1 ynklig dag kvar

Nu är det inte bara bebisräknaren vid sidan som börjar närma sig den stora dagen utan även kroppen berättar titt som tätt att det faktiskt är en bebis på väg ut. Det känns annorlunda, men för den saken skull så kommer säkert Britney behaga titta ut först om två veckor. Det är förmodligen en hel del psykologi som spelar in när jag känner mina förvärkar för sådan är jag. Jäkligt psykologisk. När det är morgon och härligt så är jag vid gott mod, men när kvällen smyger sig på och Johan har somnat så måste jag erkänna att jag är lite nervös. Lite, lite, skitmycket. Man kan ju omöjligt veta hur det kommer kännas och hur förloppet kommer att ske och jag som är kontrollfreak ut i fingertopparna trivs inte riktigt med denna ovisshet. Dock är det ju bara att följa med strömmen och göra som folk säger åt mig, hur mycket det än må ta emot.

Gårdagen spenderades en sväng hos barnmorskan som kontrollerade allt och konstaterade glatt att såhär nära en förlossning har jag aldrig varit och bebisen har verkligen lagt sig till rätta långt ner. Bra jobbat bebis, långt ner betyder kortare väg ut betyder gladare mamma. Sedan spatserade jag till hotellet för att kolla hur de klarade sig utan mig. Helt prima visade det sig så jag knallade hem igen. Jennie kom förbi på kvällen och vi ägnade några timmar åt det vanliga snacket och det vanliga tilltugget. Hon är bäst.

Jag sover verkligen inte bra på nätterna och det stör mig. Jättemycket stör det för jag tycker om att sova. Ingen ställning är speciellt skön eftersom bebisen trillar runt i magen och trycker så man tror att den är på väg ut. Att jag sedan måste gå upp cirkus tre gånger på natt för att egentligen inte göra så mycket annat vettigt än att kissa och promenera i lägenheten gör inte saken direkt bättre. Jag får väl se det som att kroppen redan nu har ställt in sig på ett liv tillsammans med en skrikmaskin, men jag är skeptisk till hur kul det kommer bli.

Johan drömde en mardröm häromnatten som involverade en bajsfontän från en bebis, han laddar på sitt eget lilla vis han. Världens bästa pappa kommer han att bli.

Jag har under graviditeten gått upp 18-20kg beroende på hur man räknar. Hade någon sagt till mig innan jag släppte till att det skulle bli 20 härliga pluskilon så hade jag med fasa sett bilder av mig själv som en boll med goa, runda, uppsvällda kinder. Nu kan jag dock glatt konstatera att kilona la sig fint på magen, händerna, fötterna och benen. Inte så mycket i ansiktet och inte så mycket på armarna. Det blir många promenader med barnvagnen i framtiden för hur stadigt jag än må stå på jorden så behövs spänsten ordnas upp en aning.

9/10 - Pelle
12/10 - Caroline
13/10 - Emma
15/10 - Tina, Sofia
16/10 - Jennie
17/10 - Nina
18/10 - Christine, Viktoria
19/10 - Maria, Amanda
20/10 - Ida, Anna
21/10 - Rebecca
22/10 - Madde, Lena, Sandra
23/10 - Johan
24/10 - Cia