Igelkottar

Igelkottar innebär för mig en liten klump i magen såhär års. Jag är fullkomligt livrädd för att köra över en oskyldig liten taggig boll. De har ju aldrig gjort mig något och när jag var barn så var det superkul att få lägga ut ost till de små liven. Senare i livet fick jag höra något om att de får ont i magen av ost så det kanske inte var helt klockrent av mig, men tanken var god. För någon sommar sedan så brummade jagmördare och Johanmördare rakt över en sötkott och sablans vad dåligt jag mådde efter det. Vännen Jennie kan gå i god för att jag faktiskt vägrade att köra på den aktuella vägen ett bra tag efter händelsen. Iallafall till spåren av kottlivet var puts väck. Mitt problem i saken är att jag inte bara ser en vass fläck utan jag ser hela igelkottens livshistoria. För nog måste han/hon ha haft familj! En söt familj som väntade och väntade men ingen pappakott eller mammakott kom hem. Kotten skulle ju bara ut och hämta mat eller leta efter en unge eller bada i Kumlasjön, gå på studiecirkel, bowla med polarna eller något och där kom vi och plattade till honom/henne.

Nej, skämmas borde jag och det gör jag! Dock ska den överkörda igelkotten veta att jag numera tvärbromsar, kör långsamt och blinkar som en galning på alla andra bilar när jag ser taggar på vägen.

Godnatt!