Hej då hotellet

Det är helt sjukt. Galet rent utav. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förstå att jag nu ska vara ledig en hiskeligt lång tid framöver. Jag behöver inte ställa klockan för att skynda mig upp och stressa till jobbet. Jag behöver inte springa upp och ner till tvättstugan på hotellet för att handdukarna behöver tvättas. Jag behöver inte gå utanför dörren på en hel dag om jag inte vill. Jag jobbade sista dagen igår och inte ens när jag tömde mitt skåp och fack så verkade det rimligt att jag inte kommer tillbaka på måndag. Mina hotellkollegor kommer klara sig utmärkt utan mig, men vad jag ska hitta på dagarna i ända återstår att se. Jag kommer sakna väl valda delar av hotellet, gulliga stammisar som har delat med sig av sina förlossningserfarenheter och visat bilder på sina barn. Och lönen. Jag kommer att sakna lönen. Nu ska jag dock försöka fokusera på att vila upp mig och ladda hjärnan med positiva tankar för snart trillar vår bebis ut. Det kryper redan i benen och jag kommer bli galen om jag tvingas göra en Anna och vänta alldeles för länge på det lilla livet. Idag är det mindre än två veckor kvar till beräknad nedkomst och det låter lite länge men ganska lagom. Bebisen tog sitt förnuft till fånga häromdagen och beslöt att det var slut med dumheter såsom att trycka på min ischiasnerv vilket innebär att jag inte längre har ont när jag går. Att jag dock fortfarande gungar som en pingvin får faktiskt Britney ta skulden för. Jag besökte barnmorskan igår, en sista gång inför utploppningen. Alla värden ser bra ut, men hon var osäker på hur barnet låg. Hon klämde och tryckte och kände och var nästan säker men inte riktigt. Hennes kollega var övertygad om att barnet låg med huvudet neråt som en duktig bebis ska, men eftersom min barnmorska inte var hundra procent övertygad så blir det ultraljud på måndag. Det vore ju trist om ungen bestämmer sig för att titta ut med fötterna först så jag har inget emot en extra undersökning. De konstaterade båda två att bebisen ligger väldigt långt ner, vilket ju måste innebära kortare väg ut. Kortare väg ut låter i mitt huvud som mindre smärta vilket är lika med fantastiskt.

Ikväll blir det restaurang och bowling med arbetskamraterna. Jag ska dock inte rulla så värst många bowlingklot för då ramlar nog Britney ut av ren förskräckelse. Att föda på Strike känns inte stabilt. Jag ska göra det jag gör allra bäst, vara Trivseltorsten vid sidan om.

Det är galet hur mycket man kan älska någon. Jag är verkligen lyckligt lottad som har hittat mannen i mitt liv, han är helt fantastisk. Jag känner mig löjligt nykär och de bekanta fjärilarna har bosatt sig hemma hos Britney. Vi närmar oss 6 år och jag tackar högre makter för att omständigheterna såg till att det blev vi.