Lyxproblem

Det finns små enkla saker som retar mig. En sådan liten trivial grej är vägen från parkeringen där jag lämnar min bil till kontoret där jag har praktik. Det är en väldigt fin väg kan tyckas, sådär vid första anblicken. Lite träd, gamla människor som fiskar, japaner med kameror, vatten och framför allt slottet. Örebro Slott, i all sin prakt! Dock så var det någon klyftig människa way back in the day som placerade ut stenar runt hela byggnaden... inte bara kullerstenar i samma storlek utan andra jäkla stenar av varierande sort som gör att man ser lite lagom lullig ut sådär på morgonkvisten. Om man ska undvika springorna måste man glo ner på marken och inte kan man heller ta lika långa steg hela tiden. Nej nej, man får studsa mellan springorna och försöka att hålla god min där man släpar på väska, dator och lunch. Alla andra ser fasligt normala ut i jämförelse. Till saken hör också att jag varken har höga klackar eller små, instabila fötter. Jag står stadigt med mina 38:or och skyskrapsklackar skippade jag på högstadiet (efter att jag insett att jag mest liknande en fyr och inte alls såg speciellt ståtlig ut).

Lyxproblem, jag vet... men sålänge min bitterhet anländer till bloggen och stannar där så tycker jag att det är ok att beklaga sig lite.