Höst

Jag spenderade gårdagen hemma då det verkade omöjligt att tassa runt på jobbet. Dels för att orken tryter men framför allt för att benet inte hänger med. Det släpar efter och värker och höften hackar och låret smärtar. Dock så måste jag såhär i efterhand erkänna för mig själv att det där med hemmadagar inte var speciellt kul. Det verkar alltid mer lockande i huvudet. Kvällen innan när man vet att man ska få ha sovmorgon dagen efter är obetalbar men när väl morgonen kommer så är det tråkigt. Det kan ha något att göra med att jag slog upp ögonen klockan 5.00 för att älskade Johan skulle göra skäl för sin lön då. Att somna om var ett skämt så det fick bli Nyhetsmorgon. Förmiddagen gick långsamt och eftermiddagen var om möjligt ännu segare. Nej, det där med att vara hemma är överskattat. Åtminstone om man inte kan gå. Jag ska jobba en och en halv vecka till innan det är dags att vänja mig vid att vara hemma. Varje dag. Alla dagar i veckan. Det kommer bli ett äventyr av udda karaktär. Ett äventyr tillsammans med en mycket liten människa. Och en i modell större i form av Johan såklart. Och två modellklumpar som vi till vardags kallar Hampus och Stella.

Hösten är här och hur mysigt det än må vara med tända ljus så saknar jag sommaren. För övrigt så är tända ljus ett icke existerande mys i vårat hem då de två katterna skulle brinna upp om jag ens tänkte på eld. Jag är sjukt sugen på att shoppa höstkläder och skor, men än så länge får det nöjet vänta. Först ska jag klämma ut bullen och sedan ska jag vila tills jag kan gå igen och sedan ska jag eventuellt ta en snabbrunda på stan för att hitta mig lite nya kläder och sedan ska jag skynda mig hem till bebis. Och sedan ska jag sova.

Idag står det storhandling på schemat. Det ska bli spännande. Minus ett ben men plus en mage. Det borde bli plus minus noll.