Arn och jag

Nyss hemkommen från en trevlig stund i biomörkret. Arn höll mig sällskap och han duger när han har skägg. Jag tillhör den skara som inte har läst böckerna men ser filmerna för att bio är mysigt. Roligast under kvällen var dock när ljuset tändes och Robert insåg att jag och Jennie inte riktigt att kommit i mål i tävlingen SM i ätauppallapopcorninnanfilmenärslut. Jag äter popcorn till ungefär tio minuter in i filmen, sen är jag nöjd och kan luta mig tillbaka. Den taktiken kör inte min forne granne med så han fick våra rester. Eftersom man nu är inbiten örebroare så tog jag mitt favoritfärdmedel cykeln och cyklade hem efter filmens slut. På hemvägen körde jag bokstavligt på ett stycke barndom, i form av ett äpple. Ett nyfallet, mosat äpple luktar förr i tiden. Förr när man plockade äpplen i trädgården och tog med sig till skolan och åt på rasten. Ibland ville de andra barnen smaka och det fick de för vi hade resurser under äppelträden. Det haglade minnen och jag trampade hem med ett fånigt leende.

Johan skulle bli världens bästa pappa. Idag diskuterade vi vilt våra personligheter och kom fram till att jag får stå för kunskapen om djur och natur medan Johan får lära ut datakunskap och annat livsviktigt. Vi jobbar bra i par, Emdemalm och jag.

Enligt bilden ser jag för övrigt ut att ha varit skengravid redan i somras.