Jag vill, jag vill, jag vill

Idag är det söndag och på söndagar ska man rå om sig själv. Därför tänkte jag nu lätta mitt hjärta och berätta om alla de saker som just nu irrar planlöst omkring.

Jag vill jättegärna ha en större lägenhet. Jag vill jättegärna ha ett hus. Jag skulle vilja ha ett jobb där jag tjänar mer pengar. Jag vill ha ett barn. Jag vill ha ett garage så att min Colt slipper frysa samman. Jag vill ha en ny bil för Colten är rostig. Jag vill ha en trädgård där jag kan strunta i att rensa rabatterna. Jag vill att Johan ska vilja producera med mig. Jag vill göra karriär. Jag vill ha karriären gjord. Jag vill göra fint i vår lägenhet. Jag vill känna att det är värt det. Jag vill ha dubbdäck till min cykel då jag en vacker dag kommer trampa omkull i snön. Jag vill ha sommar. Jag vill närma mig nästa steg i livet. Jag vill att Johan också ska göra det. Jag vill landa. Jag vill flyga.

Jag är schizofren. Jag också.

Det är klart att jag är nöjd med mycket i livet också, men för tillfället är det för många grejer som kör ihop sig i huvudet. Jag har invigt Johan i min plan om att bli som honom. Han oroar sig inte för något. Det löser sig. Han tar dagen som den kommer och är därmed min raka motsats. Jag har ett starkt behov av att få planera och drömma, men allt det gör mig bara ledsen. Det är inte roligt att berätta om sina drömmar för någon som inte förstår. Jag kan motvilligt gå med på att jag kanske planerar allt lite väl mycket, men å andra sidan känner jag mig själv så jag vet att jag arbetar och lever bättre om jag har ett mål. Jag önskar att jag inte heller oroade mig för saker, men jag är glad att jag har höga förväntningar. Mitt liv som Johan wannabe kommer endast att vara riktat utåt, inombords finns drömmarna kvar.

Trots att Johan kan verka fasligt svår ibland så är han det bästa jag vet. Det absolut bästa.