Älskade barn!

Lukas, snart 6 månader

Ella är på dagis (jag vet att det heter förskola, men dagis låter fortfarande gulligare..) och Lukas sover inne i sin säng. Jag har egentid med andra ord. En liten stund är det bara jag och inget barn som flaxar för att få min uppmärksamhet. Det är skönt att få andas i lugn och ro och samla kraft inför prövningarna som garanterat infinner sig senare när trotstjejen kommer hem och lillkillen ska underhållas. Men jag saknar dem och jag längtar efter dem. Hur påfrestande det än kan vara så saknar jag dem alltid när jag inte har dem hos mig. Det är alltid en del som är borta när de inte är där jag är. Det må vara skönt och absolut livsviktigt att ibland få vara ensam, men det är samtidigt helt galet hur mycket de betyder. De betyder allt och lite till. Precis allt, på ett positivt sätt.

Ella, nästan 6 månader

I tisdags drog det igång, det berömda husbygget. Det började nästan kännas som en saga som aldrig skulle ta fart, men jag är glad att den känslan visade sig vara felaktig. Nu grävs det och vi pratade viktigheter med viktiga människor på mötet. Jag gjorde mitt bästa för att verka smart, trots att jag inte har någon som helst aning om hur man bygger hus, och jag hoppades att det gick okej. Nu vill jag åka dit och spana varje dag vilket jag inte ska för när man bygger hus kostar det pengar och då kan man inte flänga till Kumla flera gånger om dagen. Det är tur att vi har spioner som sköter den biten när vi inte alltid kan.

Igår ryckte det i shoppingtarmen så jag och Lukas mötte upp Emma och hennes Lea på Marieberg. Hej och hå vad pengarna brände i fickan så jag spenderade dem illa kvickt. Det gick bra nästan hela tiden. Det var bara bra saker som inhandlades så ingen behöver oroa sig för mig och min ekonomi och huset. Det går fint, jag har kontroll.