Välkommen Melvin

Det går så många dagar mellan mina blogginlägg så att jag knappt minns vad jag gjort sedan sist. Förmodligen pysslat med blöjor och sysslat med mjölkersättning. Det brukar vara sådant som fyller min vardag nuförtiden. Ella växer så det knakar. Nästan bokstavligen. Jag misstänker att det är framtida tänder som spelar lillan ett spratt och som gör så att hon måste tugga och bita och dreggla och gråta. Det är klart att det måste vara skumt att det helt plötsligt börjar värka i munnen och hur mycket jag än försöker förklara så går det inte ända fram. Vi har några bitleksaker men ska köpa ett gäng till. Som fröken gnäller kommer det att behövas.

Välkommen sötaste Melvin!
Något ofantligt stort har hänt. Det största på länge och jag har lyckokänslor ändå in i den djupaste själen. Världens bästa Jennie har klämt ut en liten Melvin och vi hoppar jämfota av förtjusning här hemma. Ella studsar sitt allra bästa. Det är galet roligt att våra barn kommer att få växa upp tillsammans. Vi ska minsann besöka djurparker och lekplatser och hitta på massor med pyssel. Det finns en risk att Ella och Melvin kommer att vara sjukt trötta på varandra redan i tidig ålder, men det är smällar vi får arbeta med då isåfall. Jag blev supernervös när jag pratade med Jennie i lördags och hon berättade att nu jäklar var det nog värkar som pågick. På något konstigt sätt fick jag tillbaka känslan från när jag spenderade timmar här hemma med att andas mig igenom smärta. Helt plötsligt så kom jag ihåg smärtan. Den är inget man önskar någon och skulle man inte veta att smärtan fanns där för att en gullunge var på väg ut så skulle man knappt orka med. Jennie klarade det galant och helt plötsligt så var hon en mamma och Robert en pappa. De kommer att bli otroligt bra föräldrar och vi ska tipsa varandra om huskurer och roliga grimaser. Jag längtar massor efter att få träffa dem och pussa på bebisen. Han verkar vara en riktig charmör för jag har minsann hört honom knarra i telefonen.

Ella och Melvin. Melvin och Ella. Klockrent.