En oväntad midsommar

Det var en konstig dag igår. Jag kände det redan när jag vaknade och höll på att börja gråta för att jag insåg att jag var tvungen att pallra mig upp och dra iväg för att jobba. Det var en sådan där dag när känslorna sitter utanpå kroppen. Jobbet gick bra trots smärre telefonproblem som störde mitt upplägg. Planen för kvällen var att bege sig till Örebro till en fest. En utomhusfest. Det som lät så fantastiskt kul dagen innan lät nu mest jobbigt. Jag frös och var inte alls på humör. Det räckte med att Johan sa till mig att jag ju kunde vila en stund för att jag halvt skulle fälla en tår. Sedan var han snäll och stoppade om mig och då var det kört igen. Och sedan var jag upprörd och hej hopp tårar igen. Jag var en gnutta överkänslig igår. Så det blev ingen fest. Ingen utomhusfest. Det blev mat, godis, chips, film och kramar i soffan. Nog för att jag kände mig tråkig, men det var precis vad jag och Johan behövde. Det där är något jag behöver jobba på. Att inte känna så mycket skuld hela tiden. Jag hatar när den där ångesten smyger på, och det gör den alltid. Jag är så tråkig. Nu har de andra kul utan mig. Nu glömmer de mig. Nu kommer jag aldrig mer kunna umgås med dem. Maria vem? De hatar mig. Nu snackar de skit om mig. Jag är så töntig, tråkig. Varför blir jag ledsen. Varför.
Jag jobbar på saken. Beslutet var ju för min egen skull och det är den bästa skull som finns.

Praktiken är över och det känns bra med "sommarlov". Nog för att jag kommer hänga där ibland ändå då de ville ha hjälp med vissa reklamgrejer, men det är ändå officiellt över.

Veckan framför mig är rätt obokad. Känns märkligt, men skönt. Onsdag blir det nog Björnstugan och Magnus Betnér. Jobb lördag och söndag. Annars inget. Hepp.

På tisdag åker Jennie och Robert till Mallorca för att värma upp ön en vecka innan vi kommer. Åh, det kommer bli så tomt här hemma! Så fort de kommer hem så drar ju vi vilket betyder att det kommer vara två grannlösa veckor på rad. Det är tårvarning på det!