Äntligen helg!

Samvetet säger träning men lusten säger stan. Det är hårt att vara jag när träning har stått på schemat i en vecka men Jennie sen frågar om en runda på stan. Det blir dock stan. Samvetet får lära sig att hålla käften, för jag ska minsann promenera i solen imorgon. Och blir det ingen sol får jag banne mig promenera ändå för formen måste återfås. Det är, hur jag än vrider på det, inte ok att bli andfådd av att gå upp för tio trappsteg på jobbet.

Våren är fantastisk och jag tycker allt att den ska hålla i sig. Vädret på tv påstår att det minsann ska bli kallt snart igen och det är väl typiskt. Typiskt jäkla Sverige som aldrig kan välja en årstid och hålla sig till den. Min kalender säger vår och då är det det som jag förväntar mig när jag slår upp ögonen på morgonen.

Imorse vaknade jag till liv på tok för tidigt. Visserligen var det samma tid som föregående dagar denna vecka, men imorse var det tyngre än vanligt. Jag skulle vilja säga att jobbet gick smärtfritt, men det är klart att det inte gjorde. Kortmaskinen la av och det är lagom kul när gästerna vill betala med sin kort. Omöjligt uppdrag. Det blev en himla massa skrivande och ringande till supportrar och tillslut ordnade livet och kortmaskinen upp sig. Det ordnar sig alltid, ibland tar det bara lite längre tid.