Framsteg

Oj vad det går. Om Ella var en snabb krypare häromdagen så är hon en sjukt snabb krypare nu. Jag hinner knappt blinka förrän hon har avancerat till andra sidan av rummet. Våran kamp på kvällarna har lett till att hon är mycket duktig när det gäller att ställa sig upp. Hon fullkomligt flyger upp bara för att sekunden senare bli nedplockad. Det tar sig, även fast det vissa stunder känns som ett evighetsjobb. Hon börjar förstå storheten med att ställa sig upp vid vardagsrumsbordet och sedan sakta gå längs med det. Hon är en stor liten tjej.

Igår var vi inne och hälsade på hotellet en sväng. Tänk att det finns så många rara människor samlade på ett ställe. Jag ska ju arbeta varannan torsdag i höst och det kommer bli ett projekt i sig. Gå upp tidigt är inget problem för att gå upp sent har jag inte gjort sedan Ella föddes, men det där med att minnas alla jobbrutiner ska bli spännande. Jag litar på att det sitter i någon ryggrad någonstans.

Igår passade vi även på att besöka en förskola här i området. Det är snart dags att söka plats åt Ella och det känns lite knasigt att bara söka när jag inte har någon aning om hur ställena ser ut. De tre övriga förskolorna ville inte ha besök förrän i augusti så jag får väl snällt studsa på stället och vänta. Det är läskigt att Ella ska börja på förskola inom en inte alltför lång framtid. Då ska hon vara där stor del av dagen och mysa med fröknarna och leka med barnen och jag kommer bara vara någon som klappar henne på huvudet när hon ska sova. Hemska tanke.

Ellas favorit på morgonen nuförtiden är att ställa sig upp och väcka mig genom att klappa (läs: slå) mig på huvudet. Man kan inte bli annat än lycklig.