenderade eftermiddagen med att glo på tv, promenera en schwung, gå på afterski (och träffa Bingo Rimér lookalike), gå ut och käka middag och lyssna på de andras fantastiskt roliga kommentarer om att jag stod över dagens åk. Kul.
Söndagen går till historien som en riktigt lyckad dag. Jag hade bestämt mig redan innan att jag skulle befinna mig i backar jag behärskade och så fick de andra Anjorna göra vad tusan de ville. Till min stora lycka fick jag med mig en Anja i backarna. En JennieAnja. Vi hade det hur trevligt som helst, vi susade nerför sådana backar som vi själva valde, solade oss, pausade när vi kände för det, åkte långsamma liften hur ofta vi ville etc. Det var precis en sådan sista dag som madame behövde. Hoppet för mig och skidåkning kom tillbaka och jag lämnade Stöten, glad i hågen. Stöten får för övrigt högsta poäng som skidanläggning, mysigt. Fyra dagar med klarblå himmel och sol har ju aldrig varit fel och kommer aldrig vara det heller.

Sedan Stöten har det inte skett några större underverk. Skolan bjöd på eget arbete/lärarnas påsklov hela veckan och det har passat mig fint. Jag har arbetat med min LIA-rapport och gått på O`Learys möten. Jag har också klämt in en eftermiddags jobb på hotellet och det gick så bra. Inte en enda gäst strulade jag till det för. För ovanlighetens skull.

Håll i hatten och kors i taket men jag har varit ute och gått/joggat två morgonar (öhh, stavas det så?) denna vecka. Är inte det fantastiskt? För att vara mig är jag mäkta stolt. Okej, jag kan erkänna att joggdelen inte har tagit sådan förfärligt stor plats då jag har kondition lika med noll, men det är den berömda goda viljan som räknas. Jag kan riktigt se hur magen blir platt och flåset försvinner. Hepp.

I fredags, på den långa fredagen, gick jag och ett gäng glada klasskamrater (som för övrigt är skitduktiga på att kommentera das blogg, eller inte) på krogen. Det var så längesedan så jag var peppad som aldrig förr. Shaka, shejka, whatever äset är skitkul. Dock är inte Björnstugan som ställe inte lika kul. Stället kan vinna myspoäng när man kan sitta utomhus, men i minusgrader är det tusan trångt inne i lokalen. Jaja, sällskapet var trevligt och vi får göra om det en annan gång, på ett annat ställe.

Påskafton är inget speciellt i mitt liv så jag spenderade dagen med att städa datarummet. Och jag måste säga att det var längesedan rummet såg såhär bra ut. Jag är otroligt stolt. Jag och framför allt karln har svårt att hålla detta rum i någorlunda ordning, men nu jäklar.
Förutom att städa så blev jag trakasserad av mina miffogrannar. Det ringde på dörren och jag spanade genom kikhålet och fick se ett gäng påskakärringar. Jag valde snabbt att inte öppna dörren då jag varken hade godis, pengar eller något annat liknande hemma. Enligt mina beräkningar så var det då bäst att inte öppna och låtsas vara bortrest än att öppna och stå där som ett fån. Det tyckte tydligen inte the grans. De ringde på och ringde på och ringde på och ringde på. De kan ha hört min höga musik som jag poppade till när jag städade, men ändå. Om jag väljer att inte öppna så ska de fullkomligt skita i det. De försvann, kom tillbaka, ringde på, ringde på, ringde på, försvann, kom tillbaka med en gubbe som ringde på, ringde på, ringde på, barnen försvann, gubben stod kvar, ringde på, ringde på, ringde på. Jäkla farbror. Som om jag skulle öppnat efter tolv påringningar liksom. Jag återgick till städningen och drog på musiken på ännu högre volym för att jävlas. Mohahaa.

Om någon undrar så var påskakärringarna INTE Jennie och Robert. Tro det eller ej, men jag har fler grannar.

Om några timmar sitter jag i bilen påväg till Sälen. Hej hopp, mer skidåkning! Det kommer bli kalas, men jag önskar att jag hade haft med mig min JennieAnja som sällskap när Johan susar nerför svarta backar. Jag och de svarta backarna har inget mer att säga varandra. Punkt.