Idag har vi iallafall besökt badhuset för andra gången tillsammans med Ella. Det gick bättre och var inte riktigt lika läskigt som förra veckan. Sedan att vattnet är lite kallt och att mamma och pappa mest guppar runt som fån får lillhjärtat stå ut med. Hon var bäst på ryggsim så det roade vi oss med större delen av halvtimmen. Nästa vecka hotar instruktörerna med att det är dags för dyk. Dyk! Bebis är ju för sjutton knappt tre månader och ska redan dyka. Inte ens jag kan dyka men jag har klarat mig galant genom livet ändå. Jag är skeptisk men tiden får utvisa hur nästa söndag artar sig.
Jag förbereder mig för att agera ensamstående om några dagar. Johan ska först jobba natt ett antal nätter för att sedan åka iväg på utbildning och lämna mig och Ella ensamma kvar. Hur mycket jag än älskar att umgås med min dotter så känns det en smula tungt att vara själv så länge. Ingen avlastning och ingen att gråta ut hos när dagarna och nätterna blir för långa och skrikiga.
Sedan Ella kläcktes har jag minsann kommit i kontakt med min känsliga sida. En grym närkontakt har det blivit. Något av en chock skulle man kunna beskriva det som. Jag gråter lite då och då. Ibland vet jag inte ens varför tårarna rinner, men forsar gör de minsann. Min teori är att det beror på fysisk och psykisk utmattning och besvikelser. Jag har en förkärlek till att planera i huvudet och dessa planer medför förväntningar. När dessa förväntningar inte riktigt blir som jag tänkt så blir jag besviken. När jag blir besviken så gråter jag en skvätt. Om det så är en diskbänk full med disk som fortfarande är full när jag vaknar på morgonen trots att Johan har varit vaken hela natten eller om det är en bebis som gråter fast jag tröstar mitt allra bästa kvittar. Gråter gör jag och hur okej det än må vara så önskar jag att mina berömda känslor kan pallra sig in där de hör hemma igen. På insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar