Nedräkning

100 dagar kvar till bebis. 100 dagar kvar till utploppningen. Cirka gurka. Bebis är hjärtligt välkommen, men den där stunden när det mest gör ont känns inte så lockande. Jag är trött på människor som säger att det inte är så farligt. Det är väl klart det är farligt. Jag och min kropp har levt ihop i många år, jag kan räkna ut att det kommer göra ont. Ont. Ont. Ont. Jag kommer ångra mig hundra gånger om och jag kommer med största sannolikhet vara en jäkligt otrevlig version av mig själv. Jag förstår att det kommer vara värt varenda sekund av smärta, men det kommer göra ont lik förbannat. Jaja, de e bar å åk helt enkelt.

Idag kom barnvagnen puttrande med bussen från Göteborg. Jag har blivit av med min blocket-oskuld och det var lätt som en plätt. Jag och Johan plockade upp vagnen med tindrande ögon och vi har rullat den lite och klappat den snällt och välkomnat den till vårat hem. Nu saknas det bara en knodd. I babygarderoben vimlar det av små tröjor, sparkdräkter och annat mysigt. Vi är förberedda på ett bra sätt. Ingen panik här inte, det handlas lite då och då. Moder jord skrattar och tycker att vi är ute i alldeles för god tid, men jag går hellre i affärer nu än när jag väger ett ton och inte kan röra mig. Katterna väntar spänt på sitt nya syskon och frågar varje dag om det inte är dags snart. Jo katter, snart är det dags. Om en sisådär 100 dagar.