Varde ljus

Äntligen börjar jag se ljuset i tunneln. Äntligen skiner solen. Och äntligen så värmer den. Jag började i mitt stilla sinne att bli en aning oroad. Denna vinter är fin och snöig på alla vis, men jag är inte gjord för detta klimat. Jag är gjord för sommar och sol och värme och solbränna och när vintern vägrar ge med sig och när det snöar varenda eviga dag så blir jag nästan nervös att den aldrig kommer försvinna. Klimatförändringar i all ära, men snö varje dag är för mycket snö. När jag vaknade härom morgonen så möttes jag av strålande sol som sken in i rummet. Energin fullkomligt flödade och fastän klockan var för tidigt så blev jag glad och pigg. Sol är bra för humöret och orken och jag längtar till våren. Igår gick jag en sväng till affären med Ella och för första gången denna vinter tog jag på mig långkalsonger. Första gången. Och det var inte ens kallt. En aningens dumt, men det var å andra sidan rätt härligt att få vara ute och svettas för en gångs skull.

Om några veckor åker vi till Sälen. Det ska bli trevligt även fast jag spyr på vintern. Några turer i skidbacken kommer det nog bli, men jag planerar att sällskapa med Ella en hel del och hon åker, tro det eller ej, inte skidor än. Det får bli om några år, när hon till att börja med kan stå. För det kan hon, tro det eller ej, inte heller än. Varför stå när man kan bli buren.

Finaste Ella har hittat på nya ljud som hon gärna delar med sig av. Höga skrik och skratt och när hon tränar som bäst så springer katterna och gömmer sig. Hon utvecklas i en rasande fart och det är knappt man hinner med. Det är tur det finns kameror för hennes första veckor i livet börjar bli suddiga. Det är som om hon alltid har funnits.

Jag börjar få ångest. Jobbrelaterad sådan den här gången. Planen är att jag ska återgå till jobbet i augusti och det ska visserligen bli kul, men jag är oroad för mina arbetstider. Att arbeta i receptionen innebär sena kvällar några gånger i veckan och det fungerar bra så länge Johan är ledig men sedan då? Hon ska absolut inte behöva gå på nattdagis, men då behöver jag ju lösa problemet på något sätt. Johans jobb innebär ju konstant natt så det känns inte aktuellt att försöka ändra. Ett jobb med roligare arbetstider vore ju trevligt, men samtidigt trivs jag bra på hotellet. Nu är ju det här problemet inte direkt något att gråta över riktigt än, men det är lite av min grej att oroa sig i förtid. Oroa sig och planera och skriva listor och följa listor och krama bebis och baka kladdkaka. Mina grejer.