Av olika anledningar spenderar jag förmiddagen på jobbet och har just upptäckt att det pågår en loppis på gatan utanför. Loppisar är mysigt och det är bra att folk får en chans att sälja av lite gamla grejer till andra människor som behöver dem bättre. Dock så känner jag mig en smula sentimental. Jag är fullt medveten om att min hormonnivå är högre än många andras, men jag blir innerligt ledsen när jag ser ut alla gosedjur sitter där ute på bordet och hoppas på att någon ska komma förbi och välja just dem. De sitter där i hopp om att få en ny lekkamrat då den gamla har tröttnat och jag är säker på att de fryser för de blåser omkull titt som tätt. Jag är säker på att de skriker så högt de kan på sitt lilla språk, men att ingen varken hör eller förstår. Det värker i hjärtat när jag ser hur människor tar upp dem, vrider och vänder på dem, för att sedan sätta tillbaka dem och gå därifrån. Jag är överygad om att det hugger till i det lilla gosedjurhjärtat då också. Att man är löjligt känslig när man är gravid råder det absolut ingen tvekan om. Om jag inte var så förtvivlat rädd för okända människors dreggel så skulle jag länsa loppisen på gosedjur och låta de bo i min garderob som jag skulle inredda till det perfekta gosedjurshemmet och de skulle aldrig mer vara olyckliga eller ensamma.
När jag igår skulle byta om från arbetsutstyrseln till mina vanliga kläder var det något som inte stämde riktigt. Det var från början svårt att sätta fingret på vad. Kläderna var som vanligt, tajta över magen. Håret var även det som vanligt, likt ett skatbo. Efter några minuter trillade poletten ner när jag insåg att jag ju faktiskt nuförtiden saknar fotknölar. En väsentlig del av kroppen som numera inte syns alls. Fotlederna är sådär härligt tjocka och knölarna har tackat för sig och gått på vintervila. Min senaste viktuppgång har alltså satt sig runt fötterna med bihang. Kul. Snyggt. Det är en spännande utveckling.
Sista besöket med föräldragruppen häromdagen och vi fick lära oss en massa viktig information. Såsom att barnet kommer att sluta andas ibland för att sedan flåsa till och fortsätta några sekuner senare. Jag kan riktigt se mig själv vakna varannan minut, luta örat mot barnet, inte höra några andetag, få panik, vara halvvägs till USÖ innan barnet flåsar till och skrattar högt åt sin hispiga moder. Jag känner på mig att det stundande livet med en kotte i familjen kommer att bli lärorikt. Och nyttigt för nerverna.
5 kommentarer:
vi måste fasen höras snart.. kan man kanske slå en pling senare.. kram sandra
ha,ha,ha.. jag är EXAKT likadan.. skulle aldrig kunna sälja nåt av mina gosedjur.. de bor på vinden hos mej och lever rövare med varandra.. japp, jag har ALLA mina kvar sen jag va liten... och Japp, jag är 25 år :) ha,ha...
Förstår att det känns tungt i kroppen att jobba igen! Det är planerat att jag ska jobba t o m 2 veckor innan, så sista arbetsdagen skulle bli 23 okt, men nu vet jag inte riktigt hur det ska gå. Skulle vilja ändra mina arbetstider lite i alla fall, kvällar & helger kommer inte bli lätt. Hur länge ska du jobba?
Hahaha...det här med hormoner är inte att leka med! Är dåligt blödig nu för tiden. =) Jag kan knappt läsa en positiv nyhet i aftonbladet utan att ögonen börjar fyllas =) Herregud, skönt att få tillbaka sin kropp och sinne sen =)
Det lät perfekt schemamässigt, så skulle man ha det :) Jag har bara jobbat en kväll igen än så länge och jag är helt slut! Det blir alldeles för mycket spring mot vad jag orkar med, så jag håller tummarna för att jag ska lyckas få ett bättre schema sen, vilket faktiskt skulle göra att jag säkert skulle orka med att jobba så länge som planerat!
Skicka en kommentar