Denna dagen - ett liv

Så var man ett år äldre och klokare och visare och smartare. Eller iallafall äldre. Födelsedagen får i år stå i skymundan av bebisens ankomst. Tårta och presenter känns av någon anledning inte så viktigt. Om det ens någon gång har gjort efter födelsedag nummer 10 i detta liv.

Häromkvällen bjöd jag på en uppvisning värd att lägga på minnet. Stormen kom på besök och för några minuter trodde jag att hela huset skulle blåsa bort. Balkongmöbler rörde sig och hade inte jag och Jennie med våra gravidmagar i högsta hugg varit så snabba och smärta hade vi säkert varit minus några stolar vid det här laget. Dock så höll kvällen på att sluta med ställningen 1-0 till blåsten eftersom han/hon snodde en dyna. Vi räddade de andra möblerna och konstaterade ledsamt att hoppet var ute för dynan som hade skrikit och blåst iväg ut på leråkern. Leråkern som är just en sådan för att de bestämt sig för att bygga vårdcentral och annat lustigt på den och därför grävt upp eländet. När Jennie sedan brummade hemåt och jag skulle besöka duschen så spanade jag ut genom fönstret en sista gång och råkade naturligtvis se min vita dyna i mörkret långt ute i leran. Duktig som man är och framför allt snål som man är kände jag att den inte gjorde sig så bra därute i mörkret så jag tog på mig mina bästa ballerinaskor och begav mig ut. Med endast mobilen som ficklampa visade sig uppdraget bli en smula svårare än från börjat planerat. Det var lera och det var gräs och det var konor som varnade för djupa hål och det var vattenpölar och mitt i allt var det jag. Höggravid kvinna med alldeles för lite kläder men med ett viktig mål i sikte. Ut kom jag och dynan fick jag minsann tag på. Hem kom jag också men skorna höll på att bli kvar. Helt plötsligt var det inga vanliga ballerinor som prydde fötterna, utan ballerinor med platåsula i form av bajslera. Lera everywhere. Det blev till att tassa barfota i trapphuset och gömma skorna i en påse för att slippa se skiten bokstavligt talat. Minus ett par skor, men plus en dyna och jäkligt mycket lera.

Hormonerna har varit snälla mot mig under dessa månader men ibland svallar de över. Som när Agda 92 ska betala i kassan och måste krångla en miljard gånger om priset på mjölken och 50-öringarna i hennes plånbok. Eller som när folk går i bredd på trottoaren och tvingar mig att gå ut i gatan för att komma förbi. Eller som när Johan glömmer att diska och jag tar det personligt. Men det är bara 16 dagar kvar. Sedan blir det förmodligen ännu värre då jag kommer göra en Anna och gå över ett par veckor.

Två dagar kvar på hotellet innan de slipper mig i 10 månader. Galet länge och de kommer att titta konstigt på mig när jag kommer tillbaka och tycka att de nog känner igen mig men ändå inte riktigt. De kommer låtsasskratta när jag berättar historier och samtidigt hysteriskt försöka fundera ut var sjutton de har sett mig förut. Stackars dem.