Mitt Norge

Jag har skrivit om och skrivit om och suddat ut och försökt att sätta ord på det hemska som har skett i Norge. Det går inte, det finns ingenting som ens kommer i närheten av någon form av förklaring och orden som skulle kunna beskriva känslorna har inte uppfunnits än. Hemska, otäcka människa som gör en sådan sak. Hur man kan planera och genomföra ett sådant här dåd är för mig totalt obegripligt och jag hoppas att han får ett sådant straff som han förtjänar även om jag vet att sådana straff inte finns.

När en sådan hemsk sak inträffar så blir det ännu tydligare hur mycket människorna i min närhet betyder. Jag vill stoppa in alla i en liten låda så att de för alltid är trygga och säkra och jag skulle bära den lilla lådan så nära hjärtat det bara gick. Om det gick. Nu går ju inte det, och jag får istället vara nöjd med att bara önska och hoppas att allt det onda håller sig långt ifrån oss. Jag förstår att man måste få några knuffar och stötar i livet och det är okej. Det kan till och med vara okej att någon gång ramla omkull, men det är aldrig någonsin okej att bli liggande. Jag hoppas att jag alltid kan lyfta upp min familj och mina vänner om de så behöver.

För övrigt så börjar lukten av husbygge att bli allt mer påtaglig och det pirrar i hela mig. Kan det möjligtvis vara så att drömmen kan bli sann. Det kan möjligtvis vara så.