En vanlig dag på jobbet

När blev hotellreceptionen på First Hotel the place to be? En stilla undran från mina värkande fötter och knorrande mage. Ett gäng glada, snygga (OBS deras ord, inte mina) handbollskillar checkade in igår och släpade därefter in platta efter platta med öl. Två gitarrer hängde med av bara farten och jag såg det stundade kaoset framför mig. Jag agerade morsa och berättade att de var tvungna att vara tysta efter 22 och att de inte under några omständigheter fick lämna ytterdörren uppställd när de vinglade in mitt i natten. Jag gav en kille ansvaret och han skötte det oväntat galant. Inga lodisar från MM-baren hade strömmat in när jag anlände till jobbet imorse. Det var lugnt och stilla och jag gjorde mig redo för en lugn dag. Strax innan frukostens slut ramlade en handbollskille in från gatan, han hade visst haft bortamatch så jag blev glad för hans skull. Här i Örebro släpper folk till minsann. Så långt allt väl. Nu är dock klockan 13 och om jag inte får äta något snart så biter jag huvudet av alla gäster som har placerat rumporna på diverse platser i lobbyn. Handbollskillarna sitter och väntar på att solen ska komma så att de kan bada. Haha, in your face! Solen har checkat ut och dragit dit pepparn växer. Att just de sitter här är väl ok, jag kan fortfarande äta. Men, att jag råkade säga till ett äldre tyskt kissnödigt par som rultade in från gatan var mitt största misstag på länge. Helt plötsligt tyckte visst alla tyskar som just nu befinner sig i Örebro att det är kul att kissa på First Hotel. Jag försöker få kontakt med dem när de kommer in, men de har bara toaletten i sikte och ser inte ens mig. Det kanske är så i Tyskland, men här in Schweden tycker jag iallafall att man kan hälsa och fråga om det är ok att kissa på min toalett. Att de sedan ska dricka upp mitt kaffe, sitta i mina fåtöljer och vägra prata engelska känns som en självklarhet. Away säger jag bara! Låt mig vara ifred så att jag kan trycka en brownie eller lite paj.