Alltid bo granne

Igår hade jag en liten kris. Jag vet inte var den kom ifrån men kom gjorde den. Jag saknar att bo i min gamla lägenhet. Jag saknar att kolla på tv i mitt gamla vardagsrum. Jag saknar att sola nunan på min balkong. Framför allt saknar jag att bo granne med Jennie. Det saknar jag mest av allt tror jag. Okej, jag bor inte skitlångt därifrån för tillfället men nästa vecka får vi nyckeln av mäklaren och sedan bär det iväg. Mot nya äventyr. Det ska bli superkul och jag längtar efter att få packa upp kartonger, men jag saknar Kumla redan. Det påminner lite om studenten när man var livrädd för att tappa kontakten med alla. Jag spenderade min studentkväll i tårar, det säger väl det mesta. Inte för att jag tror att jag aldrig mer kommer att prata med mina kära grannar, men jag kommer inte att bo väggivägg längre. Det kommer onekligen att bli lite mer omständigt att ha tv-kväll. Att gå ut och promenera innebär en dejt med bilen först. Jag vill kunna ringa för att tio sekunder senare springa i strumplästen över till trappuppgången bredvid. Jag vill kunna gå ut på balkongen och prata med Jennie i fönstret. Jag vill att de ska fundera över vår så kallade polisradio. Jag är fullt medveten om att denna blogg förmodligen är en smärre upprepning av någon tidigare blogg, men det är för att verkligheten ibland inte bara knackar på utan faktiskt kliver in. Med skor och allt.