Ellas första dyk

Idag har Ella provat på det här med dykning och trots att jag höll för ögonen av rädsla första gången Johan sänkte ner henne under vattenytan så gick det bra och det var inte riktigt så läskigt som jag hade trott från början. Nog för att stackars liten avslutade varje dyk med några tårar och några skrik, men på det stora hela var det en lyckad stund i bassängen. Ryggsim är dock hennes grej. Hon njuter verkligen när hon plaskar fram och spanar upp mot taket. Nästa vecka ska vi träna mer dyk för veckan därpå dyker en undervattensfotograf upp och glada undervattensbilder är roligare än panikslagna sådana.

I torsdags var vi på babysång och det var en ny upplevelse. Stunden kan sammanfattas med ett gäng mammor i en ring på golvet, ett gäng förvånade bebisar och en madame som spelade piano och skrålade texter. Ella var bara ledsen en endast liten gång och det förstår jag för den sången var i ärlighetens namn inte speciellt bra. Inte heller är det lätt alla gånger att le vackert när mamma bräker barnvisor i örat. Jag förstår.

Välkommen till världen, lilla Ruth! Det må vara en smula kallt ute nu, men det blir varmare snart och då jäklar ska det lekas och badas i Jennies svamppool. Det kommer bli många bebislekstunder framöver. Och fikastunder för de stolta föräldrarna.

Igår så bestämde sig Ella för att bjuda på en överraskning. En ny grej som hon inte har pysslat med tidigare. Något som jag har väntat på och längtat efter. Helt plötsligt när jag kämpade som värst med att göra roliga miner så skrattade hon. Det var inte långt, men det var ett skratt och det var galet fint. Jag som öm moder fick tårar i ögonen av stolthet och skitgravida Jennie grät en skvätt hormontårar hon också.

Att ovan nämnda Jennie numera är mammaledig är hur fantastiskt som helst. Det kommer bli många turer till Kumla för Saaben i framtiden.

I fredags var det dags för 3månaderssprutorna och det var ingen höjdare. Ella låg glatt i min famn och man riktigt såg hur rädd hon blev när det gjorde ont. Lilla tjejen. På eftermiddagen kom febern och himmel vad grinigt allt blev. Det är sjukt jobbigt att inte kunna berätta för henne att ta det lugnt och att allt snart känns bättre när hon skriker och gråter så hon nära nog går sönder. Som tur är blir livet lättare med alvedon och massa kramar så den varan slösades det rikligt med under fredagsmyset.

I fredags stod det inte bara spruta på schemat utan också världens längsta promenad med Anna. Jag trodde seriöst att jag aldrig skulle komma hem. Det var trevligt men kallt och framför allt ruskigt långt. Bara att gå till Anna tog en halv dag och sedan promenerade vi oss vilse en sväng innan vi hamnade rätt och jag pinnade på så snabbt jag kunde hemåt. Att det kändes som en evighet utomhus skyller jag på snön för oj vad det var trögt att putta på vagnen. Det där med att ploga trottoarerna är inget de satsar särskilt stora pengar på i Örebro. Sedan att jag var orutinerad och glömde långkalsonger, mössa och varm tröja under lite för liten jacka är inget vi talar högt om.

Johan har åkt på utbildning och jag saknar honom. Han har varit borta i 6 timmar och patetiska lilla jag vill att han ska komma hem. Överlever gör vi allt, men Ella längtar efter sin pappa och Hampus längtar efter ett vettigt knä att ligga i och Stella längtar efter någon som orkar kela med henne längre än en sekund här och där och jag längtar efter världens bästa sambo.