Jordgubbar i närbild

Följande rader ska ses som terapi.

Som ett brev på posten så kom den där känslan. Den där känslan av smått panik och stress. Att vilja ha något så mycket att man tappar andan. Att bokstavligt inte kunna andas. Att inse att det faktiskt kan vara nu eller aldrig. Hjärnan jobbar övertid. Inget blir bättre av att fundera, jag kommer aldrig att ha funderat klart. Ibland måste man sluta analysera och planera och bara göra vad som krävs.

De enda som behöver lägga någon större vikt vid föregående rader är de som redan vet vad det gäller. Och egentligen inte ens de.

Strömstad var mysigt! Jag och Johan anlände sent och blev förvisade till loftet. Det var en trevlig plats där vi fixade dubbelsäng och sov gott. Regnet höll sig hyfsat borta, men istället kom stormen på besök. Blåst är inte skitkul, men bättre än regn. Sverige vann sin premiärmatch och jag skrek mig hes av upphetsning. Jag älskar allt som har med stora sportevenemang att göra. Jag älskar stämningen, försnacket, analyserna, pirret i magen och flaggor på balkongerna. Känslan av gemenskap som faktiskt uppstår inför en match är rätt oslagbar.
Johan och hans bror är otroliga. Otroliga på att aldrig kunna hålla sams utan hela tiden förvandla allt till en tävling. Tack bror Widarsson för att vår relation är en smula mer avspänd. Jag skulle aldrig orka tävla/vinna om allt.