Tjockis

Jag tycker fortfarande att det är jättekonstigt att folk ser att jag är gravid. Och framför allt vågar påpeka det. Bulan kan alltså inte längre misstas för att sitta på någon som äter för många kladdkakor. Senast idag var det en gäst på hotellet som frågade när det var dags. Dags? För vad? Jag inbillar mig att under min kavaj syns inget fastän jag känner att knapparna snart flyger all världens väg och förhoppningsvis inte skjuter någon gäst i pannan på vägen. Likadant var det häromdagen när vi gick på visning. Jo, vi går på visningar till höger och vänster trots att vi bestämt oss för vår nya lägenhet. Det är lärorikt inför framtiden. Mäklaren talade sig varm om hur många fina dagis det fanns i området och lekplatser och barnvänliga områden och skolor och lekis. Jag spenderade några minuter med att idiotförklara honom inombords innan jag insåg att han fattade. Han såg och han förstod. Bebis syns numera.

Igår spelade jag och Johan minigolf. Om det är något vi försöker göra på sommaren så är det att ta oss till olika minigolfbanor för att testa vår skicklighet. Summa summarum efter gårdagen är att jag fortfarande inte kan slå rakt när jag försöker utan ibland får till det på ren tur och att Johan är världens bästa. Inte bara på minigolf utan han är också världens bästa sambo/pojkvän/blivande pappa. Jag är mycket nöjd för om hans spermier är hälften så bra som han är så kommer det bli en kanonbebis. A rocketbaby.

Minivisning på fredag och jag insåg just att vi har massor med skit i garderoberna. Folk kommer titta i garderoberna. Folk kommer titta och tänka att där får jag aldrig plats med något, skitlägenhet. Dumma de, man får visst plats med saker. Skit till exempel.

Bebis syns på utsidan om man stirrar på magen en stund. Idag när jag inte hade något bättre för mig så spanade jag och såg att det guppade och rörde sig hur mycket som helst. Lite läskigt, men fantastiskt häftigt. En fot här och ett huvud där. En kullerbytta då och då och en volt ibland.