Konkurs

Dagarna går och bebisen version utanför magen närmar sig. Ibland undrar jag vad sjutton vi har gett oss in på. Två barn. Två stycken som förtjänar all min uppmärksamhet. Och en Johan som eventuellt också behöver lite av mig ibland. Men på något sätt kommer det att gå. Jag är rätt bra på att pussla och bolla och om jag skulle tappa bort bitar eller bollar får väl mannen studsa in och hjälpa mig att leta.

Jag är glad att vintern aldrig riktigt kom och jag är överlycklig att det luktar vår ute allt som oftast. Det är dags för blommor och fågelkvitter nu! Hög tid. Jag ska ju ut och promenera bort mina gravidkilon med barnvagnen och eftersom jag är allergisk mot kyla och regn så passar sol bättre. Och nej, det har inte kommit någon bebis än, men jag gillar att tänka på hur kilona trillar av. Om de sedan i praktiken verkligen kommer göra det återstår att se.

Husuppdateringen lyder - att vi inte riktigt vet vad som händer. Det företag vi hade valt passade på att gå i konkurs och såhär i efterhand var det ju tur att de gjorde det innan vi satte igång med vårt hus. Jag står hellre utan hus än med ett halvfärdigt bygge som Martin Timell får komma och skaka på huvudet över. Nu har vi krupit tillbaka till startgropen och väljer mellan två andra företag. Löser sig gör det, på något sätt.

Tjockis deluxe

Det var väl väldigt vad det var tungt att vara gravid denna gång. Jag tycker mig minnas att jag förra gången svävade fram på lätta fötter i fina små klänningar och kände mig rätt fräsch. Det gör jag inte den här gången. Jag ska absolut inte klaga eftersom det är självförvållat, men tungt är det ändå. Det beror alldeles säkert en hel del på att jag bär runt för mycket på Ella, men när man är så söt som hon och så kramig som hon är just nu så blir det lätt att man bär en gång för mycket. Förhoppningsvis trillar bebisen ut snart och då är åtminstone tjockisproblemet löst. Eventuellt kan bebisen medföra andra triviala problem såsom sömnbrist och trist humör, men det är smällar man får ta när man bestämmer sig för att utöka familjen.

Stackars Ella har verkligen haft otur med baciller och virus. Det är som att de alla har gått samman och bestämt sig för att attackera henne så mycket som det bara går. Häromdagen så vaknade vi och då kunde hon inte gå. Så fort jag nuddade hennes ena fot så skrek hon rakt ut och tårarna sprutade. Det kändes oroväckande så jag ringde Vårdcentralen som skickade vidare mig till Barnakuten på USÖ. Väl där konstaterades det efter många om och men att hon återigen har halsfluss och att den i sin tur har orsakat en inflammation i en led i hennes ena fot. Jag tycker det låter märkligt, det tyckte inte läkaren. Såklart att det var därför. Fattar jag väl. Att ha barn är verkligen som att ha hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag måste sluta att se det värsta scenariot hela tiden, men det är svårt när det handlar om det bästa jag har.

Schemat på jobbet säger att jag ska jobba i tre och en halv vecka till. Galet.

Husbygget står still. På riktigt, stilla. Man kan säga att det sket sig lite så planerna har fått omförvandlas och just nu vet vi inte riktigt vad som händer, men ett hus blir det. Någon gång. Om inte annat så får vi väl tälta på tomten. ´

Bilderna visar för övrigt Ella 4 månader och Ella ett år senare. Det går fort när man har roligt.

Min dag

Om någon undrar vad jag gör om dagarna så följer här en beskrivning:

Jag börjar dagen med att vakna av klockan och sedan gå upp ur sängen. Det brukar vara smartast att ta det i den ordningen. Jag hasar mig till badrummet och gör high five med mig själv i spegeln för att jag fortfarande inte har fått speciellt svullna fötter. Sedan konstaterar jag att magen känns rätt liten och bekväm och gör mig anständig för att åka till jobbet. Väl där så jobbar jag glatt och klappar mig mentalt på axeln för att jag är en så duktig, gravid receptionist. Vid frukost har jag dock tröttnat. Då kommer jag med ens på att viktuppgången beror på en växande bebis. Det är också ungefär vid den tiden som jag inser att det inte går att arbeta lika snabbt och effektivt som för några månader sen. Dagens första insikt slår mig i huvudet. Sedan rullar det ofta på, magen blir tyngre och tyngre och allt som oftast är bebisen på väg ut. Knasiga bebis som inte förstår att han måste mogna lite till därinne i magen, han behöver inte sparka mig gul och blå på insidan. När klockan visar att arbetsdagen är slut så rullar jag till garaget, kör genom stan och spatserar sista biten till dagis. Förr i tiden, för några veckor sedan, så gick det fint att hämta Ella. Hon följde glatt med utan att bråka. Nu ska det härjas och springas runt och gömmas och göras allt som inte har med att ta på sig ytterkläder och gå hem att göra. Kul att hon trivs, synd för den tjocka mamman med lite ork. Väl hemma så leker vi stilla lekar och när Ella har somnat så dör jag i soffan. Inga mer high fives i spegeln. Och det är många veckor kvar.

Förra gången jag var gravid så tycker jag mig minnas att jag kände mig helt okej fin. Den här gången känner jag mig tung.

Och nej, det finns fortfarande inga bildbevis. Men det är ungefär samma lika som förra gången.

Försäkringkassan

Dumma dumma Försäkringskassan som inte förstår mig när jag säger att jag inte kan jobba kväll. Mitt arbete består av dels dagpass och dels kvällspass. Dagpassen går helt okej, då har man till och med rast så att man kan få vila rumpan ibland. Kvällspassen är dock sju resor värre eftersom man då är ensam ansvarig på hotellet och alltså aldrig kan gå ifrån. Jag får inte äta i fred och jag har otur så får jag inte heller kissa i fred. Visst att det finns lugna kvällar men det finns också kvällar då man i princip dör en smula på grund av stressen. Nu tycker iallafall Försäkringskassan att jag gott kan jobba heltid tills jag föder i trappen mellan våning 4 och 5 efter att ha hasat mig upp när någon gästdjävul glömt/med flit lämnar hissdörren öppen. Som tur är så har jag en bra barnmorska som förstår problemet och har gett mig en smula hopp. Eventuellt löser det sig lite mer nästa vecka. Eventuellt, kanske, förhoppningsvis.

Jag är fullt medveten om att graviditet inte är någon sjukdom och jag är verkligen inte den som försöker smita undan och få "lite mer semester". Jag bara har tagit det vuxna beslutet att min gamla kropp inte orkar att jobba heltid och vara mamma och vara snäll och glad och serviceinriktad hela tiden. Den ekvationen går bara inte ihop hur mycket jag än slår på miniräknaren och det är därför jag tycker att jag borde kunna få 50% graviditetspenning. Därför och för att jag inte gör någon människa glad när jag vinglar runt på hotellet på kvällarna med magen i vädret.

Puckade Försäkringskassan.

Att ta bilder på magen är något som jag och Johan aldrig underhåller oss själva med. Det finns nog i princip inget bildbevis på att jag faktiskt har en bulle i ugnen. Det är ingen större skillnad från förra bullbakandet så vi struntar i att slösa bilder på det. Effektivt.

Brännande känsla

Morgonens insikt. Eller egentligen kom insikten och klappade mig på axeln redan igår kväll men vem räknar timmar och minuter. Jag är nog allergisk på kiwi. Inget allvarligt slag mot mänskligheten må hända, men ändå en smula trist. Jag har alltid trott att alla människor tycker att det kliar och bränner på tungan när de äter kiwi. Så är det alltså inte. Nu är det också den enda bieffekten som kiwin har på mig så det får klassas som okej, men jag har verkligen alltid trott att det är så kiwin smakar. Lite varmt och lite kliande. Lite som att man måste vänta lite mellan tuggorna för att känna smaken mellan den brännande känslan. Lite så. Synd att jag måste äta ett par stycken om dagen just nu för att stilla mitt gravida begär, men vad gör man inte för att hålla sig själv nöjd.

För övrigt så lunkar livet framåt i stilla mak. Ella har kryat på sig efter en omgång halsfluss och vi hoppas att det dröjer innan nästa bacill- och virusarmé står utanför dörren och flinar hånfullt.

Jag väntar med spänning på kuvertet med Försäkringskassans logotype på och om det inte innehåller glada nyheter så blir jag galet arg och ledsen.

Bildinferno

Jag insåg just att det inte har blivit en endaste liten bild publicerad sedan i augusti. Augusti, det var alltså i somras det. Nog för att det var ungefär då jag började bli lite rund om magen, men det har tro det eller ej inget med saken att göra. Det där med att vara fåfäng har jag slutat med för länge sedan. Jag har ju mitt på det torra så att säga. Det tas helt enkelt bara färre kort nuförtiden. Märkligt kan tyckas eftersom det togs en jäkla massa bilder när Ella var nyfödd och ungefär lika rolig som ett gosedjur. Hon låg mest stilla på samma ställe i liknande pose, men nog sjutton skulle det förevigas minsann. Nu när det händer grejer varje dag så har jag fullt upp med att leka och förundras så det där med kameran hamnar i skymundan. Trist kan tyckas. Trist kommer Ella tycka när hon blir stor och undrar om hennes liv från ålder 1 och uppåt.

Så hepp - några utvalda bilder som från representera tiden sedan bilden då solen sken och Ella och jag lekte på gården iklädda våra sommaroutfits. Det saknas tjockisbilder på mig men det är nog snarare positivt än något annat. Tro mig.

Skärpning

Skärpning fröken! Det är ingen ordning med mig. Ingen ordning alls. Det blir lätt så när man flyttar runt lite för mycket och när man går upp lite för mycket i vikt på lite för kort tid. Då tappar man lätt huvudet i röran. Bebisen sparkar mig innifrån bullmagen för att påminna om att när han trillar ut ska det minsann vara fint i lägenhet och papprena ska sitta på sin rätta plats bakom rätt flik i rätt pärm. Det vill han för då kommer jag att ha tid att umgås med den lille parveln. Och med den lite större Ella. Mitt största orosmoment i livet handlar just nu om de två små kottarna som kan kallas barn. Inte om husbygge och miljoner som kastas över diverse byggare och kontrollanter. Inte över jobb och inte över utebliven vinter (det jublar jag åt snarare än grubblar över). Nej, tanken på att inte vara tillräckligt mycket mamma för att orka med två små hjärtan gnager i huvudet och i hjärtat och jag hoppas att den tanken stannar kvar på BB så att det är frid och fröjd när jag kommer hem. Ella får aldrig känna att jag inte hinner. Kotten får aldrig känna att jag inte hinner. Klart jag kommer hinna, det gör ju folk.

Styrdans och kräksjuka

Ingen kan anklaga mig för att vara överambitiös med mina blogginlägg iallafall. Alltid något.

Häromkvällen bjöds det på julbord och jag kan återigen konstatera att det där med buffé är bra, men inte speciellt fräscht. Dock så gled både det ena och det andra ner och när det vankades efterrättsbuffé så riktigt lyste (lös?) det i ögonen på mina kära arbetskamrater och kanske främst på mig. Jag äter ju för en två/tre stycken så det är bäst att göda stackarn i magen. Han är sockerberoende redan innan födseln. Jag lämnade julbordet i rimlig tid och kunde inte låta bli att fundera över när man egentligen börjar dansa styrdans. När i livet kommer jag att lära mig det och när i livet kommer mina medmänniskor att bjuda upp till sådan dans? Är det när man fyllt 40? Eller 50? Eller kommer min generation dansa någon form av pensionärstryckare när vi blir äldre? Stora frågor.

Ella bjöd på kräkkalas i torsdags kväll men eftersom jag slet på jobbet så missade jag hela härligheten. Johan agerade proffs och jag är innerligt glad att han inte bryr sig om det äckliga i kräk för det gör jag. Fem kräks blev det under kvällen och sedan var det bra så. Inga fler tecken på någon form av magsjuka och dagen efter var fröken igång att äta och leka som om inget hade hänt. Skönt med en kortiskräk!

Om en vecka just i detta nu så står jag förmodligen hemma med uppkavlade ärmar och svettband och betraktar allt skit som alla andra ska få bära åt mig. Stackars min familj och stackars mina vänner, men snart är det över ska ni veta. Snart uppfinns det nog självgående kartonger och tallrikar som själva studsar ner från skåpen och rakt ner i kartongen märkt med kök. Och jag ska ju bara flytta en gång till i mitt liv. Och när jag skriver mig och jag så menar jag ju våra och vi. Såklart. Johan och Ella och jag är för evigt och för alltid ihopsatta och deras skit är min skit och deras lycka är min lycka. Det är det fina med livet.

Planlösning

Jag längtar till jul! Som en liten tok längtar jag! Jag vill så innerligt att Ella ska få känna äkta julkänsla och att hon ska gilla sina julklappar. Jag vill alltid fira jul med henne och även fast hon säkert kommer dumpa mig om ett antal år för att fira med någon sketen pojkvän någonstans så tänker jag inte bry mig om det. Hon är det bästa och det finaste i världen och jag struntar i att jag säger det jämt och alltid för det är evigt sant och alltid på riktigt.

På husfronen står det rätt still. Eller det jobbas säkert på något kontor någonstans med vårat bygglov, men jag märker inte så mycket av det. Vi hittade ett matsalsbord häromdagen som vi la pengarna på idag. Det gäller att handla lite då och lite då så att inte hålet i fickan blir alldeles för stort på en gång. Hål i fickan är aldrig bra, speciellt inte när banken står i närheten och spanar. Bilden illustrerar vårat framtida hus, fast utan spegelvändningen och ändringarna som vi gjort. Man får använda den berömda fantasin men det är alltid något.

Igår besökte vi Lova, Niklas och barnen för eftermiddagsmys med god mat och garnering av pepparkakor. Mysfaktorn var hög och även fast barnen rätt snabbt tröttnade på garneringen så var det roligt och fint på alla sätt och vis. Fina människor!

Om två veckor är det dags för flyttlasset att röra på sig igen. Jag har gott mod än så länge, jag tror att det kommer gå snabbt och smidigt och jag tror att så fort flytthjälpen har stängt dörren så kommer julkänslan att infinna sig. Alla julkartonger bara väntar på att få bli upppackade och jag ska hjälpa dem allt vad jag kan. Det är dags nu. Det är hög tid att skapa sig ett hem, om än bara för några månader.

Kontraktet är påskrivet

Nu är man husägare. Om än av ett väldigt ofärdigt hus. Vi skrev kontrakt häromdagen med LB-hus och nu startar hela karusellen. Om vi får för oss att kasta oss av så får det bli i farten och det gör ont så vi klamrar oss fast och hoppas på att resan blir så otrolig och fantastisk som vi föreställer oss. I september 2012 är tanken att vi ska kliva in i det nybyggda, fina huset som kommer att placeras i Kumla. Det står alltså hemvändning på agendan. Tillbaka till rötterna. Jag hade gärna byggt hus i Örebro, men när örebroarna envisas med att ta så förbenat mycket betalt för tomterna så var det uteslutet ganska omgående. Min käre sambo har startat ett blogg för oss och för den som vil följa husbygget. Den kommer ju att vara rätt segdragen i ett par månader, men när det väl drar igång på allvar så hoppas jag på att det blir roligare läsning - www.emdemalm.se

Jag längtar efter Ella! Varje stund som jag är ifrån henne så längtar jag efter henne. En bit av hjärtat följer med henne i ryggsäcken när hon åker på äventyr utan sin mor och det känns verkligen. Jag hoppas att jag alltid kommer att ha tid för henne, även när lillebror har ramlat ut. Det är en liten skräck jag har, att jag inte ska hinna ge dem båda så mycket kärlek som de förtjänar. Jag måste det. Det måste gå.

Julen närmar sig och med den så blir allt lite ljusare. Jag längtar efter att få shoppa julklappar till alla fina som förtjänar det. Som vanligt har jag storslagna planer på den fronten, men om de tillslut visar sig i form av presentkort återstår att se. Det är troligt, det är lättare att planera än att faktiskt införliva idéerna.