Jag klagar absolut inte på värmen. Nej, skulle jag vara Gud så skulle jag hellre fixa 30 grader varmt än 30 grader kallt. Dock så skulle det vara kul om luften på hotellet någon gång lite då och då kunde röra sig så att hjärnan slipper smälta. Jag begär inte mycket, bara lite rörelse.
Hela helgen har spenderats i metropolen Kristinehamn där svärmor fyllde halvvägs till hundra. På fredagkvällen spratt det i benen på den äldre generationen eftersom gamla, goda, puckelryggiga Svenne och Lotta skulle spela på torget. Jag och Johan agerade förkläden och stod en bit bort och övervakade fyrtioplussarna. Musiken föll inte direkt mig i smaken, men alla sommarkvällar som kan spenderas utomhus får guldstjärna i min kalender. Den grandiosa Festen med stort F gick av stapeln på lördagskvällen och det var som sig bör kaos timmarna innan. Bordsplacering, ballongjäklar och omöjliga servetter skulle fixas. Planerna på att göra sig vacker till festen gick åt pipan, så jag satsade på att vara trevlig istället. Festen var en succé och bäst av allt enligt mig var min skapelse Dirty Dancing goes Kristinehamn. Marta och Lennart gestaltade Baby och Johnnie som om de aldrig hade gjort annat och jag stod brevid som ett stolt päron. Sedan blev det dans och de med mer livserfarenhet dansade som om det gällde liv eller död. Johan vickade till på höfterna ibland och även om jag skulle ha velat dansa mer så hade jag superkul. Dock hade jag kunnat skippa min stappling på dansgolvet med Mr Drickaförmycketärsmartsomtusan, men jag bjuder på den. Som yngst (suveränt för mitt ålderssjälvförtroende) på festen fick man ju hålla ungdomens fana högt.
I torsdags provade jag och sambon på något som vi inte gör så ofta. Nämligen besöker akuten. Johans världsbild började nämligen snurra och han mådde dåligt och var vitare än Fröken Widarsson en vinterdag. Jag försökte agera ambulansförare och brummade iväg oss till USÖ. Området runt sjukhuset var för övrigt en smula farligt då det irrade runt en äldre man som fått körkortet på posten på stenåldern i rondellen. Colten tog oss dock säkert fram och vi snurrade in. Jag måste säga att de sura närkingarna överraskade mig positivt. Det var idel glada miner och fort gick det. Vårat besök tog väl sammanlagt kanske en timme och då hann vi avverka en stund på en brits i en korridor, en undersökning av två läkarstuderande (med dålig färgkoll på termometern, men trevliga ändå), ett utlåtande från en läkare med rösten på sne samt en diagnos från en helt vanlig läkare. Han förklarade på ett pedagogiskt sätt om snäckan och kulorna och vips så hade vi lärt oss att Johans tillstånd kallades för en Retning på balanssinnet. Sådant kan man få ibland och då får man antingen vänta ut snurrviruset eller skaka på huvudet så att kulorna hamnar rätt. Om det skulle vara min Retning på balanssinnet så skulle jag lätt skaka huvudet. Roligare medicin får man leta länge efter.
3 kommentarer:
Uj, fy fan för balanssinnesaken. Det var väl så som hände med Emmas mamma. Vilket jag kanske inte borde säga här, haha.
(var med i min tävling, annars blir jag lite ledsen)
Nu blev det tredje kommentaren på en och samma blogg, om det är ditt eller mitt fel för du själv reda ut. Haha.
Nu var det ju så att jag råkade gå förbi Emmas fack på jobbet och vad hittar jag inte där om din och Johans skiva, Elin Sigvardsson du vet. Tss, nu är det jag och Sandra som stänger fram tills söndag. Pallra era arslen dit och hämta den. Hehe. En ospelad skiva kan bli förstörd om den ligger för länge. ;)
Skicka en kommentar