Tack och hej!

Jag är trött. Sådär trött som man blir efter en dag i skogen. Jag har försökt att förklara för folk att bara för att jag har varit scout så betyder inte det att jag är någon direkt naturmänniska. Att jag inte är någon naturmänniska över huvudtaget fick jag svart på vitt idag. Spenderade en dag med Bergslagsäventyr ute i skogen när det var dags för Fångarna i Kilsbergen med 60 personer. Jag har tametusan aldrig frusit så mycket och det har aldrig varit mer synd om mig. Ok, jag kan knyta en del knopar, men jag knyter de bäst inomhus eller när sommaren är sommar på riktigt.

Jag är ledsen. Ledsen för att McDonalds har frusit ut mig utan att jag har gjort något. Bokstavligt talat. En gång för alla kommer här historien om vad som hände när jag gick utför från stället.
McDonalds Brändåsen hade en trevlig chef vid namn Micke. Ok, snurrig, men rolig. Han berättade för mig och Ann att han ville sluta, men att han skulle stanna ett år till. Ann förklarade att hon inte heller ville vara kvar och vips så föll lotten på mig. Vi började lära mig allt så att jag skulle vara redo när det var dags att revolta och ta över. En dag ringde chefen och berättade att han visst hade kommit in på den där skolan han hade sökt och att han förmodligen hade råd att hoppa på den. Ok, det blev hårdkörning med att lära mig allt supersnabbt så att Ann skulle kunna sluta fort och jag skulle kunna ta över. Hej hopp, restaurangchef ser ju alltid bra ut tänkte jag och var det någonstans jag skulle bli restaurangchef så var det Brändåsen. Nog för att jag inte brann upp för restaurangen men personalen har jag aldrig brunnit så mycket för som då. En vacker dag, helt plötsligt, så blev det känt att Patrik hade köpt upp restaurangen och då ändrades det mesta. Ann ville vara kvar och eftersom hon redan låg steget före mig så blev det naturligt att hon tog platsen som restaurangchef och jag blev något annat bihang. Tillbaka på ruta ett igen. Att Ann ändrade sig kan jag inte säga något om. Att Patrik är en bra chef är sant. Dock kan jag tycka att vissa saker borde skötts annorlunda.
Allt detta trassel gjorde att jag tappade suget helt och i höstas blev det professionella studier för min del. Patrik lovade att ringa om det fanns tider, men nu i efterhand har jag hört att det har funnits dagar utan skiftledare, men inte tusan har någon plingat mig. Eller ok, tack Pelle och Tobbe som iallafall minns mig (Maria, brunt hår, 1.70 lång, allmänt förvirrad men oftast glad, ni vet)! När Donken väl ringde upp mig i våras för att fråga om jag kunde tänka mig att jobba i sommar, så hade jag haft mitt sommarjobb klart i flera månader. Donken och framförhållning har väl aldrig varit en klockren kombination. Sedan den dagen har jag inte kunnat logga in på McTime. Min tanke var att det vara ett datafel, men nej. Jag får inte heller Catch:Up (lagom till min artikel publicerades) och jag får nada information. Jag besökte restaurangen förra veckan och skrev en lapp till Patrik om att han skulle ringa mig för jag ville veta vad som pågick. Har inte hört ett skvatt.
Tack för dessa fem år McDonalds Brändåsen.

Dags att studsa in till sängen. All jäkla natur har tagit musten ur mig. Hej då.