Kartongjävlar

Nu är Trädgårdsgatan full av Maria & Johan. Att man samlar på sig mycket skit på tre år, det förstår jag helt och fullt.... men att man samlar på sig så ofantligt mycket kaos som jag och Johan har gjort, det är lite svårare att ta in. Vi är väl lika normala som resten av världen, men det känns som att vi har miljoner mer saker än alla andra jag känner tillsammans. Jag anser att den mesta skiten tillhör mannen i förhållandet, men han tänker säkerligen likadant om mig. Jag jobbar på att acceptera att vi faktiskt måste göra oss av med hur mycket grejer som helst om vi ens ska kunna leva ett normalt liv i våran kommande lägenhet... Jag hoppas att mina kära muskler i form av grannar och familj inte är bortskrämda, utan att de återkommer när det är dags för den riktiga flytten...?! Annars blir det till att leja folk på stan för jag bär inte allt själv. Denna vecka har bestått av ett konstant kaos i form av kartonger, städning och människor i ett enda virrvarr. Om jag blir tvingad att bära en enda kartongjävel till just nu så hoppar jag från balkongen (som jag iofs inte har någon, men jag ska allt hitta en lämplig...högt upp....). Jag är inte den som är den utan jag kan faktiskt förstå att Johan med ryggskott inte kan bära aaaaaastunga kartonger, men jag kan ändå bli som ett litet barn som verkligen inte vill bära mer. Mer än en gång denna vecka har jag velat stampa i marken, skrika rakt ut och gråta en sväng just för att jag insett att om inte jag bär så händer inget. Now, ta detta på rätt sätt alla ni söthjärtan som har burit till förbannelse... ni har alla varsin stor, lysande guldstjärna hos mig! Om den sedan resulterar i någon eventuell bonus senare i livet förtäljer inte historien.

Trädgårdgatan är helt ok. Åtminstonde i hallen just nu, för där har jag nästan fått ordning. Ordning i det här fallet betyder att jag har lyft över alla kartonger till matrummet/datarummet/världskriget. Där är det inte vackert, men jag undviker smidigt att spendera tid där så det gör ingenting. Jag har dragit på mig finfin traningsvärk i vaderna och efter långt funderande har har jag insett att det beror på att jag har tassat på tå i lägenheten i flera dagar... inte för att jag är speciellt förtjust i att smyga utan för att mina stadiga 38:or inte har fått plats att slå sig ner någonstans. All träningsvärk är dock positiv!

Jag har fått en blå-nagel. En äkta blå-nagel! Fuck you soffan och fuck you väggen som klämde mitt lillfinger!

Och kär är jag! Kär och galen och glad att Johan tog sitt förnuft till fånga!