Efter att idag ha hasat mig från hotellet, upp på stan och tillbaka har jag ännu en gång konstaterat att jag är för tung för att ge mig på sådana utflykter. Jag var för tung förra veckan och jag har inte blivit lättare sedan dess. Hormonerna har tagit kontroll över de få hjärnceller jag besitter och sett till att de fattar om möjligt ännu mindre än innan. Att foglossningen har gått över från vänster rumphalva till höger gör inte saken bättre. Eller mig smidigare.
I lördags trodde jag för en stund att det var dags. Dags att packa väskan i ilfart och bege sig mot det stora sjukhuset. Jag vaknade mitt i natten med sammandragningar värre än tidigare och även fast det var något som sa åt mig att det inte var på riktigt så blev jag en smula nervös. Det hela gick över innan jag han bestämma mig för att väcka Johan och ingen bebis tittade ut. Det gav mig dock ett tecken på att det faktiskt inte är skitlångt kvar. En dryg månad är inte mycket att hänga i julgranen när man redan har väntat i åtta.
Vi trivs fantastiskt bra i vår nya lägenhet. Ordningen börjar infinna sig och nu är det bara några elaka kartonger kvar i barnrummet. Om de kunde packa upp sig själva eller dra dit pepparn växer skulle livet vara perfekt. Det mesta är roligare i vårat nya hem, till och med att laga mat verkar mer lockande än tidigare. Lämna grejer i förrådet är inte lika skittråkigt som förr och städa är inte ens lite trist än så länge. Det tar sig.
2 kommentarer:
hehe.. när man hör ord som fogslossning, de är då man blir rädd för att skaffa barn, de borde döpa om allt sånt där till någe gulligt. kanske man skulle skaffa tidigare, hehe,,, hoppas allt är bra annars.. kram kram... måste höras snart... slår en pling, sandra
Underbart är precis rätt ord att beskriva det med :)
Skicka en kommentar