Räkningar är farliga.

Skära sig på papper är töntigt men gör fasligt ont. Speciellt om pappret är en elak räkning.

Igår tog andra halvan av klassen examen och det firades med god mat, mycket skvaller och alkohol. Vi var inte många tappra själar som deltog, men vi gjorde det med stolthet. Maten smakade italienskt och alkoholen visste var den satt. Det var en supermysig kväll och många sanningar delades. Jag var lagom rund under fötterna under största delen av kvällen. Dock slog alkoholen till när jag kom hem, för här hemma vinglade jag omkring när kvällsrutinerna utfördes. Katterna fick mat, jag gjorde rent lådan och jag duschade...allt i en dimma av sprit. Det gjorde absolut ingenting, det var rätt underhållande.

Luggen är tillbaka. Med full kraft.

Jag är besviken på solen. Inte många gånger har jag sett den under augusti. Om det inte blir lite varmt snart så blir det en lång höst. En lång och seg väntan på jul. Håll i hatten och kors i taket, men jag längtar till jul. Jag är ledig och jag hoppas att Johan inte ska jobba hela tomtehelgen. Vi ska kramas och hälsa på släkt och kasta snöbollar på varandra.

Jag har höga förväntningar på mycket här i livet. Johan förväntar sig inget och blir på så sätt inte så besviken. Ibland kan det vara bra att inte tänka och analysera sönder saker, men ett liv utan förväntningar måste ändå vara bra tråkigt. Är det något jag är vass på så är det att tänka och vrida och vända och fundera och tänk om och tänk utifall och kanske och nehej och jaha och tack. Att jobba som hjärncell i den här skallen innebär ingen semester. Knappt ens en lunchrast.