onsdag, februari 19, 2014

Helgens bravader

Denna vecka går i rapportskrivandets tecken. Det och OS står på agendan dagarna i ända. Det här med OS är ju min grej och det är fasligt tur att det inte vankas OS jämt för då skulle skolan få svårt att konkurrera om uppmärksamheten. Just nu är jag en hejare på att göra flera saker samtidigt - skriva rapport om ärtor och testa friktion med klossar och skrika mig hes till OS går finfint. Om resultatet sedan blir bra svarar jag på vid ett senare tillfälle, men för Sverige går det prima i OS så jag är nöjd och glad. Och lite ledsen för att det roliga snart är slut.

I måndags kom våren och hälsade på. Solen sken, fåglarna kvittrade och termometern sköt i höjden. Idag kom snön tillbaka. Med ett hånflin. Och jag vet att det är okej för almanackan visar vintermånad med stora bokstäver och allt sådant, men ändå. Den där försmaken i måndags gjorde att jag vill ha mer av det goda.

Jag har fått en ny kompis här hemma. Jag kallar honom CT för Crosstrainer känns långt och för att CT låter nästan som PT och det har jag ingen sedan tidigare. Min CT ska hjälpa mig från att behöva förlora ett vad som innebär fyra mils cykling om några månader och oj vad vi kämpar på, min CT och jag. Om inte detta fungerar så är jag förlorad. Då kan jag vinka hejdå till att någonsin bli något som liknar lite vältränad.

I lördags fyllde Johan år och eftersom jag är en utbildad upplevelsearrangör så bestod presenten av en upplevelse. Vi började dagen med att titta på damerinas stafett och sedan lämnades barnen hos farmor och vi drog mot Stockholm. Hotellet var en ny bekantskap och sådär får jag nog lov att erkänna. Jag är inte imponerad, men det kanske tar sig. Målet för resan var konsert på kvällen så vi styrde näsorna mot Tyrol och lyssnade på bra musik kvällen lång. Ron Pope, Alexz Johnson och Wakey! Wakey! stod för underhållningen och jag och Johan gungade i takt och gjorde vårat yttersta för att glömma våra gamla, trötta ryggar som inte längre är vana att stå på trägolv i flera timmar. På söndagen ställde vi klockan på ringning hyfsat tidigt för att hinna hem till herrarnas stafett. Man skulle kunna säga att det är tur för Johan att han är tillsammans med mig och det är tur för mig att jag är tillsammans med honom. Sportnördar deluxe.

1 kommentar:

Madeleine Åström sa...

Haha och jag är evigt tacksam för att Daniel är lika sportintresserad som mig, dvs inte alls....