Hej djur

Med förväntansfulla, glimmande ögon och med svettfläckar här och där började vi igår vår resa mot Djurens Rike, även känt som Kolmården. Vi skulle besöka Enzo, som såhär i efterhand kan konstateras måste ha varit sötare som barn. Att titta på djur är mysigt och rogivande och dagen tillsammans med alla arter blev fantastiskt bra. Solen strålade och humöret var på topp. Vi startade med att få se vargarna pyssla med något som mest såg ut som en trekant. Kul för dem tänkte vi och flåsade vidare i värmen. Djur efter djur vinkade glatt till oss och vi tjabbade tillbaka. Även fast solen var lite för varm för sitt eget bästa så störde inte uppförsbackarna alltför mycket. Surikaterna gjorde en återvändsgränd väl värd mödan då deras söta, små ögon skulle kunna bringa världsfred. Elefanterna var ludna och vi lärde oss att det berodde på att de var barn. Med andra ord så hade de inte börjat kamma sig ännu. Mamma och pappa elefant var inte hemma så barnen hade ff. Afrikanska elefanter är större och har betar. Eller var det de indiska? Delfinerna bjöd på show och det är smått otroligt att de hoppar och studsar på kommando. Jag spenderade en stund med att fundera över huruvida de laddar inför en föreställning eller inte. Simmar de runt och går igenom programmet i huvudet eller hoppar de på vild chansning. Minns de showen för en timma sedan och funderar de på hur de ska klara det höga hoppet bättre nästa gång? Efter delfinerna snackade jag och Jennie lite skit med en bebis som var intrasslad i sin filt. Polare blev vi och kommer med största sannolikhet att brevväxla lite då och då. Johan och Robert 27 år vardera sprang under inhängnaden till några små sötnosar och stack upp sina nunor i plaststrutar mitt i sötnosarnas rike. Jag och Jennie agerade mer eller mindre stolta flickvänner vid sidan om. Johan vägar ge mig en bebis så jag får nöja mig med Johan 27 år i en plaststrut. Jag saknade sälar och uttrar och sådant, bor inte de på Kolmården? Vi avslutade turen i parken med en tur i safarit. Hoppsan vad det var tufft att det sprang giraffer över vägen och att det låg lejon några meter från bilen. Jag kände en gnagande lust att vilja öppna bildörren. Bara lite, lite. Dock la jag band på mig. Under hemresan hamnade vi i skogen med hjälp av Johans GPS och tur var väl det för kossan som var vilse utanför hagen. Jag gjorde min plikt som människa och ringde trafikupplysningen för att rädda kraken och mycket riktigt så ekade snart meddelandet ut att alla skulle akta sig för kossan på vägen. Ibland känns det bra att vara jag.




Väl hemma avnjöt vi god mat, spelade tv-spel och hade balkonghäng. Jag är riktigt dålig på Mario Kart, men bra på att hänga. Sjukt kul dag tillsammans med sjukt bra vänner.