Egoblogg

Jag tror att jag har landat nu. I åldern 27. Tjugosju höstar. Det faktum att jag tyckte att det var för jävla gammalt att fylla 25 är ett minne blott, för 25 känns praktiskt taget nyfött i sammanhanget. 27 känns nog faktiskt ganska bra. Man har varit med ett tag, men kan kasta fram lite erfarenhet när stunden kräver det. En före detta lärare sa till mig för en tid sedan att jag skulle börja se mig själv för den jag är. I mina ögon var jag då fortfarande en osäker tjej utan mycket att komma med. Jag var helt övertygad om att jag sågs som en praoelev när jag var ny någonstans. En praoelev från en åttondeklass som inte fattade något och var nollställd på alla plan. Nu har jag börjat så smått att förstå att människor runtomkring mig uppfattar mig som vuxen. V U X E N. Det är tufft.

Jag kommer aldrig glömma när jag för ungefär ett år sedan mumsade i mig en middag på Promotionbåten och en kille jag inte kände så väl sa till mig att han tyckte att jag utstrålade pondus. Kanske inte just i mitt värsta glufsande, men i allmänhet så lyssnade man när jag talade. Tänk att den lilla kommentarer letade sig in i hjärnan och hjärtat och kedjade fast sig där.

Nog med ego för ett tag framöver. Jag måste få peppa mig själv när åren går.

Hösten och jag går inte direkt hand i hand över stan, men nu kan jag iallafall tänka mig att gå brevid. Sålänge regnet plaskar runt någon annanstans är hösten en rätt shysst kamrat.