Hem ljuva hem

Tredje åket ställdes också in för Ella tyckte att det var en bättre idé att skrika sig hes och spendera dagen inomhus än att guppa runt i en barnvagn i Hundfjället. Jag stod redo med skidorna på och var på väg mot liften när hon blev superledsen och inte gick att trösta. Det kändes som det enda rätta att åka tillbaka till huset så det gjorde vi. I ärlighetens namn var jag kanske inte skitpeppad på slalom/störtlopp så vi var glada i hågen när vi styrde bilen bort från backarna. Ella har en liten tand som börjar titta fram och förmodligen är det den som spökar med det annars klockrena humöret. Om man bortser från tandvärken så har hon varit en liten solstråle under hela resan. Det är så härligt att se hur mycket hon utvecklas varje dag. Hon skrattar, leker, pratar, plockar med saker, biter på allt, delar ut sugproppspussar och är det bästa jag har varit med om. Bilresan har gått över förväntan. Hon har roat sig själv med diverse aktiviteter och det finns inget sötare än när hon sitter i bilbarnstolen och leker och man riktigt ser hur hon tänker och funderar och skrattar och mår som en prinsessa.

Jag försover mig aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Förutom två dagar i Sälen. Johans mamma var snäll och tog Ella på morgonen så att vi skulle få sova. Jag knappade in alarm på min mobil för att inte slumra bort hela förmiddagen, men vad hjälper det när man ändå stänger av pipandet i sömnen. Såhär i efterhand så kan jag ha vissa aningar om att jag eventuellt kanske har hört ett alarm, men uppenbarligen så har jag struntat i det.

Jag vann förresten! Vinna är kul och jag tackar allra ödmjukast för era röster.

Att gå ner i vikt har gått åt skogen i Sälen. Det var jag förberedd på, men jag var inte redo för spegelbilden som mötte mig när jag klev ur duschen häromdagen. Det är inte okej. Det ska inte hänga och slänga lite här och där. Jag tycker inte det. Det ska bli en seriös ändring på livet, för om någon sorts form ska återfås så gäller det att lägga i en högre växel.