Minne som en guldfisk

Nu är det minsann kallt ute. Jäklar vad kallt det är! I morse tog jag på mig Jennies jacka och begav mig bort mot bilen för att åka till hotellet. Att det var kallt då är en underdrift. Jag fick gå snabbt för att inte frysa fast. Jag fick blinka hela tiden för att inte ögonen skulle frysa i en märklig position. Ungefär så kallt var det. Jobbet idag har gått strålande och varit riktigt roligt. Jag har pratat väder med i princip alla gäster och vi har alla konstaterat att det är skitkallt alldeles för tidigt men att det kunde vara värre. Det kan alltid bli lite värre.

Ella har lekt hela dagen med farmor och nu däckade hon en hel halvtimme tidigare än vad jag är van vid. Vad göra med all tid? Det känns som jag borde uträtta något viktigt, något som jag sparat på för att jag inte haft tid, något kreativt. Känner jag mig själv rätt dock så hamnar jag nog alldeles snart framför tvn. Jag är trött och förtjänar att få sitta i soffan och äta god kvällsmat och goda pepparkakor och kolla på pinsamma bönder.

Hej Mammajennie! Det är jackan som talar! Den där människan som har släpat runt på mig alldeles för länge för att hon inte var rutinerad nog att hitta en egen vinterjacka i tid har äntligen tagit mig i kragen och köpt en ny variant. Så jag kommer hem snart, mammajennie!

Det har saknats bilder i de senaste inläggen och den enkla anledningen har varit mitt guldfiskminne. Jag glömde hur vår kortläsare såg ut och fick för mig att den kortläsaren som låg vid datorn var den gamla och trasiga. Det var det inte. Det var den som jag använt de senaste månaderna. Åldern börjar ta ut sin rätt.

På lördag ska vi till Lova och Niklas för att umgås och baka pepparkakshus. Jag längtar massor efter mina fina vänner!!