31 år

31 år. Så länge har jag alltså funnit till. Berikat denna värld med min existens. Åren går fort när man har roligt och även om det inte alltid har varit speciellt kul så klassar jag livet som mycket väl godkänt. Jag har gått i skolan i massor med år, de flesta av dem smög jag längs väggarna och hoppades på att ingen obekant skulle tilltala mig. För då skulle jag behöva svara och då skulle jag säkert säga något dumt. Eller pinsamt. Eller förmodligen båda två i kombination. Jag kom undan med att vara tyst, oftast kunde jag svaren på lärarens frågor men av rädsla för att inte kunna dennes följdfråga så valde jag att vara tyst. Det vore ju pinsamt att svara fel och ingen skulle ändå¨komma ihåg att jag sa rätt först. Jag hade med andra ord inte speciellt höga tankar om mina klasskompisar. Dock hade jag det rätt kul i skolan, fina kompisar förgyllde dagarna på olika sätt. Efter skolan flyttade jag till Norge. För att inget annat lockade och för att Norge är närmare än många andra ställen om man skulle få för sig att ångra sig. Det gjorde jag inte, Oslo var fantastiskt på de flesta vis. Passa barn, stryka skjortor, laga fiskeboller i vit saus, dansa hela nätterna på stans uteställen, dricka vin, äta godis i Annas rum, dricka alkoholhaltiga drycker i Annas rum, åka trikk och gå i uppförsbackar. Världsklass var det och jag gillar att tänka tillbaka på det då och då. Jag har rest, hit och dit, men oftast till något ställe där det vankas sol och bad. Resor av olika karaktär men det har alltid varit roligt. Turkietresan med allt vad det innebar tillsammans med Anna och en favorit i repris tillsammans med Jonna och parsemestrar med bästa killen. Jag har studerat på Universitetet en sväng bara för att börja vackla i mitt karriärval och istället börja jobba på McDonalds. Säga vad man vill om det stället men för mig gjorde det underverk. Där upptäckte jag en Johan som handlade av mig i driven och var sådär som jag ville att en kille skulle vara. Glad och hungrig alltså. Det tog ett tag och vi fick gå igenom många jobbiga stunder innan vi blev pojkvän och flickvän. Jag är glad att vi orkade och att vi kämpade på när det var som jobbigast. Jag är så tacksam att det blev vi. Efter jobbet på McD stundade utbildning till upplevelsearrangör. En professionell sådan till och med. En utbildning som bjöd på mycket roligt, men kanske inte gjort sådär överdrivet mycket för karriären. Ett studielån och många minnen rikare. Och ett jobb får jag väl erkänna för utan skolan hade jag aldrig hamnat på hotellet. På hotellet stod en rad fina vänner och väntade på mig och jag tänker behålla er alltid. Detsamma med de andra raringarna som jag plockat upp lite här och där. Och sedan kom det barn. Först världens finaste Ella och sedan världens finaste Lukas. Underbara ungar, vad jag älskar er. Den kärleken är galen och går inte att rubba. Den blir aldrig mindre även fast Ella ibland gör sitt allra bästa för att driva mig till det berömda vansinnet. Och nu då, vad händer nu. Ett steg i taget. Husbygge och att få se barnen växa upp stundar. Och kanske en och annan ny plan som offentliggörs när madame har bestämt sig till fullo. Vilket kan dröja eftersom jag har levt med mig själv i 31 år och känner mig rätt bra. Det ska först velas och funderas och vridas och vändas och sedan kommer beslutet som ett brev på posten.

Det fanns en plan på att illustrera denna berättelse med några bilder från förr. Men. Det här en sådan morgon då jag faktiskt inte känner för att lägga ut bilder på en smal Maria från förr bredvid bilder på dagens Maria som har för många gravidkilon kvar. Idag vill jag inte det. Kanske en annan gång.