Minnen

Jag är tillbaka. Tillbaka på stenåldern, också ihågkommen som högstadiet och gymnasiet. Jag var rätt dålig på att skriva dagbok när jag var yngre, men istället skrev jag kilometerlånga brev till min gulliga brevkompis Stina. Nu på senare dar har jag känt ett sug efter att få läsa de där breven och häromdagen kom de med ett paket på posten. Denna helg har jag alltså vandrat down memory lane. Big time. Jag skulle vilja hävda att jag var rätt cool när jag var yngre, men ljuga är inte min grej. Jag var inte cool. Jag var snarare rätt patetisk i mina förälskelser. Maria 15 år var superblyg och dödskär i killar hon aldrig hade pratat med. Dagarna bestod i att gå förbi ställen där killen för stunden ofta hängde med sina högstadiepolare, ibland log han mot henne och då log hon tillbaka, sedan ältade hon det där leendet i ungefär 5 dataskrivna A4-sidor tills brevvän Stina fick skavsår i huvudet, log han för att han var kär, log han var att han tyckte att Maria 15 år var en mes, log han för att han tänkte på något kul. Och ungefär så fortsätter det. I evigheters evigheter. Dock måste jag säga att helgen tillsammans med alla brev har varit grym. Att få återuppleva förr så pass nära har varit lärorikt. Jag minns nu saker som jag absolut har klarat mig utan i hundra år, men som ändå känns roliga att tänka på. Hur hade livet sett ut om jag bara hade vågat säga något till killen jag gillade i sjuan? Vad hade hänt om jag hade tackat ja till att gå på bio med den där killen som av någon outgrundlig anledning gillade mig fastän han hade sett mig kräkas? Vissa situationer skulle jag vilja återuppleva fast med den Maria jag är nu. Inte Maria 15 år som var för blyg för sitt eget bästa.
Det mest häpnadsväckande i mina brev måste ändå vara att jag och Jennie minsann pratade lite när jag var yngre? Hon var rolig och hade samma humor som mig! Why oh why blev vi inte kompisar tidigare undrar jag!? Mer Jennie, tidigare i livet hade gjort mig till en lyckligare människa.