Styrdans och kräksjuka

Ingen kan anklaga mig för att vara överambitiös med mina blogginlägg iallafall. Alltid något.

Häromkvällen bjöds det på julbord och jag kan återigen konstatera att det där med buffé är bra, men inte speciellt fräscht. Dock så gled både det ena och det andra ner och när det vankades efterrättsbuffé så riktigt lyste (lös?) det i ögonen på mina kära arbetskamrater och kanske främst på mig. Jag äter ju för en två/tre stycken så det är bäst att göda stackarn i magen. Han är sockerberoende redan innan födseln. Jag lämnade julbordet i rimlig tid och kunde inte låta bli att fundera över när man egentligen börjar dansa styrdans. När i livet kommer jag att lära mig det och när i livet kommer mina medmänniskor att bjuda upp till sådan dans? Är det när man fyllt 40? Eller 50? Eller kommer min generation dansa någon form av pensionärstryckare när vi blir äldre? Stora frågor.

Ella bjöd på kräkkalas i torsdags kväll men eftersom jag slet på jobbet så missade jag hela härligheten. Johan agerade proffs och jag är innerligt glad att han inte bryr sig om det äckliga i kräk för det gör jag. Fem kräks blev det under kvällen och sedan var det bra så. Inga fler tecken på någon form av magsjuka och dagen efter var fröken igång att äta och leka som om inget hade hänt. Skönt med en kortiskräk!

Om en vecka just i detta nu så står jag förmodligen hemma med uppkavlade ärmar och svettband och betraktar allt skit som alla andra ska få bära åt mig. Stackars min familj och stackars mina vänner, men snart är det över ska ni veta. Snart uppfinns det nog självgående kartonger och tallrikar som själva studsar ner från skåpen och rakt ner i kartongen märkt med kök. Och jag ska ju bara flytta en gång till i mitt liv. Och när jag skriver mig och jag så menar jag ju våra och vi. Såklart. Johan och Ella och jag är för evigt och för alltid ihopsatta och deras skit är min skit och deras lycka är min lycka. Det är det fina med livet.