Ångest

En veckas semester kvar och nu börjar faktiskt ångesten att smyga sig på. Och ja, jag vet att jag snart ska vara ledig igen och alltså inte borde klaga, men det känns ändå lite hårt att börja jobba. Framför allt så har jag börjat fundera på hur man ska orka. Min kropp är så sliten på kvällarna så det enda jag pallar då är att inta vågrätt läge i sängen och möjligtvis orkar jag zappa på tvn. Möjligtvis. Hur det då ska fungera att flänga runt på hotellet och servera folk i baren, svara i telefonen, hämta hissdjävulen på våning fem, löpa ner i tvättstugan för att kolla tvätten, servera mat samt eventuell hinna checka in en och annan gäst ska bli mycket spännande att bevittna.

Igår kväll packade jag, Hampus och Stella ner min garderob i sopsäckar. Katterna tittade förundrat på mig när jag la ner skjorta efter tröja efter linne i säckarna. De bidrog med att vara söta och studsa runt bland kläderna och vår kväll tillsammans var trevlig. Det mesta är nedpackat nu. Åtminstone känns det så just nu. Dock vet jag av erfarenhet att det, på flyttdagen, kommer att dyka upp X antal fler saker som behöver packas och göras och buntas och rensas men det är smällar man får ta.

På fredag går det första flyttlaset mot Ladugårdsängen. Det är alltid lite sorgligt att lämna det som har varit ens hem under en tid och så även denna gång. Nog för att en större, finare lägenhet tar udden av sorgen vid detta tillfälle, men det är ändå många minnen som ska lämnas kvar. Det var i den här lägenheten som stickan visade positivt. Den visade bebis och livet blev aldrig detsamma efter den kvällen.