Snorigt

Det är alltså såhär det känns att vara ensamstående förälder. En sanning med modifikation, för speciellt ensamstående är jag inte, men karln i hushållet har lämnat mig för att utbilda sig i Stockholm några dagar. Kvar här är jag och barnen och en jäkla massa snor. Snor, snor och snor. Och lite hosta.I alla hörn står det snorbusar och skrattar och på lamporna har snorkråkorna ordnat små bon. För att vara lite mer exakt. Typ. Värst är det för Lukas som tittar förvånat på oss och undrar vad det är för grejs som kittlar i näsan, hans förkylningsoskuld får härmed anses vara tagen. Jag håller tummarna för en lugn natt med mycket sömn. Och fred på jorden. Båda är ungefär lika troliga.

Hur går det med huset då? Ja, hur går det med huset. Jag väntar fortfarande på att det ska hända något överhuvudtaget, men det här med att ordna fram papper var visst svårare än jag trodde. Nu tror jag dock att allt är klart, men det är efter att jag själv fick ringa och skynda på dem. JAG. VILL. HA. MITT. HUS. Jag kan någonstans förstå att de kanske ha lite annat att göra än att bygga just mitt hus, men kom igen. Har jag inte väntat länge nog? Är det varmt i helvetet? Fryser Kalle Anka om rumpan? Förmodligen va.