Min lilla blogg lider. Av vad är lite otydligt men det kan ha med mina prioriteringar i livet att göra. Kan ha. Förmodligen. Jag vet inte var tiden tar vägen men helt plötsligt så är det fredag och sedan är det måndag och sedan har tre veckor gått utan att jag ens hunnit blinka. Bloggen låter hälsa att den hoppas på bättring och jag kan inte göra annat än att hålla med för jag tycker att det är en kul dokumentation att ha till Ella när hon blir större. Nog för att hon kommer tycka att hennes mamma är löjlig och töntig och andra diverse otrevliga ord, men för mig skulle det kännas fint. Jag skulle kunna klappa mig lätt på huvudet och vara nöjd.
Nu sitter den där den sitter. Mitt högra ben pryds numera av en blomsterranka modell vattenfast. Det gjorde inte ont. Möjligtvis lite. Men inte mycket. Om det beror på en genomgången förlossning eller inte låter jag vara osagt, men klart är att för mig kan ingen smärta mäta sig med den jag kände 21 oktober 2009. Tack gulliga Johanna för sällskapet! Idag, inte den 21 oktober 2009.
Ella är inne i den bästa åldern hittills. Alla åldrar har sin unika charm utan tvekan men den här åldern är inget annat än fantastisk! Hon pratar och förstår och drar slutsatser och skojar och berättar saker och jag lyssnar fascinerat och mitt hjärta omfamnar all den fina responsen. Personen Ella är den bästa person jag vet. Ella och Johan och jag. Min underbara lilla familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar