Mitt älskade Oslo.

Det var en härlig resa och nu är den slut. Det är knasigt vad tiden går fort. Att man kan längta så mycket till något som sedan bara passerar snabbare än snabbast och lämnar mig kvar med ett litet norskt tomrum. Vi började vår färd i måndags vid 11.00. Jag gjorde ett oväntat drag och drog till skolan på morgonen, enbart för att få träffa alla och försäkra mig om att klasskamraterna kom ihåg mig. Efter tio minuter i skolan kändes det som man aldrig varit därifrån. På gott och ont. Iallafall så blev jag upphämtad av mina glada resekamrater som började klaga på att jag var sen ut från skolan och bla bla. Det visade sig senare att de bara skojade. De har humor, de där lustigkurrarna. Bilresan tog tid, fasligt lång tid. Åtminstone halva vägen. Efter hamburgestopp, godisinköp och välförtjänt kisspaus så gick resan snabbare. Vi tog oss till Oslo utan större besvär och Robert körde hela vägen. Bara det är galet. Väl inne i city blev det struligare, men det var vi redan förberedda på eftersom jag högt och tydligt förklarat att Oslo är en jävla stad att köra i. Vi hittade en parkering och kände oss nöjda med oss själva. Glada i hågen spatserade jag och Jennie över till parkeringsautomaten för att göra rätt för oss. 38 kronor/h. 38 norska kronor/h. Vi åkte vidare. Hotellet låg mitt på Karl-Johan och var helt ok. Hyfsat billigt så då får man acceptera att utsikten inte är den bästa, blink blink. Vi gjorde oss vackrare och klev ut i Oslo. Bara att få omge mig med norska människor gjorde mig varm i hjärtat. Maten intogs på Hard Rock Café och smakade bra. Svamparna höll världsklass. Vi shoppade och jag hittade en jacka. Det är inte varje dag det går så lätt att springa över en jacka sådär. Jag tackar och bugar. Dag 2 inleddes med hotellfrukost och en uppretad jag. Jag blir fan vansinnig när jag måste agera mamma för att få upp min kära Johan ur sängen. Han är söt de första fem minutrarna när han ligger och gosar ner sig i kudden, men sedan är han överskattad. Att börja dagen med detta bestyr är inte att rekommendera. Detta var iallafall dagen D. Dagen då jag skulle få se min gamla AuPair familj igen. Efter mer shopping, spanande och käkande var det så dags. Vi glömde köpa med blommor, hej hopp otrevliga svenska människor. Jag erkänner att jag var en aning nervös, det var ju faktiskt bra många år sedan vi sist sågs. Allt gick dock smärtfritt. Barnen trillade in en efter en och det var äldre än vanligt. Min lilla Anders var 9 år! Och Arne var 17. Anna 19. Vi satte oss i stuen och pratade och allt jag kunde tänka var att "shit, är det verkligen sju år sedan jag bodde här?!". Vissa saker minns man så väl. Som att jag efter varje arbetsdag knallade över till grannen och vi spenderade kvällarna tillsammans med en norsk tv eller ute på stan. Jag skulle inte vilja leva AuPair-livet igen, men vissa stunder kan jag tänka mig att återuppleva. Tiden går fort när man har kul. Efter AuPair minnena kände vi oss sugna på kultur och begav oss till porrparken. Om man frågar Jennie. Vigelandsparken/Frognerparken om man frågar mig. Parken innehåller en massa statyer som är nakna och omslingrande och ganska mysiga. I mitten står en stor pelare/dildo/snopp...beroende på vem man frågar.
Vi spenderade kvällen på en helmysig restaurang vid Aker Brygge. Maten smakade fantastiskt, cidern var god, drinken ännu godare, filten mysigast och sällskapet underbart. En kanonkväll!

Onsdagen blev inte så mycket mer än ett evigt letande efter knott och hemfärd. Regnet öste ner så att vandra på stan kändes inte så lockande. Johan har en förkärlek för godiset Knott och efter mycket om och men så hittade vi en affär som sålde det. 9 påsar knott gav ett glatt humör hela resan hem.


Summa summarum är att det var en kanonmysig resa med världens bästa vänner.

Skolan har börjat och vi läser spanska för fullt. Det var 7 år sedan jag stängde min spanskabok för sista gången så en uppdatering passar mig fint.

Det är för övrigt inte mitt fel att mina bilder hamnar helt snett och vint och malplacerat. Min dator har fått en knäpp och gör lite som han vill. Han är en rebell ändå in i hårdisken han.