En liten liten bebis

Idag har vi varit och hälsat på Sofia och hennes lilla familj och förundrats över hur liten en bebis kan vara. Hennes lille son Bastian är cirka gurka två veckor och jag kan helt ärligt erkänna att jag inte minns att Ella någonsin har varit så liten. Jag kommer inte ihåg hur det kändes att hålla i henne när hon var liten som en fläck och jag kan inte påminna mig om hur hennes små skrik lät. Är inte det en smula tragiskt? Man lever så till hundra procent i nutiden så dåtiden suddas ut så fort den lämnar nuet. Ella är min stora lilla tjej och jag är tveksam till att hon faktiskt har varit nyfödd. Det kan vara så att hon ploppade ut och redan hade några månader på nacken. Förutom de nio månader då hon hyrde in sig i min mage. Konstigt är det men det var trevligt att få välkomna Bastian till världen. Det är världens bästa värld!

Igår spenderade jag och Ella dagen tillsammans med Jennie och Melvin. Knappt några dagar går upp emot dagarna med de två. Det är klockren harmoni och jag är så glad för jag vet att jag och Jennie kommer umgås även när vi blir klimakteriekossor, när pensionen dimper ner i brevlådan, när våra barn skaffar barn och när livet bara är som livet är mest. Vi kommer alltid umgås helt enkelt.

Snart är det lördag och lördag innebär blod, svett och tårar. Eller åtminstone svett. Och eventuellt tårar för de andra lagen. Jag har storslagna planer på att vinna, men om något går fel ska jag vara en fin förlorare. Det passar sig inte att spotta och svära nu när att vara mamma står högst på prioriteringslistan.

När Ella fick fart så fick hon verkligen fart. Hon snurrar och ålar och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hon snart kryper runt som en tok. Det går fort nu. Det går bra nu.